Williams skelettinfektion: tankar under denna torsdag.

Efter gårdagens tårkalas mådde vi bättre båda två. William och jag spelade biljard på lekterapin och efteråt försökte William lära mig portal på ps3. Det gick ganska uselt. Men biljarden var kul, jag hade en period när jag brukade spela med en vän på mellanstadiet, sen som med allt annat tyckte jag att mig vara värdelös så jag gav upp och slutade med saken.

Som jag skrev innan var i hem en sväng så efter det gick vi tillbaka igen mot sjukhuset. Här fick William sin antibiotika och Björn kom hit lite senare. Vi gick till tonårsrummet där de spelade lite spel och sen tog Björn med sig lite saker hemåt.

William hade även fått lite fina presenter. Mamma och hennes man har gett William en ficklampa och en Leksandsmössa. Den mössan är av sån modell William faktiskt använder så det var toppen! Tusen tack!

Han blev jätteglad! Framför allt åt ficklampan.

Sen fick han även fyra härliga böcker av Björns moster med familj skriver jag för det var ett gäng.

Glädjen William sprider när någon bryr sig tar jag till mig så mycket extra. Han är så nedstämd på ett sätt jag inte känner igen.

Nu på kvällen fick jag för första gången på hela veckan en lång kram och så grät han igen. Grät av oro för framtiden, oro för att inte säga hejdå till alla här, oro för att äta medicin eller att inte bli frisk. Där ligger jag och lyssnar och bekräftar hans känslor, kramar om och ger kärlek. Han somnade för en stund sedan, och jag lyssnar nu på hans andetag. Min lilla/stora älskade unge!

Williams skelettinfektion – Ett uppiggande paket.


Vi fick gå hem på permission idag. Eftersom Williams farfar befann sig på golfbanan och William blev jätteledsen när han insåg att vi inte kunde ta oss hem, frågade jag om det var okej att låna en av sjukhusets rullstolar som man betalar 10kr för att låna. Detta var okej och vi tog därmed en tur hemåt. Jisses vad tungt det är att skjutsa rullstol förresten! Något jag mer upptäckte var att människor verkligen helt ohämmanat glor på en. Alltså William i detta fall, vänder sig om och stirrar, lite läskigt beteende… Undrar vad det beror på? Att människor gör så? När jag läste till undersköterska innan jag blev lärare fick jag höra om detta fenomen. Intressant måste jag säga.

I alla fall, väl hemma låg ett paket på golvet som var adresserat till William. Gissa vem som sken upp! Alltså alla såna där saker gör honom så glad, det värmer så i mitt hjärta. Paketet var från fina Åsa med familj i Ed och William blev hur glad som helst! Stort tack!