I onsdags när vi kommit tillbaka från Furuvik och stannade vid Citygross började William klaga på ont i knät. Jag trodde han sträckt sig och tänkte inte mer på sen saken. I torsdags hade han svårt att stödja sig på benet och grät när han gick ner för trapporna. Då ringde jag VCT och dem hade inga läkare så dem skickade oss till akutens vårdcentral. På akutens vårdcentral kände läkaren att han inte kunde bedömma vad William hade, så därmed blev vi överslussade på barnakuten. Väl där träffade vi en medicinläkare som bedömde att William behövde bli undersökt av ortopeden. Eftersom William inte slagit sig och inte var varm på benet var de osäkert. De tog tester på William som visade feber på 39,5 samt förhöjd sänka. På ortopeden så blev det tal om narkos men då vi bor nära fick vi åka hem under natten. Vi skulle då på återbesök på fredagen.

  
På morgonen åkte vi till ortopedmottagningen. Väl där fick vi få ner till lab för att ta blodprover. Läkaren kom och bedömde att vi skulle få åka hem, och att William skulle få låna kryckor eftersom han inte kan stödja sig på benet. Vi skulle på ett återbesök på tisdagen, och således gjorde vi oss i ordning för att åka hemåt. Trodde vi, läkaren kom in strax efter och berättat att de upptäckt att William har en infektion och att han skulle skrivas in på barnkliniken. Han skulle få göra röntgen och de skulle sätta in antibiotika intravenöst förebyggande.

  
William fick infart som de kallar det i ena handen från narkossköterska och sedan kom vi ner på barnkliniken. Här stannade vi ett par minuter innan vi blev uppkörda på röntgen där William gjorde två olika former av röntgen. Sen kom vi ner på avdelningen och ”rummet” igen. William var hungrig men åt inte speciellt mycket, han mår ju inte så bra om man säger så. Timmarna gick och runt fem tiden kom läkaren in och berättade att William har en infektion i skelettet. Som tur är upptäcktes infektionen i så tidigt stadium så den borde gå snabbt att behandla, men ingen vet. William får nu antibiotika intravenöst och han får alvedon flera gånger per dygn då han har jätteont. I natt han han gråtit och gnytt och det gör så ont i mig, jag känner mig så maktlös! Han vaknade runt fem och då var han törstig och det ser jag som ett gott tecken. Får se hur länge vi blir kvar här. Läkaren sa att man kan behöva stanna ett tag när  man har infektion i skelettet och att antibiotikatiden är lång. Vi får helt enkelt låta tiden utvisa hur lång tid detta tar.

William är dock en tapper hjälte, mitt fina stora/lilla hjärta. Så om jag inte bloggar så flitigt vet ni varför.