Williams skelettinfektion – en hel vecka på sjukhuset.

För en vecka sedan befann vi oss här på sjukhuset och ortopedenmottagningen. Då visste vi inte att William var så sjuk att han skulle då både antibiotika intravenöst och stanna på sjukhus i en vecka. Idag hoppas vi på hemgång, då återstår det läkarbesök, sexveckor med antibiotika i tablettform och kryckor, sjuktransporter till och från skolan. Denna höst blir det således ingen orientering för William och ingen idrott  på schemat i hela sex veckor.

Det är helt klart speciell upplevelse detta, livet som förälder till ett barn som är sjuk utöver en enkel förkylning. Jag tänker på alla de föräldrarn och barn som spenderar hela barndomen på sjukhus. Efter en vecka är jag helt slut, jag undrar hur dem mår? Eller är det som med allt annat man anpassar sig och det är ens liv och därmed något som blir vardag? Det kanske bara är första månaderna som är jobbiga sen tar livet vid? Det här vet jag inte, jag vet bara det William sa igår kväll. Att han längtar hem men att han samtidigt är orolig och kommer sakna alla snälla här på avdelning 34 på Falu lasarett och jag tänker att det måste vara ett av de bästa betygen man kan få, när ett barn kommer sakna efter bara en vecka? Samtligt känns det inte ”bara” som en vecka det känns som en månad, kanske en livstid. Jag har sovit dåligt, och William har vägrat krama mig tills igår. Han sa det också; mamma jag har varit så besviken på dig som tog hit mig! Jag vet att det inte är ditt fel men det känns så. Jag bekräftade hans känslor, jag förstår honom. Klart att det blir mitt fel när det var jag som var med honom på akuten, jag som stannat här med honom. Hans kram igår var så underbar, jag kände svältfödd och att ha hans varma armar runt min hals fick all kärlek att strömma ut genom mitt blod. Mitt älskade barn, som jag tänkte när du hade feber på 40,5 grader. Vad ska jag göra utan dig? Du måste bli frisk för jag älskar dig!