Ett inlägg om att försöka koppla av.

Det känns som jag åldrats 30 år.

Igår tog jag en bara-mig-själv-dag. Björn och William skulle göra något ensamma och jag började dagen med att åka till Borlänge ensam, jag åkte ut till Skräddarbacken och köpte två stycken My little ponys jag ska visa senare, men vet inte när jag orkar ännu. Var helnöjd att jag hittade till området och huset utan att ha med mig någon, jag är nämligen inte speciellt bra på att hitta på kartor. Hur som helst hämtade jag ponnysarna och drog mot Norra Backa som slutade med ett besök på IKEA och på COOP. Sen åkte jag tillbaka mot Falun igen, där jag lämnade tillbaka bilen åt Björn. Han skjutsade hem mig och här hemma passade jag på att tvätta, greja och bara vara. Kollade på tv-serier och kände mig allmänt trött. När jag somnade på kvällen sov jag riktigt tungt och jag har drömt massor, en hel del om Williams sjukdom och jag känner mig trött mentalt.

När jag klev upp för att duscha att hela sommaren känns så långt bort, trots att jobbet börjar på onsdag känns det som att jag knappt kan förstå att det bara 11 dagar sedan vi befann oss på Furuvik, elva dagar sedan William fick ont i benet. Det känns som flera år sedan, jag är så trött och slut. Jag funderar kring det faktum att livet verkligen stannar när oförberedda saker sker. Hur man liksom pausar allt runt omkring och bara stannar, känner och lever i bubblan. Så många tankar, och så mycket att sortera. Något som kom som ett brev på posten igår var spänningshuvudvärken och smärta i nacken. Det känns psykiskt och fysiskt i mig, allt som är och har varit.