Utmattningssyndrom – Idag fick jag panikångest och visste inte vart jag befann mig.

IMG_7264

Idag upplevde jag något hemskt. Dagen började väldigt bra egentligen, jag gick ner till blodmottagningen för att kolla om jag fortfarande får ge blod trots min antidepressiva och det får jag. Fick med mig järntabletter och handlade lite bra vitaminer. Vädret var väl inte så roligt men jag kände mig inte jätteuppstressad utan gick upp i en bra tid. Förutom det kände jag mig ganska utvilad trots att jag var jagad av mördare i drömmen under natten.

Sedan tickade dagen på, jag kände att jag blev uppstressad under dagen. Men trodde nog att det skulle försvinna, gick mot ICA Maxi med William och jag går aldrig på Maxi klockan 17:00 på dagen, för det är fullt med folk där då. Jag har ju utmattningssyndrom och panikångest och människor liksom växer på mig i matbutiker. Vi skulle träffa Björn så vi gick in där, redan där kände jag mig uppjagad. Björn och William försvann, och jag började gå ut mot utgången. Kommer ut på parkeringen och börjar uppleva konstiga saker, fick för mig att bilar var precis bakom mig och på väg att köra på mig. Någon bil backade ut och någon körde mot mig, platserna på parkeringen kändes minimal och jag hörde ljud överallt ifrån. Jag fick som tunnelseende men gick emot bilen, väl i bilen har William och Björn en diskussion jag hör förvirrande ord och sliter av mig bältet och bara jag måste UT! Flyr i panik från bilen, vandrar ut mot stora vägen och sätter mig ner vid skylten där det står vilka butiker som finns på området. Där sitter jag och världen gungar, jag tror jag ska dö. Hjärtat talar om för mig att nu är det slut, hjärnan säger detsamma och jag ser inget det är svart. Det är gröna löv på busken framför mig och det är som att dessa inte riktigt syns. Jag börjar fundera på vart jag är, ser en bil med nummer 190 tänker på numret. Men börjar samtidigt fundera på vart jag befinner mig? Hur hamnade jag här? Jag vågar inte resa mig, jag gråter och är rädd. Jag skakar, lyckas skicka ett sms men är osäker på vad jag säger. William kommer och jag skriker till av rädsla! Jag hör ju bara ett ljud bredvid mig utan att veta vem det är.  Han säger att kom vi går, jag vågar inte resa mig. Jag sitter som paralyserad, han säger något om min telefon och jag ropar NEJ. Som när jag befunnit mig i traumatiska situationer förut, långt innan jag var vuxen. William får med mig, jag har panik alla bilar och alla ljud. Vi går och han lugnar mig, vi tar vägar förbi människor. Jag börjar lugna mig, går mot köpcentret Majorer när Björn är. Väl på parkeringen får jag ångest igen och lyckas ta mig till bilen. Jag känner ett lugn, men inte ett helt lugn. Jag är rädd inombords och det håller sig kvar, jag tar en promenad på plantagen ensam. Det är sällan människor där så det kändes lugnt. Växter och inga människor, åker hem och bestämmer oss för Donken middag.

Jag får ångest på Donken och går och sätter mig medan Björn och William beställer och kommer med maten. Väl hemma orkar jag inte tänka så mycket.
Jag som mådde så bra på morgonen, jag som var så peppad. Det känns som 20 steg tillbaka på trappan och jag är ledsen! Här vill man bli frisk, och så här är denna sjukdom det är dalar och toppar. Men dalarna är jävliga och ledsamma! Igår var jag så peppad och idag är jag så deppad. Ingen borde behöva gå igenom detta, ingen borde bli sjuk av sitt jobb. Att bli sjuk för att man är ambitiös, det känns som ett hån! Idag känner jag mig minst i världen.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

38 thoughts on “Utmattningssyndrom – Idag fick jag panikångest och visste inte vart jag befann mig.

  • 29 september, 2016 at 23:34
    Permalink

    Kan det vara biverkningar av mediciner? Det sorgliga i sammanhanget är ju att det är samhället som är sjukt och inte du.Du är ju i grunden frisk som reagerar som du gör.Nä,det är inte rimligt att samhället skall vara så svagt att människor blir sjuka i det.Sverige behöver bli starkt igen för att vi som människor åter skall kunna må bättre.

    Reply
    • 3 oktober, 2016 at 14:15
      Permalink

      Nej det är på grund av att jag utsattes för stress just den dagen.

      Reply
  • 30 september, 2016 at 02:43
    Permalink

    <3 Hoppas att det blir bättre snart!

    Reply
  • 30 september, 2016 at 08:21
    Permalink

    Förstår att det känns jobbigt. Men du, att du ena dagen hade en bra dag ÄR ett tecken på att du är på väg att bli frisk. Kämpa!

    Reply
    • 3 oktober, 2016 at 14:17
      Permalink

      Jo absolut, men är nog det att man så gärna vill bli frisk snabbare 🙂

      Reply
  • 30 september, 2016 at 09:33
    Permalink

    Men fy va otäckt, din stackare:( Hoppas denna dag blir bättre för dig. Vi förbereder vår sons dop i morgon.

    Reply
  • 30 september, 2016 at 09:40
    Permalink

    Panikångest har jag aldrig haft, men utmattningsdepression är inte kul alls 🙁

    Svar: Haha ja de är en sort för sig själva haha

    Reply
  • 30 september, 2016 at 09:45
    Permalink

    Ja det känns verkligen som ett hån att man ska bli sjuk för att man vill så mycket. Jag är själv sjukskriven just nu för utmattning och förstår vad du går igenom…det är verkligen upp och ner med humöret.? Hoppas våra hjärnor återhämtar sig snart!
    Kattis recently posted..Höstweekend

    Reply
  • 30 september, 2016 at 12:19
    Permalink

    Jag har aldrig varit med om något sådant, har aldrig haft någon panikattack så, men jag har flera vänner som har det då och då och det är liknande de beskriver också, att man inte riktigt vet vad som händer, vad som finns runtomkring en, alla ljud och intryck förstärks och efter är det inte säkert att man minns något alls. Hemskt, men jag tycker det är jätebra att du skriver om det här, delar med dig, för det är viktigt att folk får veta och försöker förstå tycker jag.

    SV: Haha ja, det kan jag tänka mig att du blev då 😉
    Apropå FB, får jag lägga till dig där? 🙂

    Ta hand om dig Madde!

    Reply
    • 3 oktober, 2016 at 14:13
      Permalink

      Det är hemskt verkligen :(. Det kan du göra om du vill 🙂

      Reply
  • 30 september, 2016 at 12:19
    Permalink

    Usch. Alltså panikångest är inget att leka med, tro mig. Så glad att jag övervunnit min ångest, även fast att den fortfarande spökar ibland. Så jag vet att en vacker dag kommer du att övervinna din med! <3

    Sv; ja, det är riktigt trist. Tur hade jag en jätte fin pojkvän som följde med för att hämta dem. Trist att åka fram och tillbaka igen själv 😛

    Reply
    • 3 oktober, 2016 at 14:13
      Permalink

      Nej usch det är hemskt 🙁 . Ja det vet jag också men tar tar ju tid.

      Reply
  • 30 september, 2016 at 16:06
    Permalink

    Usch då, det låter som en fruktansvärd upplevelse! Och vissa dagar är ju fruktansvärda men jag tror ändå att det kan vara så att du är på väg uppför trappan ändå!

    Reply
  • 30 september, 2016 at 19:18
    Permalink

    Men åh stackare där =(
    Svar: Tack! Ja det är allt planerat att jag skall göra det skall bara fundera på hur jag skall lägga upp det;)

    Reply
  • 2 oktober, 2016 at 15:55
    Permalink

    Usch, vilken otäck upplevelse! Har du fått så innan eller är det första gången? Förra året klarade jag inte av att handla då jag upplevde allt som en tunnel, de höga hyllorna kröp intill mig och alla människor runt om var som i ett töcken. Om jag handlade fick jag sedan ligga ner på golvet (hemma) för att få grepp om verkligheten igen. Tänk vad hjärnan kan göra mot en…
    Josefine- mamma på uppgång recently posted..Abbe åtta månader

    Reply
    • 3 oktober, 2016 at 13:56
      Permalink

      Ja det var hemskt, aldrig haft så innan men får panikångest av att handla :(. Detta blev dock snäppet värre så kändes verkligen som man skulle dö. Ja usch hjärnan kan verkligen ställa till det när den säger stopp.

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: