047
Idag mår jag skit. Jag drömde inatt massor, jag vaknade och allt kändes som en karusell. Jag orkade knappt gå upp och fixa frukost åt William även om jag mirakulöst gjorde saken. Jag tog min medicin men la mig sen i sängen, där har jag sedan legat tills nu. Jag lyckades efter flera tappra försök att ta mig ur sängen. Idag är hörsel extra stark, huvudet känns på helspänn och kroppen reagerar på minsta lilla ljud. Hjärtat slår för snabbt, jag trodde en stund att jag var på väg att dö här i morse. Att nu kommer jag få en hjärtinfarkt och dö här, jag trodde någon knackade på dörren men insåg att så inte var fallet.

Vad är det som påverkar sånt här? Varför är vissa dagar så fullständigt vidriga?! Hur kommer det sig att man kan känna sådan ledsamhet inombords? Jag känner mig övergiven och utlämnad. Jag känner inte att jag fått något stöd för att komma tillbaka till det verkliga livet. Jag vill inte vara sjukskriven hur länge som helst, och hittills har jag haft två samtalskontakter varav den ena var i augusti när jag fick veta att jag har utmattningssyndrom och att det är företagshälsovården som ska få mig tillbaka, och den andra kontakten var först förra veckan.

Jag har fått frågan det är väl ändå ganska skönt att vara hemma?! Jag har fått den några gånger nu, SKÖNT tänker jag varje gång. Hur kan någon tro att det är skönt att vara hemma? Att varje dag lyssna på ljuden av någon som går i trapphuset. Eller oron över att försäkringskassan ska bestämma att ”nu är du tillräckligt frisk”. Försäkringskassan kan ju bara säga den saken till mig, att nu är du tillräckligt frisk, då är det bara att gå till jobbet trots att man stundvis inte vet vart man befinner sig. Att man har ett hjärta som slår helt galet för fort, att man oroar sig hela tiden.
Förutom det är det hemskt att vara hemma för man tänker hela tiden, man oroar sig, man har ingen att umgås med. Man känner sig utanför samhället och det sociala livet. Man är utlämnad, men vet att ingen saknar ens närvaro och man blir inåtvänd och känner att alla människors ”jag tänker på dig” på Facebook bara är tomma ord.

Det där orden hur mår du? Som folk systematiskt vill att man ska svara; Jag mår bra på. Det är ett hån. Varför frågar man någon hur den mår om man inte vill veta sanningen? Nu menar jag så klart inte alla, vissa frågar för att veta sanningen. Men många frågar bara för att dessa vill att man ska säga ”Jag mår bra” när jag istället svarar att ”Det är inte så bra”, blir personerna väldigt obekväma och svarar något i stil med ”Men du mår nog bra snart” eller favoriten ”Hoppas du mår bättre snart”. Om man inte menar det man säger så säg det inte, skriv det inte.

Är det något jag lärt mig av den här sjukdomsperioden är det i alla fall att inte lägga mer prioritet på människor som inte prioriterar mig. För varje människa man brytt sig om tidigare har jag istället beslutat mig för att minimera den saken. Jag kommer bry mig om personer som bryr sig om mig, resten kan jag vara vänligt inställd till men min energi kommer jag inte ödsla mer på sådana människor.


Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.

12 kommentarer

  1. Ja, den där med ”det är väl skönt att vara hemma?” är ju en klassiker. Ja, det är jätteskönt att inte kunna göra något, känna sig handikappad osv. osv. Vissa människor borde helt enkelt inte öppna munnen!

    1. Ja eller hur?! På vilket vis är det skönt att må dåligt :(. Tror folk tror att man har semester, men det är ju inte alls samma sak att vara sjuk och ha semester. På semestern är man glad och skrattar, som sjukskriven gråter man 🙁

  2. Riktigt trist att det är som det är. Jag hoppas verkligen att du lyckas komma ur det här, eller gå igenom det för att sedan må bra igen. Det finns hopp, tro mig. Jag är en av dem som även här har varit med om ungefär detsamma. Jag hade panikångest. Ingen direkt hjälp, men jag gick några gånger till BUP annars har jag mina föräldrar och min pojkvän bland annat att tacka! 🙂

    Sv; nej, verkligen inte! 🙂

  3. Hur började allt det här? Var det någon särskild händelse på jobbet eller är det något som kommit smygande och till sist så rann bägaren över? Det här verkar inget bra Madeleine.

    1. Genom stress, genom att börja plocka bort saker man tycker är roligt för att orka jobba. Det är något som kommer smygande oftast märker man det först när man får semester.

    1. Ja håller med, det blir ju inte direkt bättre av ”det blir nog bra snart”. Man vill ju som du säger bara att någon ska lyssna, eller ge en kram eller sånt. Kram <3

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

Upptäck mer från Orsakulla mamma vid 20 - Dalaliv, finporslin & pudelliv!

Prenumerera nu för att fortsätta läsa och få tillgång till hela arkivet.

Fortsätt läsa