Utmattningssyndrom – Jag minns inte längre.

Slog mig för en stund sedan att det är galna tio dagar till julafton! Hur snabbt har inte december gått? Och hur snabbt detta året? 

Det är lite läskigt dock för jag inser mer och mer hur jag knappt kommer ihåg detta året. Jag minns små frekvenser av året 2016, men det mesta är en bubbla. Jag minns egentligen bara sorg och trötthet, jag minns heller få saker jag sagt eller gjort. Jag minns inte när jag skrattade hjärtligt? Jag minns inte vad som hände under våren, sommaren och denna höst. Alla minnen av denna tid är som bortblåsta, som en dimma där det är svårt att skilja på dag eller natt. Sömn eller vakenhet, fantasi eller verklighet. 

Det typiska för utmattningssyndrom är att det påverkar minnet. Således så får man minnesstörningar. Jag märker det, eller hur jag kan svara utan att lyssnat. Prata om något som inte har ett sammanhang. Hur jag lätt skulle kunna somna mitt i ett samtal. Det är förvirrande och skrämmande.

Bilden ovan är från dagarna när William var nyfödd. Hans lilla hand är inlindad i bandage för att skydda infarten och vi hade permission. Han var fyra små dagar gammal, högt älskad redan då. Tänk att han är tolv år och nästa höst börjar han 7:an och blir tonåring. Jag vill så gärna vara mig själv igen då, inte endast på väg tillbaka som nu utan helt tillbaka till som människa igen.