Jag fick en förfrågan, skriver in den här så tänkte att jag ska försöka svara efter bästa förmåga.
Jag tycker det är jättekul när ni ställer frågor eller ber mig skriva om ett ämne. Tyvärr har det varit lite väl mycket på sista tiden som gjort att jag glömt svara, det ber jag om ursäkt för. Jag svarar alltid i kommentarer men ska bli bättre på att göra inlägg när ni frågar om saken. Nu hoppas jag i alla fall att denna frågas svar blir mottagen på bästa sätt. Jag förändrade frågan lite i rubriken. Många av dessa bilder har jag aldrig tidigare visat för någon. Bilderna är mina, snälla respektera detta.
Om du vill får du gärna skiva ett inlägg om din förlossning med William – hur du som så ung upplevde den?
Bild tagen på ”mitt” rum på BB. Dagen innan William föddes.
Jag hade en avvikande graviditet och det var inte det minsta kul att vara gravid från v22 tills William föddes. Jag fick bricanyl för att stoppa förlossningen, jag hade vidgat njurbäcken, jag gick på fragminbehandling då jag haft en blodpropp 7 månader innan jag blev gravid. Jag var inlagd på BB större delen av tiden från v22 tills William föddes v40+6 beräknat från RUL. Där vid slutet så kände jag mig så trött på att vara gravid och dessutom livrädd för att något skulle vara fel med honom att jag liksom bara LÄNGTADE efter att förlossningen skulle börja så jag skulle få föda.
Jag och lustgasen.
Många är ju rädda för förlossningen. Jag var mer rädd för graviditeten, den orsakade mig rädsla och jag ville bara ha ut barnet. Kände att när han väl var ute så skulle det komma en trygghet. Därför så när förlossningen startade och jag befann mig på förlossningssalen istället för på BB så kände jag mig trygg. Jag hade en fantastisk barnmorska där på förlossningen, som lyssnade på mig. Jag kände mig totalt trygg. Hon stöttade mig och berättade hela tiden vad som skulle hända, dessutom hade jag ju mamma och Björn där som också var så fantastiska mot mig. Jag fick aldrig chansen att vara rädd när jag födde. Dessutom hade jag en ganska mild förlossning. Från det jag kom till förlossningen tills William föddes tog det 4 h och 25 minuter. Det gjorde så klart sitt det med. Jag hade förmodligen upplevt det på ett helt annat sätt om tiden varit längre.
Vårt första möte, mötet som förändrat mitt liv.
Jag vet inte om det spelar någon roll när i livet man föder barn. Jag tror upplevelsen när man blir förälder är precis lika speciell för oss alla, oavsett om du föder ditt barn vaginalt, får barnet via kejsarsnitt eller möter ditt barn i ett annat land för att hämta någon du väntat på så länge. För mig var det ett barn som kom via en vaginal förlossning, så jag kan bara tala för mig när den frågan ställs till mig gällande detta.
Barnmorskan kollade Williams färg, han var lite blå när han föddes.
Tänk att jag först fick ta mig igenom värkar, känslor och att istället för att låta hjärnan styra mina val så tog min kropp över helt och hållet. Det är inte längre hjärnan som berättar exakt vad man ska göra utan min kropp. Varje förlossning är unik och därför är varje förlossning, varje födande’s förlossning. Ingen kan ju ta ifrån den som föder den känslan eller det som sker för det är ju den som föder som gör jobbet med stöd av andra runt sig. Men jobbet gör ju bara du och det är ju ganska fantastiskt när man tänker på det.
Stunden när pappan får hålla sitt lilla barn.
Jag minns också hur spännande det var att se Björn med William. När han klippte navelsträngen, eller kanske framförallt när han fick hålla William för första gången. Det var så fint att se hans kärlek till William. Det är nog aldrig något jag tidigare ens skrivit om. Men för mig var det verkligen något som gick rakt igenom mig. Jag såg att kärleken jag kände för min nyfödda lilla son, fanns även hos hans pappa. Min son var älskad, han är älskad av många människor. Det är så fint, jag tror i alla fall det är något många mammor känner lite speciellt kring. Det där bandet man ser mellan sitt barn och den eventuella partnern eller andra nära som finns i barnets liv. Man blir upprymd av den känslan med, det är så fint med kärleken som ett litet barn tar med sig till världen.
Första gången jag ammade.
Jag tror att det jag upplevde som tufft med att vara tjugo år, var mer människors längtan efter att få se ett eventuellt misslyckande. Tyvärr tror jag den där längtan att se någon misslyckas egentligen har med ålder att göra utan den finns där runt oss. Många vill att man ska misslyckas istället för att lyckas. Jag minns kommentarer jag fick när jag gick ut med att jag var gravid. Hur ska du klara av att vara mamma, VET du vad du ger dig in på? Du är medveten om att det inte är en liten docka? Listan kan bli lång, man jag brydde mig aldrig om det där egentligen. Jag hade syskon, jag visste att bebisar skriker även om William var en dröm som bebis och sov, åt och bajsade.
Den lilla människan jag älskade från första stund.
Personligen tror jag att man ska vara försiktig med att göra sina upplevelser viktigare än någon annans. Bara för att jag upplevde denna dag som den finaste och bästa i mitt liv, har jag full förståelse för att förlossningar och tiden som nybliven mamma för många människor är en tuff tid. Det betyder inte att man på något vis är bättre eller sämre för att man har olika upplevelser. Snarare tror jag att det visar på våra styrkor, så ofta är det fokus kring våra svagheter i livet. Vi är starka allihopa, man är stark oavsett om man haft tuffa eller enkla förlossningar, eller om första tid varit enkel eller svår med sina barn. Man är stark oavsett om man ammat eller flaskmatat sin bebis, man är stark oavsett om man fött sitt barn vaginalt eller gjort ett kejsarsnitt. Man är stark oavsett om ens bebis var en oplanerad, planerad, en bebis som fått hjälp till världen av vår fina vetenskap eller genom adoption eller fosterhemsplacering. Man är stark oavsett om man haft en bebis som gråtit dygnet runt eller en bebis som sovit och ätit. Man är stark oavsett om man är 14 år eller 45 år. Glöm aldrig att just du är stark för just DU lever ditt liv. Låt aldrig någon stjäla din upplevelse, den är din och bara din och DU är den som klarade det. Du är den som fixade allt, för du är en stark, underbar och fantastisk människa oavsett om någon annan anser något annat.
Madeleine Stenberg 
Idag startade dagen med att se att jag och min fina kollega och vän Ewa var med i Dalademokraten. Vi passade därför på att köpa varsin tidning båda två. Grejen var väl den att det handlade om lärarlönerna i kommunen vi arbetar i så det kändes väldigt aktuellt när jag fick förfrågan.
Förra måndagen fotograferade jag William och hans lilla kusin Hilma som fyller ett år denna månad. Eftersom hon bor i Skåne ses de inte så ofta, men nu när hennes pappa var på besök hos Williams farmor passade jag på att fotografera. Hilma är alltså Williams kusin genom Björn.
Just den här bilden har jag förstorat.
