Dark Mode Off / On
Tweenieåldern

Pannkakor och min rädsla för det oprovocerade våldet i samhället.

Dagens middag blev pannkakor med grädde och glass med kladdkakesmak. Helt perfekt middag när man inte har inspiration för annat. Det är torsdag och jag ska bege mig mot återvinningen här borta och slänga lite kartonger så jag kan städa inför helgen efteråt.

Det är nämligen så att Williams kompis ska sova över här imorgon. Först ska de hänga på Å-Festen, åka karuseller och käka hamburgare om jag förstått det hela rätt och sen ska de väl säkert umgås med andra kompisar. Det är väl så här när ens unge blivit äldre, då började de hänga på stan.

Får man erkänna att man tycker det är obehagligt och roligt på samma gång? Inte för att han blir äldre utan för att skit som sker i samhället mer. Jag känner sån orolighet när han är på saker så där, går på bio på kvällen eller som nu ska hänga ute på stan. Jag litar till hundra procent på William, men jag litar liksom inte på andra människor. Såna där man aldrig träffat som man vet kanske fått i sig alkohol, droger eller annat skit som ger sig på folk som inget gjort. Det oroar mig att tänka på sånt, ett samtal att han druckit alkohol skulle jag så klart inte uppskatta men det är ju en del av att vara ung, jag har ju själv varit där. Men ett samtal där han blivit utsatt för det oprovocerade våldet, nedslagen eller något värre. Det är ett samtal som gör mig kall inombords bara jag tänker på det.

Förut har folk sagt ”var glad att du har en son, för han kan inte bli våldtagen” eller ”Det är värre oro över en dotter för hon kommer alltid behöva oroa sig för att bli våldtagen”. Jag vet att de där meningarna någonstans bär på välvilja. Men det flesta våldtäkter sker av någon som offret känner, och killar kan också bli våldtagna så det är ingen tröst. Dessutom varför försöka släta över det oprovocerade våldet som sker i samhället dagligen? Rån, folk som blir nedslagna, gäng som går ihop på en person? Jag är inte det minsta mindre rädd för att jag har en son, jag är precis lika rädd som om jag haft en dotter för det händer skit överallt hela tiden.

Jag pratade med min vän Lisa igår och så sa jag, ”Det värsta är ju egentligen, att man tror ju själv man kommit upp i den åldern nu när man skulle gå fri från våldtäkter och att bli utsatt för våld. Men så vet man att nittioåriga tanter blir våldtagna, så man är ju ALDRIG fri.” Då menar jag inte bara genom våldtäkt utan rån, nedslagen eller utsatt för annat. Man är ALLTID rädd, man har alltid varit rädd och kommer alltid få vara rädd för att vissa IDIOTER har makten att förstöra andras liv, och för det känner jag ingen kärlek. Jag känner innerligt hat för att jag inte ska kunna känna mig trygg när min tonåring till son vill gå på bio på kvällen, eller gå ner och åka karuseller på stan. Jag känner HAT för att vissa människor har makten att göra andra illa inom loppet på en sekund. Jag vill kunna känna mig trygg när mitt barn, mina vänner och familj, samt mig själv får leva våra liv. Är det verkligen för mycket begärt? Egentligen inte, men för dem som bär makten att förstöra andras liv är det ju tyvärr så.

16 Comments

  1. Jag förstår Din rädsla.
    Världen är inte alltid en bra plats.
    Det finns dem som förstör bara för att dem tycker det är skoj.
    Det händer för mycket hemska saker.
    Svårt att ha kontroll.

  2. Jag känner igen det där, Leon är 9 och han vill hemskt gärna göra mer och mer saker utan mig, jag får panik! Mitt lilla barn har blivit stort och ska man ens våga släppa ut honom hur som helst?! Nu är jag jordarnas största hönsmamma, vågar knappt släppa ut han till affären själv haha. Men då brukar han krama om mig och säga: ”Mamma, jag är ingen bebis längre, jag klarar det!”

    1. Visst är det jobbigt :(. Det känns ju i hjärtat, även om de är stora och kan så blir man ändå så rädd för man litar inte på andra 🙁

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: