Dagar av stress, och tre månader av saknad.
Madeleine Stenberg 
Jag har som skrivet igår varit hemma denna vecka. Det känns som kroppen verkligen behövde denna sjukvecka för att må bättre. Jag ska till jobbet på möte idag som varit inbokat och igår kände jag att nu börjar jag återhämta mig, kände mig faktiskt återhämtad och utvilad i morse. Men jag blir hemma denna vecka då finns energin sedan på måndag igen.
Det har varit för mycket för mig, de senaste månaderna. Mormor som fick cancer och dog på två månader. Idag är det tre månader sedan hon lämnade jorden. Jag tänker på henne varje dag, och när jag drog lappen för dagen idag tänkte jag ”Idag har jag varit ifrån dig i tre månader” Det är en obeskrivlig saknad jag känner. Var även över en månad sedan jag var till psykologen som jag ska till idag. Behöver verkligen prata och få redskap just nu.
Jag säger att det varit mycket och det har det, utöver mormors bortgång så har även Björns mormor dött strax innan jul, döden kommer alltid i tre sägs det och jag det har varit tre dödsfall runt mig nu varav två inom släkten och sedan andra utanför. Sedan är det stressen med jobbet som tar sitt, och så studierna.
Fick ett lugn inombords igår när jag fick tillbaka min tentamen, den var godkänd. Det betyder att jag nu har halva min utbildning färdig. Den är 90 högskolepoäng sammanlagt utlagd på tre år, och är alltså på avancerad nivå. Jag har alltså läst 45 högskolepoäng i dagsläget inom just det här programmet. Tror jag har sammanlagt 409,5 högskolepoäng i dagsläget, det är väldigt bra presterat av någon som lärarna berättade för aldrig skulle studera vidare.
En människa orkar inte mer än hon orkar, och jag behövde dra i nödbromsen. Det gör mig nog till en medveten människa att veta mina gränser för saker, jag känner mig och min kropp utan och innan. Det gäller bara att få andra att förstå det jag säger. Det är något som är svårt för mig, jag kan inte säga nej.