augusti 2019

Jag är fri, fri från känslan av att sitta fast! Jag följer strömmen dit den bär.

Madeleine Stenberg 18 augusti, 2019 32 Kommentarer

Det känns som en sten fallit från mina axlar. Om jag bara låtit stenen falla tidigare. Det är som när man står vid en bro och tittar ner på det mörka vattnet som strömmar nedanför. Jag brukar stanna vid broar och titta ner, när William var riktigt liten och vi bodde på Galgberget lekte vi Puh-pinnar och slängde ner pinnar på ena sidan bron, för att springa över på andra sidan och se hur det strömmande vattnet tagit våra pinnar till andra sidan. Vem vann? Hade någon av pinnarna försvunnit, att leka denna lek med en 1,5 till 2-åring var rena rama drömleken där ett tag.

Precis så känner jag just nu, som att jag lekt en drömlek. Lika som när jag slängde Puh-pinnar ner för det strömmande vattnet, där man aldrig vet om pinnen försvinner eller ej, lika har jag känt mig nu i över ett halvår. Som att jag inte vetat vart strömmen ska bära mig och mitt liv. Jag har tagit tag i det nu och det lättade, jag fick min kropp att följa strömmen och bara låta vattnet bära mig med. Det är befriande, så lättsamt äntligen föll den tunga börda från mitt bröst jag känner mig fri, fri från känslan som förföljt mig så länge. Jag ser ljuset där, under den mörka bron kommer dagsljuset och greppar tag i mig och ger mig liv.

Känslor på insidan, jag är inte stark.

Madeleine Stenberg 17 augusti, 2019 33 Kommentarer

Jag har haft bloggandet på is i några dagar, har behövt fundera kring vad som är viktigt för mig och hittat små saker i livet som ledtrådar till något som inte känts bra. Jag fick frågan för några veckor sedan varför jag inte känner mig utvilad trots en lång semester. Så jag ska försöka sätta ord på vad som sker där på det som kallas insidan. Utöver det har jag i skrivande stund, förmodligen för att jag nu äntligen pusslat ihop allt fått min första förkylning och feber på över ett år.

Sedan ett år tillbaka har jag haft ett rent helvete skulle man kunna säga. Mormor fick cancerbesked och dog efter ungefär tre månader. Det gick så fort att jag knappt förstod vad som hände, dels så försökte jag någonstans greppa att hon var sjuk och sedan förstå att hon dött. Jag har inte hunnit sörja klart helt och fullt, för livet har verkligen gett mig käftsmäll efter käftsmäll sedan dess. Att jag står upp är egentligen ett mirakel, utöver det så har min ätstörningsbehandling att ta mig igenom. Att acceptera att jag är sjuk och måste finna någon form av rutin i maten som jag aldrig haft. Sedan är det också det faktum att jag känner mig stilla, jag kommer inte vidare. Fick höra i veckan att jag är en ambitiös tjej. Jag lyssnade in det där, kanske var det första gången i hela mitt liv jag insåg att jag är AMBITIÖS. Jag ser mig aldrig så, jag ser mig alltid som sämst och dålig som människa. Ingen är så står kritiker mot mig som jag själv.

Så den här veckan har jag helt enkelt varit rejält nedstämd, behövt hitta något kring varför. Inser att inom vissa bitar har jag gjort för mycket det här året. Jag tror att min största last är att andra blir förblindade av att jag är just ambitiös och därmed tror att jag fixar allt. Det gör jag inte, som jag framfört många gånger här i bloggen är jag en svag människa. Bara för att jag överlevt finns ingen styrka inom mig. Bara för att jag reser mig efter varje motgång jag får och fått så har det inget med styrka att göra utan överlevnad. Jag provoceras av att alla skriver om hur stark människor är som gått igenom trauman eller tragedier. Man har inte direkt valt att gå igenom saken, att ta sig igenom utmaningar man själv valt är nog styrka, men inte är det styrka att behöva kämpa sig igenom något för sin överlevnad som man aldrig önskat sig från första början. Man har inget annat val än att överleva! Så jag överlever, kämpar på och försöker att bara finna det där lugnet andra talar om. Accepterar att det är så här för mig, helt för min överlevnads skull.

Att ta naturen till hjälp.

Madeleine Stenberg 13 augusti, 2019 44 Kommentarer

Begav mig ut för att ta en promenad, hela huvudet skrek efter solljuset och naturen. Jag behövde andas, se varje del av naturen och stanna upp en stund. Kanske behövde jag instinktivt vakna upp ur något jag inte kan sätta orden på. Jag lyssnade på Framgångspodden, ögonen sökte sig till kor, hästar och får under promenaden. Jag märkte hur kroppen sökte sig till vackra blommor efter dikeskanten och jag andades in naturen genom näsan. Jag kände den fuktiga luften fylla min näsa, kände värmen från solen som värmde upp min kind. Kanske även alla tankar fick sig några minuters andrum.

Jag går igenom en tankeverksamhet, som att jag börjar sortera och förstå vad som sägs där på insidan av min kropp. För kroppen, sinnet och allt känner något och talar till mig. Jaget vet, försöker acceptera det faktum som sinnet känner. Om naturen ändå kan läka det där som finns på min insida, det ingen annan ser.