Fick lite reaktion på det här inlägget så tänkte att jag kan berätta det här. Vissa vet redan men några är nya och jag vet faktiskt inte vart jag lagt inlägget om min alla mina sjukhus vändor som gravid så gör ett inlägg. Det går att läsa hela graviditeten om William om du söker i arkiv och sedan 2004 där finns massor av info men berättar om min extremt jobbiga graviditet, som egentligen borde avskräckt mig helt från att ens vilja bli gravid igen.
Min graviditets början var en dröm. Jag hade endast lite bröstspänningar och som mensvärk. En gång kräktes jag men det var för att jag inte ätit på hela dagen. Hade bråkat med Björn och kände mig skit ledsen, dessutom hade jag ätstörningar och var van att äta ett mål om dagen så det var en ansträngning för mig att börja bli frisk. Jag försvarar inte att jag inte ätit men VILL ändå berätta varför, det vara bara den gången också. Var i v7, stod inne på Willys och fick springa ut och tokspy i buskarna. Sen kände jag inget illamående något mer.
Jag gick dom där veckorna och mådde som en prinsessa, förstod inte alls att folk sa att man skulle kräkas och vilja dö typ. När jag skrevs in på MVC i v8 berättade jag bara om hur bra jag mådde, och när vi kom in på sjukdomshistoria berättade jag typ att ”Ja jag har precis slutat äta waran för jag hade en blodpropp nyss”. Jag fattade ju inte att de var allvarligt, min BM ringde till specialistmödravården och jag fick en inskrivningstid vecka 10, mådde fortfarande som en prinsessa och fick göra ett ultraljud. Minns när jag såg min lilla William därinne, så lite men ändå så otroligt älskad. Den lilla handen och de, kärlek på en skräm typ. Fick veta att jag skulle gå på fragmin behandling för att undvika proppar och skulle bli noggrant kollad. Jag förstod inte då hur allvarligt det faktiskt är, att jag ansågs vara riskgraviditet men det har jag förstått efteråt.
I alla fall, gick veckorna framåt. Fick börja med sprutorna som gjorde DJÄVULSK ont, magen såg ut som den blivit boxad på varje dag då fragmin ger stora blåmärken och det är absolut inte vackert så där som för andra gravida. Jag visade magen och fick reaktioner som VAD HAR HÄNT… Ja ni förstår.
I alla fall så vecka 18, det berömda ultraljudet skulle göras. Jag var där ensam med en kompis, väl där så kollar vi och jag hör på BM säger till mig att ”det är avvikelser”, jag bara vad? Vad menar hon? Barnet har en cysta vid hjärnan och jag ska ta hit en läkare som ska kolla närmare. Jag går ut, i korridoren känner hur blodet rusar i kroppen. AVVIKELSER, är barnet sjukt. CANCER eller vad? Läkaren kommer får gå in till en annan skärm, hon säger att hon ser cystan men kan inte bedöma om det, jag får en tid när specialistläkaren kommer dit på tisdagen. Det är en fredag och jag är helt knäckt, mitt barn är sjukt han kanske ska plockas ur mig? Ringer min mamma och bara gråter när jag är hemma, isolerar mig. Syrran kommer hit och det ända jag gör är att sitter och känner på min mage, känner hur bebisen sparkar och tänker ”ska du lämna mig nu?”, ”förtjänar inte jag att vara lycklig?”, ”ska det här barnet försvinna för mig?” , jag stirrar ut i luften, tiden står stilla. Mamma kommer och bor med mig och ska följa mig på det bedömande ultraljudet. Jag är tjugo år och kanske kommer förlora min bebis, den jag ÄLSKAR så himla mycket. Vi går dit, jag vägrar kolla när läkaren undersöker. Han har med sig en till person. Läkaren är så trevlig jag känner mig trygg med honom. Mamma viskar att ”jag tror det ser bra ut, han ler”. Så säger läkaren. ALLT ser normalt ut, du behöver inte oroa dig, ett frisk och piggt foster. Jag känner sådan total lycka. FRISK! Bebisen mår bra.
Det känns som jag flyger ut och lyckan är total.
Men säg den lycka som varar förevigt?
V22 vaknar jag på natten av att jag har ont, reser på mig för att gå på toaletten. Får så ont att jag ramlar ihop på golvet. Kan inte resa mig magen känns som en kanonkula och jag ligger och vrider mig i fosterställning. Har ont hela natten och ringer barnmorskan som ber mig avvakta. Men det blir inte bättre jag har så här ont hela dagen, till sist precis om barnmorskan på MVC sagt ringer jag till förlossningen och får komma dit. Väl där ser man kraftiga värkar och ger mig akut bricanyl. Jag är inte öppen men med tanke på värkarna vet man inte. Jag blir ordinerad sängläge och får inte gå längre vändor, blir placerad på ett rum på oförlösta sidan och där ligger jag sedan. Blir halvtids sjukskriven. Kan inte gå, har värkar för varje meter jag tar och känner mig så ledsen. Socialt liv vad är de? Eftersom jag är helt ensam måste jag handla så jag får gå och ha ont. Barnmorskan ser mig en dag och skäller på mig på MVC med att DU kan inte gå runt och bära tunga kassar TÄNK på ditt tillstånd du kanske föder i förtid! Jag förstår vad hon menar men vad ska jag göra? JAG är ju ensam!
Så en natt vaknar jag av värk i ryggen, inte nog med mina värkar alltså. Är i v28 och det är som ilningar och knivhugg. En kompis kommer på besök och jag kan inte ligga ner eller stå för det värker hela tiden. En hel helg går jag så här tills på söndagen när jag blir riktigt irriterad av värken och ringer in. Får komma in på koll, läkaren säger ”det är en vanlig graviditetsåkomma ryggvärk”. JAG stirrar in i hans ögon och säger ”DU tro mig det gör inte ont i ryggen det gör ont i NJURARNA” , läkaren skrattar, nej nej de gör det omöjligen. jag JO det gör det. Till sist säger han, vi gör ett ultraljud. Han kollar och säger, ”Du jag är ledsen att jag inte trodde dig. Men din livmoder har växt på dina urinledare så du har fått stasat njurbäcken” , jag tittar på honom och undrar om det är ett skämt? Det är det inte… Jag läggs in på BB igen och får stanna där…
Så kommer då nästa grej. I v32 eller 33 är jag på vanligt besök hos BM på mvc, då hon lyssnar med hjärtljuden ser hon plötsligt allvarlig ut och säger. Jag vill inte skrämma dig nu men hjärtljuden. Dom går ojämnt, jag ska ringa förlossningen åt dig. Jag som då har kontakt med Björn ringer honom och säger att vi måste till förlossningen. Jag kommer till förlossningen där dom väntar på oss, dom lyssnar och det är massor med läkare med. Blir ner skjutsad i rullstol för att dom inte vill stressa barnet, kommer dit och får göra ultraljud. Samma läkare som när dom trodde barnet hade en cysta vid hjärnan är där. Dom kollar och det är avvikelser, barnet har ojämnhjärtrytm med ibland snabba och ibland svaga hjärtljud. Dom samma och höga är på 250 och dom svaga på 50, det är dessutom slag som inte registreras och jag hör hur dom diskuterar helikopter för mig Uppsalas akademiska sjukhus, jag får PANIK. Jag vill verkligen INTE åka helikopter och plocka ut min bebis, men säger inte. Dock tycker specialistläkaren på UA att det ska avvaktas men att jag ska göra ultraljud resten av graviditeten. Det betyder att från då och fram tills v37 gör jag ultraljud varannan dag.
V37 vaknar jag av att jag har svårt att andas, det hugger i lungorna på ett konstigt sätt och jag får än en gång åka till förlossningen. När jag är där kommer en av dom många läkare jag träffat in och säger att hon personligen ska följa mig på lungröntgen, vi åker dit och jag blir välklädd över magen. Röntgenplåtarna visar en propp i lungan. Jag får MASSOR av mediciner och ligger livrädd på mitt rum på BB (igen) , på kvällen frågar jag läkaren ”TROR du att jag kan få fler barn efter det här? Med min graviditet alltså?” , hon sa att det tror hon att jag inte ska oroa mig för de men att jag nog inte ska sats på allt för många. Dagarna går och en dag kommer en läkare till mig och berättar att dom på röntgen har sett fel, att det inte var någon propp. Jag börjar må rejält illa springer upp på toaletten och spyr ner hela den. Jag bara spyr och spyr så dom sätter mig i ett eget rum. Råkar spy ner ena handfatet på rummet i ren hast när jag är på väg på toaletten. På natten görs CTG på mig och BM och en läkare är där, så hör jag hur läkaren berättar för barnmorskan att överläkaren på kvinnoklinken i Falun har skällt ut röntgen efter notor och frågat hur dom tänker när dom säger att någon har en propp och inte har det. När jag skrivs ut, får jag en utskrivning för utbrändhet. Jag vägrar gå och jobba och vägrar gå ut, jag är utpumpad och tror att det här kommer aldrig gå bra.
Eftersom jag haft värkar varje dag i nästan 20 veckor så känner jag mig trött och irriterad och har ont, jag åker till förlossningen med rejäla värkar i v38 och dom vill lägga in mig, jag säger nej. Men dom lämnar erbjudandet öppet. Dom känner mig på förlossningen och skiner som solar och säger HEJ Madeleine varje gång vi träffas… Jag känner Hej och depp… Dagen efter har jag så ont att jag inte kan resa mig, bestämmer mig för att ta deras råd och läggas in. För eget rum på BB och befinner mig sedan där tills graviditeten är över. Jag går runt och känner mig ledsen och sur. En dag ligger jag bara och gråter, dom tar dit KK-psykologen och jag säger att ”TÄNK om jag inte vågar ta till mig barnet?” . Då säger hon , JAG tycker det är på tiden att du FÅR barnet nu. Jag sätts igång dagen efter. Men värkarna blir tätare och barnet blir stressat så den tas bort. Inget händer och jag får bada på förlossningen bara. Åker hem under dagen. ÄR vanliga värkar som jag haft hela tiden, äter räkor med Björn och blir skjutsad till förlossningen (och mitt nya hem). Kommer dit och blir undersökt inte en centimeter har jag öppnats och jag får gå ner på mitt rum. Väl på mitt rum händer något jag blir som akutskitnödig men inget händer. Går runt och har ont och klagar till BM som tycker att jag bara gnäller. Klockan 6.00 eller 6.30 har jag REJÄLT ont och ligger på golvet och vrider mig, BM kommer in, stirrar på mig och säger ”herre gud vilken natt” vänder på klacken och lämnar mig där. Jag drar mig fram till telefonen och ringer mamma. Barnet har slutat rört på sig och jag tror han är död. Mamma och Björn kommer till mitt rum där jag ligger på golvet i fosterställning och rullar fram och tillbaka och skriker ”HAN ÄR DÖD!” , han rör sig ju inte. Fast jag buffar och knuffar, det är ingen reaktion.
Mamma ringer på klockan och KRÄVER att jag ska få åka till förlossningen. Jag skriker och är helt hysterisk. Blir skjutsad i sängen och slutar skrika en stund hör Björn långt borta säga ”Nu är hon ju lugn” då kommer den där smärtan igen och jag skriker än en gång och är hysterisk. Möter världens ängel till barnmorska i hissen hör hennes röst säga ”HEJ Madeleine, nu ska du andas. Andas med mig” så sätter dom CTG och jag har William hjärtljud. Blir undersökt och rummet är lite mörkt så där som det kan vara en oktober morgon när solen precis börjat gå upp. Jag är öppen 3 nästan 4 och jag får lustgas. Jag blåhåller den och andas, har värkar med ½-1 minut i mellan hela tiden och känner mig full efter en stund, vilket jag påpekar och BM och USK skrattar och säger ”Hon jämför det här med krogen” . Jag mår bra av att ha så där ont, känner mig stark och säger flera gånger ”DET här gör jävligt ont, MEN jag skulle kunna göra om det” , föda barn är häftigt.
Tiden går så fort, helt plötsligt ska jag krysta och då blir värkarna helt plötsligt mycket mer behagliga. Det tar 2-4 minuter i mellan varje krystvärk och jag får ANDAS på riktigt. Björn springer på toaletten och när han kommer tillbaka säger BM till mig att känna för att jag säger ”det går ju inte”. Det kändes ju helt jävla ologiskt att få ut huvudet. Så när jag känner hans huvud då tar jag i, JAG krystar och vips känner jag en spännande känsla vid mellangärdet för magen blir liksom platt medans man trycker. Så ligger han där min underbara SON. Min underbara William. HAN levde och var frisk och tiden stod stilla och lyckan var så total. Jag kände sådan kärlek att jag bara njöt av varje minut.
Barnläkarna kommer och i samråd med dom och kvinnoklinikens läkare (som alla är där) då han äntligen är ute och dom alla träffat mig under graviditeten, bestäms det att William ska till neonatal över natten. Han var fullgången men i och med hans hjärtljud ville dom ha EKG koll. Vi sover på neontal och allt är bra, BB nästa. Jag kommer dit, men något känns fel efter att Björn och alla åkt hem. William känns inte frisk. Han är slö och jag vill absolut inte sova, något är fel. Påpekar detta men får svaret att ”alla nyblivna mammor är oroliga” , ”bebisar är slöa”. Men något är fel jag känner det. Vi sover knappt något och dagen efter när jag frågar om jag kan få ta en dusch och om dom kan passa honom så länge, säger en av personalen ”HUR ska du klara dig som mamma, om du inte ens kan duscha utan passning”. Jag hade ju sett att andra mammor fick hjälp så tog väldigt illa vid mig. Hon tog dock William och jag duschade jätte snabbt och gick och hämtade William. Då säger hon ”DU han är varm”, jag tog tempen på honom och han har 38,9 graders feber. JAG sa ju de tänker jag, doktorn kommer dit och gör det tas blodprov på William.
Min mamma kommer till BB så vi beger först till apoteket, där säger en gubbe när han ser William ”Ja såna där har jag också gjort” jag bara (inombords) VAD?! Men insåg ju senare att han inte menade ”GJORT som knullat, utan att han hade barn” . Vi går till cafeterian och då kommer en av BB personalen springande hon tar tag i Williams balja och säger ”HAN har för högt CRP, han är SJUK han måste till neonatal nu”. Vi springer genom korridorerna och hamnar nere på neonatal. Där står ett läkartema med sjuksköterskor och läkare beredda får förfrågan om jag vill vara med dom ska ta ryggmärgsprover. Jag svarar någonstans i dimman nej och ser hur dom springer i väg med William. Jag hör honom skrika och jag känner hur tårarna rinner från mina ögon, JAG låter dom skada mitt barn. En sjuksköterska hämtar mig och jag följer med in, där ligger han på ett undersökningsbord med en påse på snoppen. Jag tittar på honom, hans lilla utmattade kropp med små små som tårar vid ögonen. Han kissar och påsen plockas bort för att skickas på analys. Jag får honom till mig och säger gång på gång ”mamma är här”. Ammar honom och tänker bara vilken hemsk mamma jag är som låtit honom bli stucken så där i ryggen, fast jag vet att det var rätt gör det så ONT. SÅ himla ONT. Jag är rädd att jag ska förlora honom. Han har en kanyl i handen och jag får gå in till honom amma, och gå därifrån. Personalen råder mig att träffa mamma under tiden, eller åka i väg någonstans så Björn tar med mig på mc donalds. Jag vill bara vara med William, se honom vara med honom. Han sov där i eget rum och jag i ett annat och det kändes så jobbigt, så ENSAMT.
Men han piggnar på sig och blir frisk, vi får komma hem och idag är han alltså sex år och fyller SJU.
Så nu förstår ni kanske varför jag har så många journaler från graviditeten 🙂
Madeleine Stenberg 
Skyddsplast