Kategori: Utmattningssyndrom

Jag sitter vid datorn, igår installerade ju Björn en ny hårddisk åt mig och det märks av att datorn går tystare och lugnare.

Något mer som är tyst och lugnt är hemmet just nu. Tvättmaskinen har just gått klart och jag ska hänga lite tvätt, om cirka en timme ska jag bege mig ut i ett kallt Falun för att åka till Borlänge och företagshälsovården och träffa läkaren där. Jag är nervös, varje nytt möte och varje ny människa som ska introducera i mitt liv får mig att vilja sprängas. Att öppna upp mig åter igen och berätta om varför jag mår dåligt, att vara oroad för att man ska uppfattas som man inte alls mår då dåligt som man gör. Man får någon skum bild i huvudet att människor tror så galet mycket om en som person.

Jag måste komma över den där känslan av att folk tänker saker om mig. Det gör jag via att försöka skriva på platser som Facebook och i min blogg, jag som under senare år inte orkat med att ens socialisera mig med nya människor måste nu göra detta. Jag känner ibland det som att jag börjar lära mig att leva igen, det är jobbigt. Det är ju en rehabilitering som jag skrev om för några dagar sedan, det är en ny period där jag ska lära om mig själv att göra helt normala saker utan att man ens tänker på det.

Jag minns för några år sedan när jag ofta fick höra att jag alltid var så glad. Jag har funderat på det där, att jag var så glad och hade energin. Vart tog den vägen? Och varför försvann den där glada människan? När försvann hon?

Som liten var jag väldigt social, jag umgicks alltid med barn som barn. När jag tänker efter lekte jag alltid med någon ny och var inte alls rädd för att slänga mig in i en ny bekantskap. Sen blev jag åren innan tonåring och blev helt plötsligt väldigt noga med att inte prata med vem som helst, eller sticka ut. Min dåliga självkänsla och också rädslan för att misslyckas tog så mycket över, jag avskyr det där. Rädslan av att misslyckas och rädslan jag har för vad människor tycker och tänker om mig.

Jag önskar så att jag kunde vara en av alla människor som klev in i ett rum och kände mig omtyckt. Men istället är jag en person som kliver in i ett rum och genast tänker att ingen här tycker om mig, folk tycker nog inte jag är riktigt klok? Folk tittar på mig för jag nog sagt något dumt? Eller om jag träffar en människa jag tycker om, så vågar jag inte riktigt bli vän med denna personen eftersom jag någonstans tror att den ändå inte tycker om mig. Jag vill inte tränga mig på, det där är egentligen det mest jobbiga av allt. Att hela tiden misstänka att människor inte tycker om en, att alltid tro att folk nog tycker illa om mig som person.

Jag avskyr att alltid känna mig bedömd av den största kritikern som är mig själv. Jag önskar att jag kunde se allt bra jag gjort i livet, och att tänka att när jag möter någon ny människa så tycker den nog faktiskt om mig egentligen. Jag avskyr att se något jag skapat och tänka att någon annan skulle kunna göra detta så mycket bättre än mig. Varför kan jag inte bara tänka att det jag gör är bra nog? Att människor tycker om mig för den jag är? Varför kan jag inte bara älska mig själv, och känna mig nöjd och glad för det jag gjort? Varför är min självkänsla sådan att det jag gör aldrig är gott nog? Jag önskar så jag var en del av alla människor som ser sig själva som lyckade, varför gör inte jag det?

Idag ska jag till läkaren, och möta en ny människa igen. En ny människa jag ska öppna upp mig för och blotta min ödsliga själ för, någon som ska bedöma mig och göra en analys av den jag är. Idag ska jag kämpa mig igenom ett nytt möte och kämpa åter igen med känslan. Känslan av att inte duga, känslan av att misslyckas och känslan av allt det som jag bär på. Det som jag hoppas terapeuten ska hjälpa mig med att överkomma.

Jag skrev ju igår kväll att jag var trött efter massagen, och det var jag verkligen för jag somnade och sov i sammanlagt 15 timmar. Jag tror min kropp behövde energin eftersom jag sov så länge, sen har jag svettats dessutom. Jag som alltid fryser har svettats och sovit i bara trosorna vilket inte hör till vanligheterna. Jag sover alltid varmt eftersom jag annars fryser, jag antar att min kropp fick ur sig massor med slaggprodukter igår och därmed svettades kroppen ut ännu mera. Jag har druckit mycket vatten på detta så jag tror min kropp mår väldigt bra idag. Eller tror jag är ganska säker på att den gör det eftersom jag är alldeles mjuk i flera kroppsdelar och inte så stel som jag alltid annars är.

Det var verkligen välbehövligt att gå på massage, kroppen behövde det och jag tror min själ under natten fick chansen att sortera ut mycket inombords också. Jag har drömt om saker och fått sortera mycket i huvudet. Jag tror att drömmar är bra när de är läkande, så jag tänker att stressiga drömmar med många intryck har chansen att skapa ett lugn hos oss. Det är viktigt att få lugnet och känslan av att må bättre.

Idag ska jag gå och handla. Jag tänkte ta en promenad i snövädret samtidigt, något som är bra för mig eftersom jag behöver komma ut i luften. Har en fundering på om jag ska gå förbi Apoteket på lasarettet också. Jag skulle behöva handla en sak därifrån, men har inte bestämt mig hur jag ska göra ännu. Idag faller det stora flingor här i Falun, hur ser det ut hos er? Är det snö där med? Eller har ni inte fått någon ännu?

Idag gick jag till Daily life spa och fick min första någonsin massage och då thaimassage. Alltså det var helt galet underbart, och trots att jag hade som stenar i axlarna som aldrig någonsin kommit därifrån senare kom dessa saker ur. Det här måste jag göra fler gånger, nu är jag galet trött så trots att klockan inte ens är sex på kvällen kommer jag strax gå och lägga mig.

Jag gick hem därifrån och lyssnade då på Fallet Bobby på P3 dokumentär och usch så ont det gjorde i hjärtat. Stackars pojke som råkade ut för det där!

Jag har hunnit med att titta på The vampire diaries och Salem, men känner hur ögonen lockas av sängen. Jag sov inte så bra i natt heller, så det i kombination med massage och sömnsvårigheter och stress under lång tid säger nog sitt skulle jag tro. Det blir alltså en tidig kväll för mig. Men vi hörs imorgon, hoppas ni haft en fin lördag och Alla helgonsdag! Här utanför kör bilar till kyrkogården just nu, så jag skulle inte råda någon att gå ut utan reflex ikväll. Eller hörrni gå aldrig utan reflex!

Jag har börjat se ett mönster i saker jag behöver göra. Jag blir stressad redan på morgonen av måsten och att tänka allt som bör göras men det inte finns energi inför. Något som är viktigt i tillfrisknade från utmattningssyndrom är att ha roligt. Det kan ju låta ganska skumt att ha det som en punkt, att ha roligt och skratta ska man ju bara göra. Man ska ha tid för roliga aktiviteter och man ska ge sig sådant. Men när man blivit utmattad och kört på sin kropp tills energin tagit slut och man inte längre ser något roligt, är det svårt att komma på saker man tycker om.

Ni har nog alla hört talas om rehabilitering, om man varit med om en olycka kan man behöva rehabilitering för att få tillbaka en funktion i kroppen. Jag har börjat se det så för mig själv, att jag håller på att rehabiliterar mig själv frisk i själen genom att göra saker jag tycker om. Saker som ger mig välmående och glädje, idag ska jag för första gången i mitt liv gå på massage, och då Thaimassage på Daily life spa här i stan. Samma plats som gör mina naglar. Jag ska alltså göra något jag tänkt på under många år men aldrig någonsin unnat mig själv. För att jag precis som med mycket annat inte prioriterat mig och min kropp och själ.

Igår pratade jag med William att jag aldrig egentligen tyckt mig själv vara viktig utan andra har varit viktigare än mig. Det här gör ju nu att jag håller på att lära mig själv att göra det jag vill, att följa mina känslor. Jag uttrycker det jag vill säga, och allt det jag tidigare hållit tyst om kommer poppandes ut genom min mun. Inga elaka saker men sanningar, jag säger helt enkelt till när jag inte vill och varför. Det är en resa i livet som jag numera får ta mig igenom.

När jag gick i skolan sa jag alltid min mening. Men när jag blev förälder så kände jag någonstans att det är bättre att låta andra ta snacket. Kanske för att jag helt enkelt inte orkade ge mig in i diskussioner jag hade så fullt upp med att vara förälder, att läsa in gymnasiet eller få högskoleutbildning eller senare att jobba. Jag valde därför att hålla tyst och bita ihop, för det var enklare så. Enklare att hålla tyst och så fick människor som vill diskutera allt och inget göra det medan man själv satt och stressades över alla miljontals viktigare ting jag var tvungen att göra, men aldrig hade tiden för.

Det är här att göra listor kommer in. För några dagar sedan kände jag en längtan efter att fatta pennan och ett block och skriva ner listor på saker som jag ska försöka mig på att göra under dagen. Sedan att få bocka för punkt för punkt och se ett resultat och lägga mig och veta att idag gjorde jag allt det jag borde. Jag har med vardagliga saker som att städa, diska och kanske vattna blommorna. Jag skriver upp saker jag tycker om som att promenera, blogga och titta på någon tv-serie. Jag skriver upp saker som är bra för kroppen som att komma ihåg min medicin, äta mat måltider och att göra saker för mig själv.

För varje punkt jag bockar av, för varje punkt känner jag ett lugn. Nu är det här klart, nu kan jag lämna detta. Jag känner ett välmående när jag bockar av saker jag tycker om, och ser att jag går framåt i mitt mående. Det betyder inte att jag mår superbra, men det ger ett lugn som påverkar att jag i alla fall kan somna utan ett stressmoln på kvällen. Att jag sedan ligger vaken till 01:00 varje kväll med andra orosmoment är något annat jag får jobba på. Men vetskapen om att jag bockar av små vardagliga ting, ger en liten lättnad i själen.

Dags att bjuda lite på en pinsam sak som jag gjorde idag.
Gick på stan för att utmana mig själv som en del i att bli frisk. Ser då min bror på håll så går ikapp honom. Säger hej och han är med en vän. Jag ska presentera mig och hör mig själv säga ”Jag är hans bror”. Min bror tittade på mig och jag bara mitt i allt börjar gapskratta och säger, eller tvärt om jag är hans syster och han är min bror. Idag hade jag alltså lite svårt att skilja på syskonskapet, men gud så jag började skratta. Stackars brorsan som fick skämmas över sin snurriga storasyster som uppenbarligen presenterar sig som hon inte vet vem hon är.

Grejen är den att jag är galet nervös när jag är ute och går så där. Jag fick två AVI:er idag och insåg att jag borde göra mig själv en tjänst och gå ner på stan. Något jag såklart gjorde och därmed lyckades komma ner på stan och när jag befann mig där bestämde jag mig för att gå en vända i gallerian för att våga. Det är hemskt men det gick, fick med mig ett par vantar från Glitter, älskar deras vantar och köper nya nästan varje år därifrån och sedan gick jag och hämtade paketen.

Det gick ganska smärtfritt idag, även om jag fick andas vid flertalet tillfällen. Jag lyssnade på P3 dokumentär om Neurosedyn och usch fick ont i magen, stackars barn och kvinnor som utsattes för detta. Det känns så konstigt när man tänker på att samma tid som detta var låg min mamma i magen på min mormor. Det kunde alltså lika gärna hänt mina nära, nog känns det hemskt när man tänker på saken och alla drabbade.

Hur som helst, väl hemma från stan städade jag och fixade här hemma. Fick ett helt underbar sms och blev tårögd men skriver inget mer om den saken. Är hur som helst väldigt glad för personens skull. Om du läser detta så vet du vem jag menar.

Nej nu ska jag ta och diska. Om en halvtimme är det tunnelbanan och sedan Wahlgrens värld som jag och William tittar på varje torsdag.

Idag efter jag varit ute och tagit min dagliga promenad i snökaoset som Dalarnas tidningar vill kalla den lilla mängd snö som fallit ner i Falun i två dagar, ringde telefonen. Jag svarade och det var då Interflora som meddelade att de skulle komma med ett blombud under dagen. Jag blev så klart väldigt förvånad men också nyfiken.

Jag och William låg båda i soffan och tittade på Netflix och filmen Marmaduke när det ringde på dörren. Så jag öppnade och där stod alltså ett blombud. Hur fint var inte det? Jag öppnade och i var en jättefin bukett med blommor från mina chefer och jobbet med texten Krya på dig och mina chefers namn. Hur fint var inte det? Jag blev verkligen jätteglad, är det något man verkligen behöver som sjukskriven är det ett tecken från sin arbetsplats för mycket i sjukdomsbilden framför allt med utmattningssyndrom är skamkänslor.

Det är just det där sista ordet jag tänka skriva några rader till om till er. Det här med skamkänslor, att jobba sig sjuk samtidigt som arbetet är sådan stor del av ens liv är ett hårt slag. Man vill ogärna träffa människor, dels för att man helt enkelt inte orkar man är ju psykiskt och fysiskt trött och möten tar på kropp och själ. Men också för man känner en skam och tankar som ”Vad tänker nu mina kollegor om mig”, ”Vad tänker mina vänner om mig”, Jag vet inte hur många gånger jag ställt mig frågan ”Folk tror säkert inte att jag är sjuk”. Det är så mycket lättare att förstå att någon som fått en kroppsskada är sjukskriven, än det är att förstå vad som händer på insidan av en människa.

På insidan ser du inget av en person. Man kan ju gissa att någon är trött, eller att personen nog ser lite ledsen ut. Men man kan aldrig veta vad som sker på insidan. Det kommer oftast som en chock för alla i närheten när någon blir sjuk på insidan för att det helt enkelt inte syns. Dessutom är det inte som att det heller är speciellt socialt accepterat att springa runt och berätta hur förbannat dåligt man mår. Utan man svarar ju med ord som ”Jag mår bra, och du?” fast man hör sig själv ljuga.  Det är dessutom så att OM man öppnar sig över sitt psykiska mående för någon, så kommer man oftast mötas av försvar i form av ”Då bestämmer man sig för att må bra, och så mår man bra.” Eller ”Jag har mått ännu sämre än så där”, eller favoriten ”Jag har en vän med obotlig sjukdom tänk hur henom mår”.

Jag tror inte att människor som svarar så här på något vis gör eller handlar fel. Jag har kommit ganska långt i mitt liv och vet att människor har olika livserfarenheter och att många rädslas att lyssna på problem. Några av oss, som jag till exempel lyssnar på problem och ibland för mycket, det är en del i min personlighet. Men jag pratar ogärna om mina egna problem eftersom jag lärt mig att det inte är socialt acceptabelt att diskutera när livet är skit.

Varför tänker ni då, skriver hon om utmattningssyndrom? Och det är nog lite hit jag vill komma. Att ventilera mina tankar och öppna upp min själ är ett behov jag har. Trots att jag inte pratar ut med alla människor och delar med mig av varje detalj i mitt liv muntligt finns behovet att få ut det i skrift. Det är min ventil, min oas, mitt sätt att få ur allt det som jag inte förmår mig själv att yttra i tal. Då är det så mycket lättare i text.

Idag kommer min text i olika format, en glädje i början för dessa fina blommor. Där jag berättar om varför det är så viktigt att uppskatta sin sjuka personal eller sina sjuka kollegor. Hur hjärtat värms och man går ett steg mot glädjen, och finner styrkan. Glöm inte era sjuka kollegor, det era kollegor behöver är en blomma och lite choklad som jag fick. En kram och ett tecken på att det blir bättre. Du som vän, kollega, anhörig, granne, medmänniska behövs för den som mår dåligt. Du är en viktig del i en annan människas liv. Glöm aldrig det, det är en lärdom jag kommer ta med mig för framtiden. När jag kommer möta andra människor som är där jag befinner mig idag. I en framtid där jag mår bättre.

Tusen tack för denna fina bukett och chokladen. Den ger mig glädje och peppning för att bli frisk. <3

Jag sitter i köket och ser små snöflingor dala ner på marken. Dessa små flingor är alldeles för små och få för att färga ett vinterlandskap men visst syns flingorna i alla fall. Det är den andra november och jag sitter alltså i köket, rätt nyss uppkommen ur sängen.

Alldeles strax eller alldeles snart ska jag med trippande tår gå mot diskbänken för att ta mina mediciner. Sedan kommer jag kanske att orka duscha. Just det där ordet KANSKE. Man vet aldrig numera, förr hade jag gjort det. Förr den gamla Madeleine, hon hade plikttroget tagit sig en dusch. Kanske sminkat sig och satt sig vid datorn. Den nya Madeleine hon är annorlunda, hon är inte samma människa som hon en gång var. Den nya Madeleine, hon är mer i nuet.

Den nya jag som titt som tätt kommer fram påminner mig inte om mig själv. Jag är mer rakryggad numera. Eller jag börjar bli, jag känner att jag som tappade mig själv på vägen börjar hitta tillbaka. Inte till samma men till någon annan. Jag säger vad jag tycker på ett sätt jag tidigare glömt bort. Jag skräms inte längre för att säga min mening. Eller att jag ska provocera någon annan. Nej istället vågar jag tala och öppna min mun igen.

Jag rädslas inte längre för att jag snart kommer vara den som säger nej. Att jag lär mig att inte ta på mig saker jag inte vill. Jag rädslas inte på samma sätt över vad folk tänker, för folk tänker ändå för lite på andra för att jag ska oroas över deras syn på mig.

Jag ser snön dala ner från himlen, jag funderar över livet och hur det är. Vissa dagar så ser jag framstegen, men det är även bakslagen som syns. Mitt framsteg igår var att jag lyssnade på musik. För första gången sedan i juni lyssnade jag på musik och kände ingen stress, ingen oro och ingen irritation. Jag lyssnade på musik och bara njöt! För första gången på 5 månader njöt jag av musiken som strömmade genom min högtalare. Jag orkade att lyssna det kändes rent av magiskt. 

Jag började gårdagen med att städa hela hemmet, något som alltid ger mig ett visst lugn sedan jag blev sjuk. Kanske är det känslan av att inte behöva tänka en stund man bara går där med sin dammtrasa, sin dammsugare och är i sin egen värld. Jag tycker om känslan, något som säkert låter konstigt för andra, men för mig har det i kombination med promenaderna jag tar dagligen varit bra för mitt läkande. Jag får heller inte glömma att jag lyssnar på P3 dokumentär också, som även det är en form av självhjälp.

Igår efter jag städat gick jag ner till tandläkaren för att möta upp William som befann sig där. Så sedan gick vi och åt lite lunch ute tillsammans som en picknick på en bänk och pratade en stund tills vi gick hemåt igen.

Väl hemma så tog vi det lugnt, William umgicks med grannen och sedan så fixade William middagen.

Mitt under middagen fick jag dock galet ont i munnen, på vänster sida och jag kände hur svalget började svälla och en smärta jag tidigare aldrig upplevt dök upp. Jag som har astma och allergi är alltid på min vakt så jag ringde 1177 och fick prata med en sjuksköterska som hänvisade mig till lasarettet och akuten.

Väl där kände jag förändring i andningen, det var som jag inte fick någon luft och jag blev förbannad. Något jag sällan blir, jag är en ganska stabil människa, men när jag får allergi och astma så förändras humöret väldigt fort. Jag fick komma in på ett rum, fick akuta antihistamintabletter och även kortison och dropp. Jag kände hur det började lugna sig i andningen och sedan fick jag vara där ett tag. Blev lite ”blodmisshandlad” och ser idag ut som jag blivit slagen över armen. Det gick helt enkelt inte att få något blod ut min högra arm. Jag är svårstucken där och i min högerarm hade jag en infart till droppet.

Hur som helst skickades jag upp till öron, näsa och hals på bedömning också. Väl där så fick jag en kamera nerkörd genom ena näsborren. Var grymt obehagligt dessutom hade jag tydligen extremt trånga näsgångar så hon läkaren fick pressa på för att få ner kameran. Väl nere så kollade hon och upptäcker att jag fått en muskelbristning på tungan! Detta kommer smärta i några dagar sa hon, det är nog en förklaring till varför jag inte kan använda tungan riktigt idag utan det påverkar talet ganska rejält.

Jag fick sedan åka hemåt. Ringde Björn och ställde mig utanför huvudentrén på Falu lasarett. Något jag insåg under tiden var galet dumt, det var mörkt och väldigt ödsligt, så kändes det visserligen i huvudentrén med så var därför jag gick ut. Jag kände mig bevakad inne på sjukhuset och när jag gick i en av korridorerna vände jag mig om flera gånger för jag kände mig förföljd men ingen var där, såg sedan på dörrarna att det var andaktsrum så misstänker att det nog var energier kvar just där. Jag tror på energier eller andrar, spöken? Kalla det vad ni vill, men jag har upplevt såna saker vid så många tillfällen att jag inte kan neka till att sånt här stannar kvar.

Hur som helst när jag stod där i mörkret ser jag hur någon med rock och hatt kommer ut från Stadsparken, jag tänkte direkt. Nej nu är det en clown, hade panik och försökte andas lugnt. Personen kom närmare med något bärande på sidan, jag hade fram mobilen ifall att jag skulle behöva ringa akutnummer eller något. Kalla min paranoid men det här är ju även en del i min sjukdomsbild eftersom jag har panikångest och utmattningssyndrom.

Hur som helst kom personen emot mig, går mot entrén och börjar prata. Förstår att det bara är en hemlös människa, så försöker behålla mitt lugn. Vi pratar och hen försöker komma in på lasarettet. Henom funderar varför inte dörrarna öppnas och jag berättar att det står att huvudentrén stänger klockan 20:00. Henom låter upprörd eftersom personen har tid på lasarettet 8:00 imorgon bitti och det är ju ”Så jävla kallt” så jag gör allt för att överleva denna jobbiga situation. Normalt hade jag blivit oroad, men nu med min sjukdomsbild är sånt här extra jobbigt. Så jag hänvisar personen till akuten, personen börjar gå ditåt och ropar om vilket håll varpå jag berättar. Kanske gjorde jag fel, men någonstans vet jag sedan tidigare att väktare håller på på akuten och att det ofta sover hemlösa vid entrén på akuten just därför.

På ett vis är jag medmänniska, jag tänker att denna hemlösa person åtminstone fick värma sig en liten stund inför morgondagen, sen gör det ont i mig att tänka på att henom förmodligen fick spendera resten av natten utomhus. Att henom stannade vi lasarettet en hel natt för ett besök morgonen efter. I ett land som Sverige har vi människor som bor utomhus, i en liten stad som Falun vandrar dessa ensamma människor omkring och sover i trapphus och på parkbänkar. Nog gör det ont när man tänker på hur samhället är.

Många anser ju att man väljer sitt öde själv. Jag tänker att ingen väljer att bo utomhus, att ingen väljer att få ett liv som gått åt fanders. Jag tror att lika lite som en hund hugger för nöjes skull, väljer en människa att bli missbrukare, hemlös eller beroende. Jag tror ingen väljer att stanna i ett förhållande med misshandel och lika lite tror jag någon önskar sig att bli utsatt för sexuella övergrepp.

Jag känner mig så ofta maktlös inför samhället och allt jag ser. Jag försöker hjälpa, och trots att jag är rädd och gör fel så vill jag hjälpa. För några dagar sedan stod det att Brottsofferjouren i Dalarna sökte volontärer för att hjälpa brottsoffer. Jag kände inom mig en önskan att försöka hjälpa till, samma känsla jag får när jag tänker på fosterbarn, djur i nöd eller utsatta människor. Jag försöker och gör det lilla ibland, ändå tycker jag aldrig att jag gjort nog. Jag tänker att jag nog ändå inte hjälp och nog gjort fel, varför känns det så?

Känner ni igen er i mitt tankesätt?

Jag somnade vid tolv igår, jag var trött men ändå kunde jag inte somna tidigare. Jag försökte men det gick inte så bra som jag hoppats, jag låg och tänkte och vred och vände på mig. Blir tokig på dessa sömnsvårigheter jag byggt upp på senaste. Det gör att jag är rejält trött på dagen och sedan är man övertrött på kvällen och kan således inte somna därför. Det blir en ond cirkel som snurrar, att klockan dessutom är omställd nu tror jag inte kommer bli positivt. Jag reagerar alltid negativt när klockan ställs om, min kropp gillar det inte alls och nu när jag dessutom är utmattad och trött i kroppen lär det väl knappast bli bättre kan jag tro.

Idag är tanken att vi ska till grannarna ikväll för att killarna har ordnat Halloweenmys. Målet är att komma dit, om inte annat så får William det roligt i alla fall. Jag är ju inte på topp och det är inte speciellt roligt det heller. Jag är oroad att sällskapet inte är det bästa när man inte är helt på topp.

Nu ska jag ta och gå ut och promenera, jag vet att det är bra för välbefinnandet och dessutom får jag andrum. Jag behöver andrum, jag behöver ljuset och D-vitamin som kommer med ljuset även här på hösten. Kanske får jag med mig William, annars går jag ensam med P3 dokumentär som sällskap.

Jag har förresten en sak jag skulle vilja be er läsare om, kan ni inte skriva vilka ni är? Det skulle vara roligt att veta lite mer om er.

Igår när jag kom hem från min promenad ner på stan där jag fixade mina naglar hade det kommit ett paket i brevlådan. Jag blev väldigt nyfiken och glad och öppnade. Det var från min fina vän Sophie och jag blev alldeles tårögd. Hur fint är det inte att skicka detta paket från Godisboxen till mig? Jag lärde känna Sophie 2004 på Lunarstorm, när jag väntade William och hon sitt tredje barn. Idag har Sophie 9 barn och jag har ett, men hon är en sådan person som jag verkligen värderar vänskapen med högt. Vi har aldrig träffats i verkliga livet men har pratat med varandra nästan varje dag i över tolv år, det är lång tid men en väldigt fin vänskap. Jag blev så rörd av detta att tårarna började rinna. Stort tack fina du <3.

Idag strax efter klockan 7:00 tog jag bussen mot Borlänge för att träffa chefen och beteendevetaren på företagshälsovården. Jag var galet nervös men det gick bra, det var många saker som tog upp och många stenar som föll från mina axlar. Många orosmoln som fick lämna min kropp och hjärna och jag kände efteråt att detta var ett väldigt givande och bra möte. Det är bra att få ut såna här saker, och att veta att jag kommer få fortsätta på samtal och att det finns en plan för framtiden. Sådant är väldigt viktigt att veta, jag kände att en sten föll från mina axlar. Det känns bra att också veta att jag någon gång kommer bli frisk från detta även om det tar tid.

Jag berättade också att jag denna vecka haft en väldigt ledsam vecka där jag inte velat ta mig ur sängen. Fick då svaret på att det beror på att jag kommit till en acceptans läge där jag börjar inse att detta hänt mig, att jag börjar acceptera det faktum att ”Det som inte händer mig, har hänt mig”. Fick ord på skamkänslorna jag känner, att det är normalt att känna sig om att alla runt en upplever att man är en loser och att man tror att folk tänker saker som ”Varför har hon gått in i väggen”, jag behövde höra att mina skamkänslor var naturliga. Jag avskyr nämligen att jag känt sådan skam i detta läge som jag gjort.

Efter mötet åkte jag tillbaka till Falun, tog en fika med fina gravida Lisa och jag tror det inte är många veckor kvar nu tills bebisen föds. Jag sa att min gissning är 15 november. Vi får se så klart man jag fick en känsla när jag såg Lisa idag att den 15 november föds nog lilla bebisen. Det var trevligt att umgås en stund och prata och allt och inget, gick till The Body Shop och handlade en ny kräm som var ny och skulle vara bra mot Restless legs. Jag har ju problem just den saken, men brukar använda mig av Cooling leg gel, nu fanns det inte längre så då köpte jag denna som skulle köpa så då fick det bli denna istället. Den luktar helt galet gott och man blir helt mjuk efteråt, kan absolut rekommendera den. Vill du beställa den hittar du den här –> Atlantic Seaweed Gel-Cream <–.

Jag gick sedan hemåt och tog en omväg då jag lyssnade på P3 dokumentär om Skolskjutningarna i Columbine, verkligen hemsk dokumentär men också så intressant att lyssna på. Väl hemma pratade jag en stund med mamma och sedan somnade jag på soffan. Jag sov ett bra tag och sedan pratade jag med en kollega, strax ringde William mig och sa att jag skulle gå upp till grannarna så det gjorde jag. Väl där uppe kom William och hans kompis in och berättade att clowner hade följt efter dem på Lugnet. Först hade William och kompisen befunnit sig vid bron, och då hade någon konstig person dykt upp med påvenkläder och långt hår samt clownmask. William och hans kompis började då gå mot Lugnet och ishockeyrinken, Clownen följde efter så William och kompisen sprang och gömde sig. Strax kom en ny clown och började gå efter. Så killarna sprang till en lekplats på Lugnet och glömde sig där, då kommer ytterligare en clown och står bakom ett träd och tittar fram på killarna som börjar skynda sig hemåt. Då kommer första clownen igen och går efter! Blev så irriterad! Vad är det för idioter som jagar barn ute?! Sa till William att han borde ringt sagt att vi skulle kommit och mött upp istället, men då resonerade han att ”jag ville inte skrämma upp dig”. Jag kan säga att skrämd hade jag inte blivit i det här skedet utan jag hade blivit fly förbannad! Jag är inte ett fan av alla dessa clowner!

Hur som helst så blev det Mcdonalds käk idag och grannen följde med dit, jättetrevligt att göra något tillsammans. Tycker väldigt mycket om grannen och han är en som extra son här i hemmet.