Utmattningssyndrom – När oron tar över i kroppen och känslan av att ingen tycker om dig.

Jag sitter vid datorn, igår installerade ju Björn en ny hårddisk åt mig och det märks av att datorn går tystare och lugnare.

Något mer som är tyst och lugnt är hemmet just nu. Tvättmaskinen har just gått klart och jag ska hänga lite tvätt, om cirka en timme ska jag bege mig ut i ett kallt Falun för att åka till Borlänge och företagshälsovården och träffa läkaren där. Jag är nervös, varje nytt möte och varje ny människa som ska introducera i mitt liv får mig att vilja sprängas. Att öppna upp mig åter igen och berätta om varför jag mår dåligt, att vara oroad för att man ska uppfattas som man inte alls mår då dåligt som man gör. Man får någon skum bild i huvudet att människor tror så galet mycket om en som person.

Jag måste komma över den där känslan av att folk tänker saker om mig. Det gör jag via att försöka skriva på platser som Facebook och i min blogg, jag som under senare år inte orkat med att ens socialisera mig med nya människor måste nu göra detta. Jag känner ibland det som att jag börjar lära mig att leva igen, det är jobbigt. Det är ju en rehabilitering som jag skrev om för några dagar sedan, det är en ny period där jag ska lära om mig själv att göra helt normala saker utan att man ens tänker på det.

Jag minns för några år sedan när jag ofta fick höra att jag alltid var så glad. Jag har funderat på det där, att jag var så glad och hade energin. Vart tog den vägen? Och varför försvann den där glada människan? När försvann hon?

Som liten var jag väldigt social, jag umgicks alltid med barn som barn. När jag tänker efter lekte jag alltid med någon ny och var inte alls rädd för att slänga mig in i en ny bekantskap. Sen blev jag åren innan tonåring och blev helt plötsligt väldigt noga med att inte prata med vem som helst, eller sticka ut. Min dåliga självkänsla och också rädslan för att misslyckas tog så mycket över, jag avskyr det där. Rädslan av att misslyckas och rädslan jag har för vad människor tycker och tänker om mig.

Jag önskar så att jag kunde vara en av alla människor som klev in i ett rum och kände mig omtyckt. Men istället är jag en person som kliver in i ett rum och genast tänker att ingen här tycker om mig, folk tycker nog inte jag är riktigt klok? Folk tittar på mig för jag nog sagt något dumt? Eller om jag träffar en människa jag tycker om, så vågar jag inte riktigt bli vän med denna personen eftersom jag någonstans tror att den ändå inte tycker om mig. Jag vill inte tränga mig på, det där är egentligen det mest jobbiga av allt. Att hela tiden misstänka att människor inte tycker om en, att alltid tro att folk nog tycker illa om mig som person.

Jag avskyr att alltid känna mig bedömd av den största kritikern som är mig själv. Jag önskar att jag kunde se allt bra jag gjort i livet, och att tänka att när jag möter någon ny människa så tycker den nog faktiskt om mig egentligen. Jag avskyr att se något jag skapat och tänka att någon annan skulle kunna göra detta så mycket bättre än mig. Varför kan jag inte bara tänka att det jag gör är bra nog? Att människor tycker om mig för den jag är? Varför kan jag inte bara älska mig själv, och känna mig nöjd och glad för det jag gjort? Varför är min självkänsla sådan att det jag gör aldrig är gott nog? Jag önskar så jag var en del av alla människor som ser sig själva som lyckade, varför gör inte jag det?

Idag ska jag till läkaren, och möta en ny människa igen. En ny människa jag ska öppna upp mig för och blotta min ödsliga själ för, någon som ska bedöma mig och göra en analys av den jag är. Idag ska jag kämpa mig igenom ett nytt möte och kämpa åter igen med känslan. Känslan av att inte duga, känslan av att misslyckas och känslan av allt det som jag bär på. Det som jag hoppas terapeuten ska hjälpa mig med att överkomma.