Dark Mode Off / On
[instagram-feed]
Utmattningssyndrom

Utmattningssyndrom – När oron tar över i kroppen och känslan av att ingen tycker om dig.

img_2846

Jag sitter vid datorn, igår installerade ju Björn en ny hårddisk åt mig och det märks av att datorn går tystare och lugnare.

Något mer som är tyst och lugnt är hemmet just nu. Tvättmaskinen har just gått klart och jag ska hänga lite tvätt, om cirka en timme ska jag bege mig ut i ett kallt Falun för att åka till Borlänge och företagshälsovården och träffa läkaren där. Jag är nervös, varje nytt möte och varje ny människa som ska introducera i mitt liv får mig att vilja sprängas. Att öppna upp mig åter igen och berätta om varför jag mår dåligt, att vara oroad för att man ska uppfattas som man inte alls mår då dåligt som man gör. Man får någon skum bild i huvudet att människor tror så galet mycket om en som person.

Jag måste komma över den där känslan av att folk tänker saker om mig. Det gör jag via att försöka skriva på platser som Facebook och i min blogg, jag som under senare år inte orkat med att ens socialisera mig med nya människor måste nu göra detta. Jag känner ibland det som att jag börjar lära mig att leva igen, det är jobbigt. Det är ju en rehabilitering som jag skrev om för några dagar sedan, det är en ny period där jag ska lära om mig själv att göra helt normala saker utan att man ens tänker på det.

Jag minns för några år sedan när jag ofta fick höra att jag alltid var så glad. Jag har funderat på det där, att jag var så glad och hade energin. Vart tog den vägen? Och varför försvann den där glada människan? När försvann hon?

img_2839

Som liten var jag väldigt social, jag umgicks alltid med barn som barn. När jag tänker efter lekte jag alltid med någon ny och var inte alls rädd för att slänga mig in i en ny bekantskap. Sen blev jag åren innan tonåring och blev helt plötsligt väldigt noga med att inte prata med vem som helst, eller sticka ut. Min dåliga självkänsla och också rädslan för att misslyckas tog så mycket över, jag avskyr det där. Rädslan av att misslyckas och rädslan jag har för vad människor tycker och tänker om mig.

Jag önskar så att jag kunde vara en av alla människor som klev in i ett rum och kände mig omtyckt. Men istället är jag en person som kliver in i ett rum och genast tänker att ingen här tycker om mig, folk tycker nog inte jag är riktigt klok? Folk tittar på mig för jag nog sagt något dumt? Eller om jag träffar en människa jag tycker om, så vågar jag inte riktigt bli vän med denna personen eftersom jag någonstans tror att den ändå inte tycker om mig. Jag vill inte tränga mig på, det där är egentligen det mest jobbiga av allt. Att hela tiden misstänka att människor inte tycker om en, att alltid tro att folk nog tycker illa om mig som person.

Jag avskyr att alltid känna mig bedömd av den största kritikern som är mig själv. Jag önskar att jag kunde se allt bra jag gjort i livet, och att tänka att när jag möter någon ny människa så tycker den nog faktiskt om mig egentligen. Jag avskyr att se något jag skapat och tänka att någon annan skulle kunna göra detta så mycket bättre än mig. Varför kan jag inte bara tänka att det jag gör är bra nog? Att människor tycker om mig för den jag är? Varför kan jag inte bara älska mig själv, och känna mig nöjd och glad för det jag gjort? Varför är min självkänsla sådan att det jag gör aldrig är gott nog? Jag önskar så jag var en del av alla människor som ser sig själva som lyckade, varför gör inte jag det?

Idag ska jag till läkaren, och möta en ny människa igen. En ny människa jag ska öppna upp mig för och blotta min ödsliga själ för, någon som ska bedöma mig och göra en analys av den jag är. Idag ska jag kämpa mig igenom ett nytt möte och kämpa åter igen med känslan. Känslan av att inte duga, känslan av att misslyckas och känslan av allt det som jag bär på. Det som jag hoppas terapeuten ska hjälpa mig med att överkomma.

20 Comments

  1. Så jobbigt att behöva må så.. Hoppas allt går bra hos läkaren, även om det är jobbigt att behöva öppna upp sig för en ny människa <3

  2. Jag håller alla tummar jag kan för att det har gått bra idag! 🙂

    Känner också igen såå mycket av det du beskriver här. Du är bra på det btw, att beskriva och sätta ord på känslor, men iaf så har en vän känt samma likarttade tvivel mot omgivningen som du gör, att ingen tycker om henne, att hon har gjort något fel eller så, men med oändliigt tålamod har jag efter flera år fått henne att förstå att jag visst tycker om henne, precis för den hon är. Det är fint, men det går och det finns garanterat människor omkring dig som tycker om dig precis för den du är, Madde. 🙂

    SV: Haha ja, förra veckan var väldigt händelserik. Något varje dag kändes det som, men den här veckan blir lugnare 🙂

    1. Tack du <3. Dina ord värmer verkligen, sen är det fint att se att du skriver detta också. Det är bra att höra att mina ord blir formabara för känslan jag känner.

  3. Jag tror att delar av en själv försvinner för att man egentligen inte trivs med det själv. Att kroppen försöker skapa och spara dem delarna som är bra, men så försvinner vissa bitar i hanteringen och kroppen måste liksom på bytt lära sig vad det är som är roligt, vad som gör en glad. Synd att det tar så lång tid bara! Hoppas den nya läkaren var bra!

  4. Man är väl ofta sin egna kritiker i mångt och mycket. Tyvärr, har haft såna tankar också när jag var yngre men kom fram till sedan att folk är nog upptagna med sig själva för att bry sig om mig på det negativa sättet. Men det är en skitsvår känsla att bara skaka av sig. Kram på dig!

  5. Jag hatar mig själv, det är rätt tungt ibland. Men jag finner mig typ i att jag är en dålig människa och hoppas att ingen märker det.

    Hoppas att du får stöd av den du ska träffa idag <3

  6. Du skriver så otroligt bra! Hoppas läkarbesöket gick bra!

    Tack, jag har en bra kurator, så fick en tid nästa vecka, så det är skönt! Hon fråga till och med om det var akut om jag behövde en tid direkt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma sedan 2004. Bor med min mellanpudeltik Lizzla född (230225), hon kom till min efter att hennes älskade och saknade storasyster Skilla (190919) dog framför mina ögon i en bilolycka den 15 april 2023..Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, och speciallärare i språk, läs- och skrivutveckling med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.