Jag sitter i köket och ser små snöflingor dala ner på marken. Dessa små flingor är alldeles för små och få för att färga ett vinterlandskap men visst syns flingorna i alla fall. Det är den andra november och jag sitter alltså i köket, rätt nyss uppkommen ur sängen.

Alldeles strax eller alldeles snart ska jag med trippande tår gå mot diskbänken för att ta mina mediciner. Sedan kommer jag kanske att orka duscha. Just det där ordet KANSKE. Man vet aldrig numera, förr hade jag gjort det. Förr den gamla Madeleine, hon hade plikttroget tagit sig en dusch. Kanske sminkat sig och satt sig vid datorn. Den nya Madeleine hon är annorlunda, hon är inte samma människa som hon en gång var. Den nya Madeleine, hon är mer i nuet.

Den nya jag som titt som tätt kommer fram påminner mig inte om mig själv. Jag är mer rakryggad numera. Eller jag börjar bli, jag känner att jag som tappade mig själv på vägen börjar hitta tillbaka. Inte till samma men till någon annan. Jag säger vad jag tycker på ett sätt jag tidigare glömt bort. Jag skräms inte längre för att säga min mening. Eller att jag ska provocera någon annan. Nej istället vågar jag tala och öppna min mun igen.

Jag rädslas inte längre för att jag snart kommer vara den som säger nej. Att jag lär mig att inte ta på mig saker jag inte vill. Jag rädslas inte på samma sätt över vad folk tänker, för folk tänker ändå för lite på andra för att jag ska oroas över deras syn på mig.

Jag ser snön dala ner från himlen, jag funderar över livet och hur det är. Vissa dagar så ser jag framstegen, men det är även bakslagen som syns. Mitt framsteg igår var att jag lyssnade på musik. För första gången sedan i juni lyssnade jag på musik och kände ingen stress, ingen oro och ingen irritation. Jag lyssnade på musik och bara njöt! För första gången på 5 månader njöt jag av musiken som strömmade genom min högtalare. Jag orkade att lyssna det kändes rent av magiskt.

20 kommentarer

  1. Härligt. Man ska aldrig vara rädd för att säga vad man tycker. Visst kan man välja hur man säger det men ingen mår bra av att hålla igen. Härligt att lyssna på musik och njuta. Det gör jag alldeles för sällan. Blir liksom inte av..

  2. Skönt att vara vaken ganska tidigt och se snön falla till marken 🙂 Härligt och starkt av dig att även inte vara rädd för att snart kunna säga nej, det måste man för sin egen skull dessutom 🙂 Ha en härlig onsdag!

  3. Det låter ju jättebra att du känner att du kan säga vad du tycker och att du vågar säga nej! Det låter verkligen som framsteg! Och va härligt att du kände att du kunde lyssna på musik igen.

  4. Då är det kanske tur att det finns svartvita foton de dagar du inte sminkar dig:-) fast du är lika fin i svartvitt.Visst kommer du tillbaka. Madeleine 2punkt0 kanske.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: