Tweenieåldern

Tidig morgon med körning till Svärdsjö.

Madeleine Stenberg 15 juni, 2017 4 Kommentarer

Björn behövde hjälp med bilen då han skulle ut och lämna raggarbilen i Svärdsjö nu på morgonen. Så jag ställde klockan och gick upp 5:30, var ganska skönt faktiskt. Så nu har jag varit ut till Svärdsjö och kommit hem igen. Har ätit frukost och har flera timmar på mig idag att göra nästan vad jag vill. Med betoning på nästan för livet är ju inte utan olika måsten.

Men eftersom jag hunnit med massor med saker redan för att jag gick upp tidigt tänkte jag passa på att städa, vattna blommor och kanske blogga lite mera. Sen är det skolavslutning för William idag också. Han slutar alltså sexan nu då, förstår knappt att det är sant. Pratade med min fina granne Jennie igår då hennes äldsta fyller 18 snart och så sa hon det där med att William börjar högstadiet till hösten. Hur fort tiden går alltså! När de flyttade hit hela familjen, skulle William börja förskoleklass. Alltså går verkligen tiden väldigt fort, åren liksom tickar på snabbt som blixten.

Hoppas ni har en fin morgon. För det har jag haft hittills, solen lyser över Falun också så kanske det kan vara fint väder som påbörjar Williams sista sommarlov på mellanstadiet.

Pannkakor och min rädsla för det oprovocerade våldet i samhället.

Madeleine Stenberg 8 juni, 2017 16 Kommentarer

Dagens middag blev pannkakor med grädde och glass med kladdkakesmak. Helt perfekt middag när man inte har inspiration för annat. Det är torsdag och jag ska bege mig mot återvinningen här borta och slänga lite kartonger så jag kan städa inför helgen efteråt.

Det är nämligen så att Williams kompis ska sova över här imorgon. Först ska de hänga på Å-Festen, åka karuseller och käka hamburgare om jag förstått det hela rätt och sen ska de väl säkert umgås med andra kompisar. Det är väl så här när ens unge blivit äldre, då började de hänga på stan.

Får man erkänna att man tycker det är obehagligt och roligt på samma gång? Inte för att han blir äldre utan för att skit som sker i samhället mer. Jag känner sån orolighet när han är på saker så där, går på bio på kvällen eller som nu ska hänga ute på stan. Jag litar till hundra procent på William, men jag litar liksom inte på andra människor. Såna där man aldrig träffat som man vet kanske fått i sig alkohol, droger eller annat skit som ger sig på folk som inget gjort. Det oroar mig att tänka på sånt, ett samtal att han druckit alkohol skulle jag så klart inte uppskatta men det är ju en del av att vara ung, jag har ju själv varit där. Men ett samtal där han blivit utsatt för det oprovocerade våldet, nedslagen eller något värre. Det är ett samtal som gör mig kall inombords bara jag tänker på det.

Förut har folk sagt ”var glad att du har en son, för han kan inte bli våldtagen” eller ”Det är värre oro över en dotter för hon kommer alltid behöva oroa sig för att bli våldtagen”. Jag vet att de där meningarna någonstans bär på välvilja. Men det flesta våldtäkter sker av någon som offret känner, och killar kan också bli våldtagna så det är ingen tröst. Dessutom varför försöka släta över det oprovocerade våldet som sker i samhället dagligen? Rån, folk som blir nedslagna, gäng som går ihop på en person? Jag är inte det minsta mindre rädd för att jag har en son, jag är precis lika rädd som om jag haft en dotter för det händer skit överallt hela tiden.

Jag pratade med min vän Lisa igår och så sa jag, ”Det värsta är ju egentligen, att man tror ju själv man kommit upp i den åldern nu när man skulle gå fri från våldtäkter och att bli utsatt för våld. Men så vet man att nittioåriga tanter blir våldtagna, så man är ju ALDRIG fri.” Då menar jag inte bara genom våldtäkt utan rån, nedslagen eller utsatt för annat. Man är ALLTID rädd, man har alltid varit rädd och kommer alltid få vara rädd för att vissa IDIOTER har makten att förstöra andras liv, och för det känner jag ingen kärlek. Jag känner innerligt hat för att jag inte ska kunna känna mig trygg när min tonåring till son vill gå på bio på kvällen, eller gå ner och åka karuseller på stan. Jag känner HAT för att vissa människor har makten att göra andra illa inom loppet på en sekund. Jag vill kunna känna mig trygg när mitt barn, mina vänner och familj, samt mig själv får leva våra liv. Är det verkligen för mycket begärt? Egentligen inte, men för dem som bär makten att förstöra andras liv är det ju tyvärr så.

Kopparstaden 70 år och att åka bergbanan på Lugnet.

Madeleine Stenberg 4 juni, 2017 36 Kommentarer

Igår firade Kopparstaden, som är bostadsbolaget vi bor hos 70 år. Alla hyresgäster har fått biljetter för olika saker där bland annat utomhus bad på Lugnet var en del i saken. William tog med sig sin tremänning Lucas och badade, de hade haft det jätteroligt. Men efteråt ville de gärna åka Bergbanan och för det krävdes målsman. Så jag fick följa med.

Det var riktigt spännande och lite läskigt med. Jag åker inte berg och dalbana så tänk er då att jag åkte upp där och såg utsikten över en stor del av Falun. Otroligt vackert! Vägen upp var helt okej, för då var vi rätt antal passagerare ombord eftersom det stod en biljettvakt där, men uppe då pressade sig folk in. Alltså det var läskigt! Vagnen gungade och eftersom jag redan lider av panikångest även om saken är betydligt bättre numera eftersom jag kan hantera saken kändes det vidrigt! Det var trångt och ryckigt hela vägen ner, förutom det stod det några ursäkta uttrycket puckon bredvid och bara ”TÄNK om den släpper då, tänk om den går sönder då går det åt helvete”. Då ska ni veta att William precis innan sagt till sin tremänning när han skämtade om den skulle få fart som en berg och dalbana ”snälla sluta, för jag tycker det är obehagligt”. Ändå står VUXNA människor och håller på så där.

Trots vissa puckon var det verkligen vackert, där ser ni ICA Maxi och en del av Runn. Så oerhört vackert!

På vägen neråt, stod flera gånger och tänkte på om man skulle dö. Men sa intalande ”jag kommer inte dö, det bara känns så” det är min mantra för att inte få ångest. Lite som Stig-Helmer och ”Jag kan flyga, jag är inte rädd” oavsett hur klyschigt det låter funkar det faktiskt. Det är en lugnade röst som får mig att våga saker. Jag är betydligt mer modig nu efter utmattningssyndrom än tidigare. För ett år sen hade jag vägrat, och då inte bara ett år sedan utom alla år sedan terrorattacken 11 september 2001. När jag tänker på det är jag nog terrorfob, jag har en väldig fobi för terrorism och det kan låta skämtsamt men det är på riktigt. Jag undviker att göra saker av rädsla för terrorism, det är samma som förut när jag stod på banker när de fortfarande hade kontanter och tänkte att snart kommer det in någon och skjuter. Jag är terrorister och psykopaters bästa offer för jag är livrädd för dem, för mig finns det ingen kärlek i världen som kan övervinna såna där idioter. De har redan vunnit över mig, jag lever i ständig skräck för dem.

Men något roligare, William och Lucas fick testa att spela tillsammans med JOKO en mångkulturell förening här i stan. Hade aldrig hört om dem tidigare, men det var så härlig rytm. Både jag och William kände behovet av dans när vi gick där och så ropade han som lärde ut kom hit och spela. Jag är för feg men William slängde sig över saken direkt.

William hade tydligen fått beröm av honom, det är ju lite roligt för William hör musik eller vad man ska säga, jag är också sån även om jag aldrig lärt mig spela något instrument. Men jag hör rytm och jag faller lätt in i dans hemma eller kan repetera musikstycken. Har jag hört en låt en gång kommer jag ihåg den för alltid. När han började spela bas i årskurs 2 så ville läraren först kolla om han hade gehör. William följde honom direkt och han musikläraren sken upp direkt och sa ”DU är musikalisk. Jag hör det du kan härma mig på allt. Jag rekommenderar dig att börja”, det var fint. Tyvärr är William som mig och visar inte sina talanger så gärna. Båda är såna som jag skulle inte vilja kalla det skäms, men mer backar och gör oss sämre för att passa in. Lite som särbegåvade barn kan göra. Det är synd men har man inte självförtroende nog så är det väl så antar jag.

Det sista vi var på var godisregn. Sen åkte Lucas hem och William mötte upp sin kompis Adam för att gå på bio och se Wonder Women tillsammans. Det var en jättebra lördag för oss.

Firat Friskolan Mosaik som fyller 10 år och livet.

Madeleine Stenberg 31 maj, 2017 14 Kommentarer

Adderade läppstift av färgen rött och helt rätt idag. Williams fantastiska skola Friskolan Mosaik har nu funnits i 10 år och det firade skolan med konsert och temafest. Det var helt underbart, William och några av hans klasskompisar uppträdde med låten Superheroes av The Script där William spelade bas. Sedan bjöds det på popcorn och korv, jag tog lite popcorn.

Sen var det temafest, något jag verkligen älskar med Friskolan Mosaik, deras otroligt fantastiska Temafester där eleverna visar upp allt det lärt sig under terminen som gått. Den här gången så hade Williams grupp spelat in en film om demokrati och diktatur. Inte bara för att jag är mamma men måste verkligen berömma där. Hur otroligt duktiga barn och ungdomar det är på den skolan.

Efter Temafesten så gick jag och Björn och handlade mat och så åt vi, efteråt kikade vi på lite youtube och sen åkte Björn hem till sig. Jag pratade med Lisa och vips var det kväll igen då. Imorgon har William uppflyttardag och ska testa livet på högstadiet för en dag. Alltså årskurs 7, får faktiskt lite panik. När sjutton blev han så stor så han ska början sjuan?! Jag minns ju när vi fick besöka sjuan. Fast det var visserligen en helt ny skola och hela kommunens alla 6:or slogs samman i fyra olika klasser för att bilda nya klasser i årskurs 7. Det slipper William, något jag såg som en stor bonus när jag sökte plats åt William på Friskolan Mosaik. Jag älskar konceptet med hela skolan och en stor bonus är verkligen att eleverna går med varandra från F-9 och slipper byta klass.

Ja livet alltså, så fort livet går. På ett vis känns det som jag nyss var 13 år och bodde i den lilla byn Orsa och längtade därifrån. Drömmen och bara ta sitt pick och pack och dra, vilket jag också gjorde ett beslut jag aldrig ångrat så här 14 år senare.

Vuxna borde inte hoppa hage, och verkligen inte i pyjamas och morgonrock.

Madeleine Stenberg 19 april, 2017 50 Kommentarer

Igår kväll ville William ha med mig ut för att spela Kung. Jag sa väl att jag hade slängt på mig både pyjamas och morgonrock och inte var så sugen. Han blev sur och gick ut själv, jag fick dåligt samvete och följde efter likt en trogen hund.

Väl ute ville jag fortfarande inte spela Kung, helt enkelt för att jag avskyr bollsport. Har alltid gjort och kommer förmodligen alltid att göra. Eller ja, jag tyckte det var rätt roligt att leka Hål i hatten, eller Halli hallå och allt vad den kallas. Ni vet den där leken när man ska gissa ett ord, får en bokstav och sen ska klura ut vad man tänker på. Sen om man gissar rätt ska den med bollen slänga ner den i marken och skrika? Halli Hallå eller Hål i hatten och så springa tills någon fångar bollen och säger stopp. Den leken innehåll en tennisboll och det var helt lagom för att jag skulle tycka leken var kul. Men annars, bollsport alltså så tråkigt. Jag var den där som försökte hålla mig så långt ifrån fotbollsplanen man kunde i skolan, och jag bokstavligen avskydde när man blev indelad i lag för att spela tillsammans med killarna och ändå aldrig få bollen på idrotten i skolan.

Nej just bollsport är inte min grej. Däremot hade William hittat sina gatukritor och började måla en hage, då helt plötsligt var det som barnet inom mig väcktes till liv igen och jag målade också en. Sen var leken igång, så igår kväll var alltså denna mamma på 33 år ute i morgonrock och pyjamas och hoppade hage tillsammans med sin son på snart 13 år, vi skrattade och hade jättekul. Folk åkte förbi i sina bilar och glodde och jag brydde mig föga.

Nu hade ju någon kunnat ringa polisen och påstå att det är en galning ute i pyjamas och morgonrock och hoppar hage. Nu hade någon förmodligen kunnat bli upprörd och funderat på vad denna oanständiga kvinna håller på med. Nu hade någon säkert massor med åsikter, men jag brydde mig lika lite idag som jag gjorde när William var liten och vi hade vattenkrig tillsammans. Jag känner någonstans att det är mitt liv och jag vill leva det fullt ut.

Mitt under leken kommer först en granne ut, och efter en stund kommer en annan granne och frågar om han också kan få vara med. Han verkade verkligen road av leken och stannade kvar för att se William vinna.

Så här och nu tänker jag, man lever bara en gång. Om man då ska befinna sig ute i morgonrock och pyjamas så är det värt det. Livet är till för att levas, man har bara blivit belönad med ett liv. Då lär man ta vara på det livet, varje dag är en gåva. Det är nog viktigt att tänka så även om vissa dagar känns gråa och jävliga.

Omgjort på Williams rum – Före och efterbilder på nya sängen.

Madeleine Stenberg 14 april, 2017 34 Kommentarer

William har velat ha en ny säng ett tag. Det har väl varit tanken också men inte blivit av, han har dessutom använt sin säng sparsamt så blev väl liksom att det tog lite tid.

Så frågade min vän Lisa om vi ville ta hennes gästsäng gratis. Självklart ville vi det, blev perfekt. Williams Kura säng från IKEA har jag nu lagt ut på nätet. Så hoppas på att få den såld.

Så här blev det istället. William är en Leksing (och jag är ingenting) och dessutom älskar han både USA och Englandstema på saker så han inreder därefter. Hans tanke nu efter att fått den här sängen är att köpa ett nytt skrivbord i färgen svart och en ny garderob.

Så nästa gång vi åker till IKEA ska jag försöka köpa dessa saker till honom. Jag hoppas att jag fått hans gamla säng såld tills dess. Det skulle nämligen var ganska bra att ta de pengarna och investera i ett nytt skrivbord eller garderob för.