Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Mitt största glädje ögonblick i livet var den 3 oktober 2004 klockan 12:55. När min son kom upp på mitt bröst och världen stannade. Jag kände sådan glädje och total lycka, för mig var det kärlek vid första ögonkastet. Jag har hört att det är ganska ovanligt att känna den där kärleken direkt när bebisen föds, att vi talar om den men att det ofta dröjer några dagar innan man känner den. För mig var den dock direkt och helt total, jag älskade direkt och kände glädjen i varje del av min kropp. Han var pusselbiten som saknats i mitt liv, William mitt glädjepiller och lyckorus.
Jag mötte glädjen i en liten människa som nu är längre än både sin mamma och pappa, jag mötte glädjen i någon som gör mig stolt och lycklig varje dag. En människa jag bidragit med livet till. Min perfekta och underbara William. Min alldeles egna och älskade unge, mitt barn och mitt allt. Jag mötte glädjen i att bli mamma tjugo år gammal på förlossningen i Falun.
Jag kör en bloggutmaning i mars.
Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med.
Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Jag har mött sorgen många gånger i mitt liv. Första gången jag mötte sorgen var jag nio år och det var pappas död i en bilolycka. Det var påskafton och vilken dag som helst, vårvärme och lek. Men en kväll som slutade med gråt, till skenet av en kvällssol som värmde rakt in i vårat köksfönster. När jag la mig för att somna sa jag ”jag kommer aldrig kunna sova igen” och min mormor svarade ”det kommer du kunna”, och jag sov och vaknade upp till ett liv utan en pappa.
Nästa gång mötte jag sorgen när min morfar dog i cancer, jag var då tretton år och det var sommarlov. Jag hade nog inte förstått hur sjuk han var, men jag glömmer aldrig när mamma kom in till mig vid sängen och berättade att morfar hade dött där på morgonen. Jag och min kusin gick sedan runt i Maggås och plockade blommor, dagen slutade med en stor sol som gick ner i horisonten och jag minns att mormor sa ”Nu säger Bror hej då” min morfar hette Bror.
Nu i oktober mötte jag sorgen igen, den hårdaste sorgen av alla. Det var den 24 oktober och redan kvällen innan visste jag att nu är det nära. Jag hade ringt mormor och berättat hur mycket jag älskade henne, som jag gjort varje dag sedan cancerbeskedet där i slutet av juli samma år. Hon sa att hon älskade mig med. På natten vaknade jag och kände att ”idag dör hon”, jag åkte till jobbet men sa till redan på morgonen att jag inte kunde följa på friluftsdagen utan att jag kände saker i kroppen. Jag stod och städade i ett rum när min mammas man ringer och jag bara vet, han berättat att alla syskon blivit samlade hos mormor och ber mig ta och hämta min bror för att åka mot Mora lasarett. Jag går upp till min chef och berättat, säger några ord till någon annan med. Beger mig mot bilen, tankar den och ringer min bror för att berätta. Åker och hämtar honom, så går resan mot Mora. Solen lyser över himlen och det är ganska höstkallt utomhus. Jag stålsätter mig för att inte gråta, men gråter några gånger ändå i bilen.
Vi kommer fram till Mora lasarett och någonstans känner jag när jag möter min lillasyster att det nog är försent. Jag tror inte någon av mina syskon känner samma sak. Vi tar hissen upp, går mot rummen och knackar på. Där ligger hon eller hennes skal. Jag går till min mamma och säger ”ÅH MAMMA” och så gråter jag samtidigt som jag kramar henne så hårt. Mina syskon med, vi står där tillsammans och livet, det känns så hårt. Jag går till min mormor och ger henne en puss och en kram, berättar hur älskad hon varit. Hon finns inte där längre men runt oss, och hon är så saknad. Jag kramar min moster och morbröder samt min kusin som också kommit dit.
Efteråt åker jag med min mamma, hennes man, min lillebror och lillasyster till Orsa. Vi ät tillsammans en stund, sörjer och gråter. Sedan tar jag med min bror i bilen tillbaka till Falun. Utanför går den stora solen ner och vid rondellen pratar en man vid namn Ingemar (samma namn som min mormors storebror hade) om en låt han skrivit till sin fru Barbro (samma namn som min mormor). Han spelar upp låten samtidigt som vi lämnar Orsa och jag säger till min bror. Nu säger mormor hej då!
Det var då jag mötte sorgen, tre gånger men den sista med min mormor var den som känns mest. Jag saknar henne så, varje dag. Jag tänker på henne hela tiden, min underbara mormor du är så saknad. Jag känner dig ibland och det är fint, att du är här och gör dig påmind. Tills vi möts igen!
Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Jag såg filmen Blackfish på Netflix 2014 och grät mig igenom hela filmen. Efteråt såg jag The cove och insåg att kan inte stå bakom att djur ska vara clowner för mänskligheten. Visste du att i samband med att man pussar en delfin, går på delfinshower så är man samtidigt med och separerar djur från sina föräldrar i haven? Visste du att det förekommer slakt av delfiner utanför Japans kust där hela havet färgas rött? Att båtar jagar stora flockar med delfiner in till kusten för att sedan ha ihjäl de flesta av dem som inte stressats ihjäl och sedan ta deras ungar för att sälja till ställen som Kolmården? Just av den anledningen ogillar jag delfinarium.
Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Min mamma och jag som bebis
Mamma:
Det bästa med min mamma är att den relationen hon skapat till mig. Jag kan ringa till henne och berätta allting, det har alltid varit så för oss. Jag ställde alltid frågor till min mamma, och berättade allt för henne som tonåring. Hon visste precis vad jag gjorde och inte. Det kändes därmed självklart när jag var gravid att min mamma skulle få vara med när mitt barn och hennes första barnbarn skulle födas. Jag är så glad över att hon får mig att känna mig trygg, att hon alltid finns där. Just det är det bästa med min mamma.
Mormor:
Min fina och underbara mormor som lämnade jorden i cancer den 24 oktober 2018, hon fick cancerbeskedet i slutet av juli samma år. Min andra mamma, hon som följde mig från det jag var ett par minuter gammal och hela livet fram tills den 24 oktober 2018. Hennes finaste egenskap var att hon likt min mamma alltid satt inne på bra och kloka saker, att vi kunde prata om allt och inget. Jag är glad över att min envishet är ärvd från henne, att hon fått mig att faktiskt våga tro på mig själv. Jag saknar henne något oerhört, hon var och är så älskad. <3
Pappa:
Jag minns honom knappt längre, min pappa dog när jag var nio år fyllda. Det jag minns är musik han lyssnade på, och lite av det har jag nog fått med mig själv också. Egenskaper, eller det bästa med honom vet jag inte. Jag var alldeles för liten för att tagit till mig den saken när han dog.
Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Det ska bli riktigt spännande att läsa hur andra tolkar denna, eftersom det finns en om högstadiet. Jag kommer välja att fokusera på lågstadiet, mellanstadiet och den korta tid jag gick på gymnasiet.
Vi börjar med lekis eller som det heter idag förskoleklass. Jag älskade att gå på lekis, det fanns en Legoborg där som alla fick leka med vid ett tillfälle, jag minns fortfarande när jag och en kille i klassen fick leka med den och det var våran tur. Det året var helt klart något jag gillade, jag tyckte det var roligt och jag minns konstigt nog en hel del därifrån.
Men så började jag årskurs 1 och då tyckte jag även skolan var fruktansvärt tråkig. Dels så gjorde min lågstadielärare allt vid hon kunde för att sänka ner mitt självförtroende totalt, det där förföljde mig resten av mina skolår och jag har skrivit om detta tidigare. Jag började inse efter tre år i grundskolan att det där var ingenting för mig, jag avskydde saken.
Mellanstadiet började och fyran var helt okej, jag fick alla rätt på proven och kände mig duktig. Sedan i femman så hände något, jag började må dåligt. Det var den här tiden då ångesten och tankar om mat kom över mig lite extra. Jag gick till skolan men tyckte inte om att vara där, så var sexan med. Jag trivdes inte, skolan var ingen plats för mig men jag var där.
Högstadiet berättade jag om tidigare i utmaningen. Det enda jag utelämnade var att jag hittade alkoholen på högstadiet och den gjorde mig både modigare och roligare trodde jag. Idag kan jag tänka helt annorlunda, men inte då. Jag kände mig så deprimerad och ledsen jämt, med alkohol så blev jag istället tvärtom glad och sprallig, pratade med alla och mer öppen. Någon jag önskade mig vara, att jag är högkänslig visste jag då inte om.
Gymnasiet var åren när jag gick ett år på IV. Det var ett kul år, första gången jag tyckte skolan var riktigt rolig. Jag fick dessutom flexibiliteten att plugga som jag ska göra. Koncentrera mig på ett ämne åt gången och sedan göra saker som är lustfyllt. Året efter på Barn och fritidsprogrammet var jag helt fel, det var styrt och återigen som att gå i skolan. Jag hoppade av inför år två, och gick därefter arbetslös, flyttade till Falun och blev gravid med William. Men det är en annan historia.
Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Det här är det godaste bakverket jag vet semlan, jag brukar äta en del så här års och eftersom ICA Maxi i Falun brukar börja sälja sina den 1 januari är det oftast där jag äter min första. Dock har de byggt om så har fått bli på andra platser i år. Jag har även provat kanelbullesemlan som blev en favorit. I torsdags förra veckan delade jag och William på en Semla och det blev således den senaste jag ätit. Kommer det bli selma för dig idag?
Jag kör en bloggutmaning i mars.
Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med.
Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Högstadiet var inte tre år som jag tyckte var speciellt roliga. Jag tyckte aldrig skolan var kul, och så här som vuxen vet jag att jag nog förmodligen skulle gått i en skola där jag fått arbeta mer hemifrån. Jag mådde så dåligt i skolan, miljön och pressen. Prov var rena mardrömmen eftersom jag kände sådan stress direkt när andra skrek, och det blev helt svart i huvudet. Dessutom var jag deprimerad, och med dagens kunskap vet jag att med depression kan man inte prestera.
Jag skolkade och gjorde annat, bytte skola i nian och började i Mora istället. Fick vänner där, men skolan var ändå ingen plats för mig även om jag försökte. Dessutom hade jag mina ätstörningar och kände mig tjock konstant. Jag levde på luft mer eller mindre, och hade ångest för minsta matbiten. Jag fick gå till specialpedagoger och speciallärare för att få hjälp, men jag sov mest där. För det gjorde jag verkligen sov, jag sov hemma och på skolan. Jag somnade på soffan framför tvn, jag upptäckte att sömn kunde hjälpa när man var hungrig och för en ätstörd person blev det den bästa strukturen för att slippa äta. Eftersom jag inte åt, blev kroppen trött och som ni förstår jag sov.
Jag gick ut nian med 9 godkända betyg, och då var SO ett av dem med sina 4 ämnen. Det är så lätt att döma någon som inte orkar, men man vet inte vilket krig personen för på insidan. Jag förde ett krig mot depression och ätstörningar. Vem orkar då prestera i skolan? Det är inte ovanligt att så här är fallet, det är många som för samma kamp som jag gjorde idag med.
Den revansch jag fått är att de som trodde att jag inget skulle bli, fick väldigt fel. Mina lärare som ansåg att jag aldrig skulle komma vidare, eller andra runt mig. Se mig idag, jag är utbildad lärare och förskollärare, studerar till specialpedagog. Jag kunde och jag kan, men behövde bli frisk för att lyckas.
Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Som riktigt liten har jag fått berättat för mig att jag var en sån där liten som log och skrattade typ jämt. Jag var nöjd med livet och alltid glad, lätt att underhålla och väldigt lätt att älska med. Någonstans runt tre eller fyra år blev jag dock envis, och rent spontant är min son på det här viset otroligt lik mig.
Jag vill minnas att leken var viktig för mig, jag lekte med allt och alla. Jag älskade även att leka med My little ponys, och minns att vi brukade vara ett helt gäng med barn som lekte tillsammans då och då.
Jag älskade mina syskon som liten, var oerhört stolt över att bli storasyster vid fyra och fem år. Just min syster som föddes först blev min följeslagare, och jag minns hur vi lekte med både My little pony och Barbie tillsammans. Det är konstigt att jag minns henne som bebis, men ändå var hon med som en kompis?
Det är även så att jag redan som barn var känslig, jag oroade mig mycket och bland mina första minnen finns en hel del med oro och vad jag förstått idag ångest. Jag föddes ju högkänslig, det var klart att jag inte visste om det då. Men idag förstår jag ju varför blev så sårad lätt, att jag minns så mycket från min barndom säger min psykolog beror på att jag började prata tidigt. Jag har nog alltid varit en väldigt verbal människa, vilket även William är. Ibland undrar man om vissa egenskaper ärvs ner eller om det enbart bara är en tillfällighet.
Jag kör en bloggutmaning i mars. Vill du följa med? Skriv en kommentar, och blogga om ämnet du med. Klickar du på länken, så kommer du till samtliga ämnen att skriva om.
Så vem är jag då med andras ord? Det jag fått höra om hur andra uppfattar och upplever mig.
Jag får ofta höra att jag är driven, ambitiös och driftig. Människor brukar säga att jag är den där människan man många bollar i luften, att jag är smart och allmänbildad.
Enligt människor är jag den som tar första steget, jag är den där som ser till att alla har det bra och vågar prata med varandra. Några har beskrivit mig som den som öppnar upp i en grupp, att saker förändrats sedan jag kliver in i gruppen. Jag kan inte riktigt sätta ordet på vad folk menar, men jag tror det är något de ser som jag inte ser?
Jag lägger fokus på det som folk genom tiderna sagt är positivt med mig, helt enkelt för att ingen mår bra av att dra upp gammalt. Det negativa om mig jag fått höra är sedan femton år tillbaka i tiden, det känns passé numera, och känns inte längre relevant. Ni vet man var en människa igår och en ny människa idag och någon helt annan imorgon, vi förändras hela tiden, i varje möte och i varje sekund.
Så vem är då jag med mina egna ord? Jag skulle vilja påstå mig vara en människa i stort behov av att bli lämnad ifred, samtidigt som jag tycker om att vara sociala i perioder. Det här kan ju verka märkligt? Men lika mycket som jag tycker om att det är alldeles tyst runt mig, så tycker jag om när det är ljud och fart och fläkt.
Jag har några nära vänner som värderas högt. Dessa umgås jag gärna med, skrattar och delar mina innersta tankar och hemligheter med. Gärna med en kopp te eller kaffe. Jag säger aldrig nej till en fika med mina fina vänner.
Jag ser mig själv som en person som gärna lär mig nya saker, men samtidigt upplever jag alltid att jag skulle kunna gjort saker bättre. Ställer mig ofta frågan om det jag lyckats med ändå inte varit på ren och skär tur? Detta trots att det ligger hårt jobb bakom.
På många sätt tycker jag om när livet är fyrkantigt utan jobbiga överraskningar. Jag är den där som helst vill veta innan vad paketet innehåller, så det finns en chans för mig att reagera utefter det. Jag är oerhört känslig och bråk, människor som ger mig hårda ord eller allmänt tjafs för mig att riktigt tappa humöret. Jag ältar saker in i det oändliga, och likt en elefant glömmer jag aldrig.
Jag är en tänkare, en sådan som funderar och frambringar härliga berättelser eller sagor i mitt huvudet där jag nu går. Jag har lätt till skratt, men också till gråt. Mitt känsloliv är som en berg och dalbana.
Den finaste bedrift jag gjort i livet är att bli gravid som nittonåring och mamma vid tjugo. Jag borde känna stolthet för att det var efter den saken jag fixade gymnasiet, högskolan, jobb och små kurser här och var, körkort och att vara vuxen. Men inget gör mig så stolt och självsäker som när jag tittar upp och in i min nu tonåriga sons ögon och känner att det var precis han som var meningen med mitt liv.
Om du deltar. Länka gärna med adressen till inlägget nedan så jag får läsa vad du skrivit.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
