Etikett: Högkänslig

Pollenallergi är det definitivt i alla fall, ögonen mår verkligen inte så bra just nu. Jag får knapra mina allergitabletter och bli trött till följd. Förstår inte hur man kan bli så galet trött av just allergimedicin, samma resa varje vår och år.

William med är Björn nu på kvällen, så jag ska strax ta och knyta skorna och ta mig en promenad. Det är skönt efteråt och jag vet att det gör mig gott att röra på sig i solen och värmen.

Jag känner mig nöjd med tillvaron i livet. Det är ganska skönt att känna så, att vara nöjd att se glädje i livet och må bra. När jag vaknar på morgonen säger jag till mig själv: Det här är en bra dag. Det är som att orden och det positiva sättet att tilltala mig själv att dagen ska bli bra, automatiskt gör dagen bra. Dessutom har jag min lilla tavla som talar om för mig att varje dag göra någon glad. Det är så lite, men det ger så mycket tillbaka. Glädje och en positiv tanke, att starta så gör dagen glädjefylld och livet bringar mer glädje än man tror.

Hoppas just du har en glädjefylld tisdag!

Har funderat en del på detta ämne. Det är fina som det skrivs om att älska sig själv. Att våga vara nöjd med den du är, och att du som människa ska tycka om dig själv. Hur är det ens möjligt att älska sig själv när vi av andra får veta att vi inte duger? Jag tänkte skriva ett inlägg om saken, känslan av att aldrig vara bra nog, elller känslan av att aldrig duga som man är.

Det är ingen hemlighet att jag är högkänslig, det är heller ingen hemlighet att jag haft ätstörningar hela livet och förmodligen kommer fortsätta ha det i all min framtid här på jorden. Jag försöker ibland minnas varför jag slutat med saker, speciellt dem saker jag under perioder älskat. Många gånger har jag tänkt att det beror på att jag är´en allt eller inget personlighet. Men jag tror inte det är hela sanningen, eller tror? Jag vet att det inte är sanningen, det har alltid funnits en liten djävul på min axel som talat om för mig att ”det är ingen idé, ge upp så slipper du göra bort dig”. Jag har låtit min inre djävul tagit över och slutat med saker jag älskat.

Första saken jag slutade med som jag tydligt minns är sången. Jag gick på kör, fick sjunga solo i kyrkan och hörde alltid hur otroligt fin sångröst jag hade. Jag älskade att sjunga, vart jag än befann mig sjöng jag. Jag sjöng för stjärnorna på himlen samtidigt som jag tänkte på pappa, jag sjöng på mitt rum, och framförallt sjöng jag där i kören. Men så var det vid ett tillfälle i kyrkan när jag skulle hämta några böcker åt mina syskon. Det var Barnens bibel som alla barn skulle få. Jag gick fram och hämtade, och får sedan sårande kommentarer. Något om varför jag skulle gå upp och hämta det där till mina syskon. Kunde de inte göra det själv. Det kom även något ord om att det var så orättvist att jag fick sjunga ensam. Så jag kände mig genast värdelös och gick hem, vandrade på vägen och hörde min inre djävul tala om för mig att jag inte duger. Så jag slutade sjunga, och således lämnade jag något jag älskade och än idag saknar för att jag inte kunde älska mig själv.

När jag gick på högstadiet slutade jag att dansa. Jag var medelmåttig på dansen, men jag tyckte att det var roligt. En motionsform som jag personligen tyckte om och där jag dansade ensam i en grupp med bara tjejer. Jag har nämligen aldrig varit sådan som tyckt om idrotter som kräver lagaktiviteter. Men att vara själv det var kul, jag slutade även med dansen för att jag hörde min inre djävul berätta för mig att jag inte duger. Under den perioden drog jag även åt tyglarna för maten rejält och lyssnade dagligen på hur jag inte duger. Där i mitt huvudet hade han slagit sig till ro. Jag gav upp skolan, gav upp att känna mig glad och slutade gå på idrotten i skolan. För hur skulle jag som inte duger kunna vara aktiv på idrotten och ännu värre duscha tillsammans med andra.

Jag har genom åren försökt att ta upp olika former av hälsoaktiviteter, det har varit yoga och gym. Långa promenader eller delaktighet på annat vis, men det slutar alltid med att min inre djävul tar över och pressar mig tillbaka dit jag hör hemma. I världen där jag inte duger. Men det är klart att jag undrar hur det började? Varför tog min inre djävul och flyttade in dit från första början? Jag vet varför, jag tror alla vet varför ens inre djävul tagit plats på varje människas insida.

Det börjar med det lilla, första gången du får känna dig skamsen eller dålig på något. Första gången någon berättar för dig att du inte duger. Det börjar med ett litet obetydligt ord, jag tror inte ens att du förstår där och då vad som händer. Någon säger det till dig, ”du kan inte det här”, eller kanske någon bara yppar ord som: ”du borde tänka på vad du äter, varför är du så smal? Ingen tycker om dig, Du kan inte läsa”. Du hör orden och får vetskap om de brister som andra ser hos dig. Ingen människa föds med vetskapen om sina brister, vi har heller inga brister när vi föds. Dina brister, blir först en brist när du får vetskap om dem, det är där och då din inre djävul flyttar in. Du möter för första gången någon som talar om för dig att du inte duger som du är. Hur ska du då kunna älska den du är, när du inte duger?

Hur ska man kunna älska sig själv, i en värld som talar om för dig att du inte duger? Hur kan man älska sin kropp och sitt inre när någon annan bedömt dig från början? Varje gång ett hårt ord yppas om en annan människa flyttar djävulen in och bosätter sig glatt och äter upp dig bit för bit.

Varje dag du tänker berätta något du inte uppskattar hos någon, kom då ihåg att du ger föda åt en djävul som äter upp personens inre bit för bit.

Gick upp tidigt men med vetskapen om att det är lov. Det kändes bra, tog mig en promenad ner till vårdcentralen för att träffa psykologen. Det gick bra även där, ska få gå på KBT och då genom webben, kände ganska snabbt att detta kan vara något för mig. Skönt med lite mer flexibilitet och det tycker jag om.

Det är svinkallt ute men jag lyckades ändå gå. Dock på vägen hemåt ramlade jag på isen och slog mig rejält, har skitont i benet och det var mindre kul. Men nu är jag hemma i alla fall, har en plan att bara njuta denna dag. Ledig som man är, så härligt.

Ska du ut på något roligt idag?

Jag var till psykologen idag. För första gången någonsin vågade jag öppna mig totalt. Hon ingav nog ett förtroende jag tidigare inte känt för någon för jag började berätta. Jag berättade allt, om mina rädslor. Att jag alltid letar efter flyktvägar där jag befinner mig. Att jag tog hissen ner från hotellet för att jag i huvudet bildar ett flygplan eller en brand som skulle uppstå. Att jag inte gör saker för att jag är så rädd för att dö, min fobiska rädsla för blod. Allt lämnade mig med orden, och så började jag att berätta om allt det jag burit på så länge att jag ibland tror att det aldrig hänt, fast jag vet att jag upplevt det.

Timmen gick så fort, det var som att den började och slutade i samma sekund. Ändå hann jag med att berätta massor, men inte allt. Hon vill träffa mig igen om två veckor. Fick höra att man så klart vill ställa en diagnos, hon sa jag har två i åtanke när jag pratar med dig det ena är GAD och det andra är PTSD. Hon tror mest på det senaste, PTSD, på något vis känns det inte helt främmande. Jag grät lite när jag gick därifrån, tårar av sorg för allt jag berättat och tårar av någon lättnad kanske jag äntligen kommer att få hjälp nu. Kanske mina rädslor för döden kommer att försvinna. Kanske jag äntligen kan få redskapen att kunna leva, att uppskatta resor som andra och sluta tänka att varje människa jag möter är en galning redo att döda.

Jag är trött nu och huvudet värker. Det pulserar i tinningarna, träffade Lisa en stund på Ica Maxi där hon bjöd mig på en semla och vi pratade lite om livet en stund. Det behövdes, träffa en vän efter att man tömt ut känslobanken. Kanske kommer jag att lyckas gå vidare nu, jag kanske äntligen får hjälp med allt det jag burit på sedan jag var barn och tonåring. Kanske mitt liv förändras äntligen.

Har tänkt mycket på livet och vad som är viktigt för mig på senare tid. Att avsluta kapitel som inte är bra för mig. Jag insåg det sköna i att sluta bry mig för ett tag sedan. Jag vill inte hamna i en bitterhet jag möter så ofta bland andra, jag vill se framtiden.

Att se framtiden betyder att sluta tänka på det förgångna som inte varit bra. Jag ångrar vissa saker med facit i hand men kan inte göra något åt det. Istället ser jag det som är nu, det som är bra. Tanken på att jag studerar, har nytt jobb och får nya utmaningar varje dag. Det är härligt och givande mot tidigare när jag drogs in i spiralen av allt det vanliga som sög ur min livslust. Jag vet vad som är viktigt för mig. Det är lyckan. Att alltid välja lyckan framför olyckan. När man mått dåligt är det extra viktigt att leta efter de där komponenterna av lycka hela tiden. Jag vet att det är lättare för mig att ramla ner i det svarta hållet eftersom jag varit där så många gånger i mitt liv. Att må dåligt redan som barn skapar någonstans ett beteende hos var och en tänker jag. Det blir lika naturligt som att borsta tänderna för andra. Man vet att man är sådan som pendlar i lyckans och olyckans lilla land. Jag kan ärligt säga att jag lämnat saker bakom mig. Men det betyder inte att jag givit min förlåtelse. Förlåtelsen den kommer aldrig ges till någon som inte förtjänar den. Men jag har lämnat saker såtillvida att jag väljer glädjen och att omfamna de som är viktigast för mig idag och i nuet. Jag vill vara lycklig i väntan på framtiden.