Lite off internet.
Madeleine Stenberg 
Kör på med livet istället för är både trött, slut och allmänt uppstressad. Ska försöka ta och varva ner och då kommer jag tillbaka till bloggandet. Nu får livet vara viktigare en stund.
Högkänslig
Torsdag, lugnare och att ta helg.
Idag har jag inte haft ångest, och jag har lovat mig själv att försöka hålla mig borta ifrån så mycket medier som möjligt denna helg. För mitt eget måendes skull, det funkar helt enkelt inte för mig att läsa om all ondska i världen. Det är jobbigt att tänka på allt, men idag är det i alla fall torsdag och jag tog helg idag. Förutom det var det lite snö på marken när jag kom till Falun, och jag ska imorgon hämta ett paket har jag tänkt. Jag vågade helt enkelt inte idag efter bussresan som stressar mig, fast lite mindre än igår då.
Nu ska jag kolla på Nashville, sedan ska jag hoppas på en lugn och uppiggande helg. Jag behöver positiva vibbar just nu.
Panikångest och trötthet.
Idag på bussen greps jag av en rejäl form av panikångest, fick dra ner jackan och försöka andas. Jag var beredd att hoppa av bussen, kände hur jag svettades och minns inte så mycket av resan förutom att jag var först av bussen och andades. Jag kom till jobbet och satte mig med te och kände hur jag sakta började komma tillbaka till livet igen.
Dagen på jobbet gick bra, men jag insåg någonstans vart mitt låga blodtryck kommer ifrån. Ångesten så klart, det blev lika på hemvägen. Bussen mellan Falun och Borlänge, den sträckan är just nu riktigt jobbig. Jag sov dessutom uselt under natten tills idag, så jag hoppas på någon form av förändring tills imorgon. Jag hoppas på att kunna åka och andas utan problem, jag avskyr verkligen detta. Samtidigt förstår jag ju att jag måste få hjälp, så jag ska försöka hitta på en plats och ganska snart. Det här är nämligen väldigt jobbigt för mig.
Ska alldeles strax gå och lägga mig, jag ser framemot att få sova. Jag hoppas på andra känslor imorgon än idag när andningen sitter uppe i axlarna.
En dag med ångest, höstmörker och ljus.
Vi ska äta godis, och chips till Så mycket bättre ikväll.
Gillade denna nya ide som Karamell kungen börjat med!
Godis i askform!
Ångest! Jag förstod inte riktigt min ovilja idag att följa med William till Lugnet dit han skulle på kalas. Jag drog jackan på mig och mot halsen, fick panik. Följde med William och lämnade honom, väl på väg hem greps jag av sådan ångest. Tänk om jag lämnar honom åt ett öde, vad håller jag på mig. Jag försökte att trycka bort instinkten att springa tillbaka, låsa in oss och aldrig gå ut igen.
Jag ser dem överallt rubrikerna, paniken och allt om det hemska som skett. Jag ser dagligen rubriker och undviker nyheter, men så kommer dessa som denna och sköljer över mig. Jag vill fly, bosätta mig på en ö utan andra människor.
Jag var tvungen att handla, på Maxi kändes det som att min jacka försökte strypa mig, jag inbillade mig att dragkedjan började trycka och dra ut som en snara kring min hals. Jag trodde att nu dör jag, nu i denna sekund. Jag kollade flyktvägarna igen, samma flyktvägar jag alltid kollar ut dagligen. Vart är utgången, vart ska jag fly. Ångest och panik, alla människor som är onda. Jag inbillar mig att dem allihopa är ute efter någonting, så ser jag barnen och på något vis slappnar jag av, jag såg att skådespelerskan Alyssa Milano lagt ut ett så bra citat;
”When I was a boy and I would see scary things in the news, my mother would say to me, ’Look for the helpers. You will always find people who are helping.” — Mister Rogers
När jag läste upp citatet i huvudet samtidigt som jag såg alla barnen på Ica Maxi började jag andas igen. Jag hittade tillbaka och vågade handla och lämna butiken. Skräck och terror, panikångest och livet ibland går de hand i hand och onda människor gör onda handlingar. Varför har de rätten att förstöra livet för andra? Hur kan de ge sig rätten till sådant?
En annan själ och en annan kropp, att tänka på jorden och dess invånare.
Redan som student blev jag medlem i Djurens rätt men en ganska dålig ekonomi gjorde att jag helt enkelt inte kände att jag hade råd sen. Tänkte gå tillbaka, och redan i somras så skulle jag men så blev William sjuk så det blev inte av. Men nu är det alltså gjort, jag är medlem igen. Jag tog en tygkasse och fick tidningen, det känns rätt för mig.
I våras blev jag Marinfadder genom WWF. Det tycker det känns rätt i tiden att ge pengar, jag har inga problem med att ge lite av mina egna pengar till dem som inte har någon röst i samhället. Dessutom tror jag att bara några kronor kan rädda arter som annars kommer dö ut. Jag vill faktiskt inte prata med mina barnbarn eller barnbarnsbarn om elefanter, tigrar, isbjörnar eller havsdjur som något exotiskt som fanns förr i tiden. Jag vill att mina ättlingar ska få uppleva djuren. För jag vill tro på en framtid för världen, kanske är det många som tycker att den saken är naivt i en värld som har ett sånt hårt klimat. Kanske är jag född i fel tid, ibland undrar jag om jag kanske levde på 70-talet i en annan själ och en annan kropp. Kanske var jag en hippie som dansade och trodde på freden. Eller så är jag den där ännu, som jag skrev förut älskar jag filmen Hair, eller musikalen. Jag älskar att se filmer eller dokumentärer från sjuttiotalet och brukar tänka att kanske skulle jag levt där och då mitt i Flower Power tiden, med glädje och kärlek. Jag vet inte, jag grips ibland av en längtan att bara få vara härligt fri. Jag minns hur jag som barn i Orsa, brukade gå hemåt när det blåste och låta vinden greppa tag om mig vid kommunhuset. Hur jag tittade in på växten som växte där innanför fönstret i ensamheten ifrån källaren och att jag kände en längtan att vinden skulle få mig med, att den skulle greppa taget om mina utsträckta armar och låta mig lyfta. Lyfta högt upp och att jag bara skulle få sväva upp en stund. I hemlighet känner jag samma längtan fortfarande när höstlöven faller ifrån himlen och en lätt liten blåst fångar löven och för dem framåt. Jag vill bara sträcka ut mina armar och snurra! Bara snurra runt, runt likt ett barn och skratta. Sånt gör man inte som anständig vuxen, sånt skulle få dig inspärrad på psyk bara några meter bort. Men jag drömmer, drömmer likt ett barn om den där enkla friheten. Friheten att våga vara mig själv utan krav, och utan spärrar. Jag drömmer om att vara den jag önskar att få vara.
Ångest och nerver på helspänn.
Nu har jag ångest, kände hur allt bara rusade kring mig och försökte till varje pris att inte börja gråta. Andas och andas, efter att ha pratat med mamma blev det bättre. Jag avskyr detta, all ångest jag ska behöva genomgå för att ta mig iväg. Som mamma sa är allt bra efteråt, Björn sa du vill ju det här. Ja jag vill och jag vet hur upplyft jag kommer vara efteråt. Men jag känner ångest inombords och mår skitdåligt. Jag avskyr att må så här och känna rädsla. Jag ska andas och nästa gång jag skriver befinner jag mig på hotellet i Stockholm. Detta ska bli bra! Andas och åter igen andas.
Att leva med ångest.
Så var det igång igen, jag har försökt att motverka ångesten så mycket det bara går i tre dagar nu. I torsdag började ångesten bli påtaglig, jag har känt av symptomen sedan någon vecka tillbaka, ångesten började dock i torsdags.
Jag följer inte nyheterna, jag undviker att diskutera saker som handlar om världen för att det inbringar inte empati för mig eller förfäran, världen ger mig ångest. Precis samma ångest som jag dagligen tampas med på bussen, eller den ångest jag känner när jag minns något jag inte vill minnas, eller när någon är sjuk och jag genast börjar tro att denna människa ska dö. Jag känner hur en snara dras åt kring min hals och hur jag inte kan andas, hur jag kämpar för mitt liv för att överleva och hur jag sakta men säkert håller på att dö själv. Hur livet dras ur min kropp och hur varje liten del av mig måste djupandas för att leva. Jag vill inte att människor runt mig diskuterar jordens undergång eller att snart kommer människorna utplåna sig själv, JAG vill inte höra om världskrig och död. Jag vill verkligen inte veta ett skit om sådana saker och absolut inte människors åsikter i vilken hemsk människa man är för att man väljer att helt enkelt inte lyssna eller stänger av tvn. Jag mår dåligt av sånt här, det är en del av min ångest, en del av min sjukdom? Som jag lever med dagligen, som jag haft så länge att jag inte vet hur jag någonsin ska bli av med den. Det är därför jag avskyr att inte ha kontroll över saker jag vet att jag kan kontrollera, det är därför jag avskyr att vara ensam. Det är sådana helger som denna när jag har sådan ångest som nu, som jag tror att jag håller på att dö. Börjar skapa strategier för att ta med alla jag känner och dra, lämna allt och flytta ut på en öde ö någonstans och leva på det som jorden kan erbjuda.
Folk utan ångest kommer aldrig förstå hur det är att leva med ångest. Det är fruktansvärt, det är en av anledningarna till att jag ogärna går på kalas, dop eller fester. Hela proceduren med att umgås med massor med människor, kanske bli tvungen att vara med och leka och kanske ännu värre vinna något, är så jobbig att jag hellre skyller på ekonomi och sjukdom än går dit. Tanken på att bli uppropad för att tilldelas presenter eller priser är fruktansvärda. Jag hade ingen fest när jag fyllde 30 eftersom ångesten över att någon kanske skulle sjunga för mig, övervägde glädjen i att umgås med människor jag tycker om. Jag talar aldrig om för människor när jag fyller år eftersom jag är livrädd för att folk ska gratta mig i stor grupp. Jag sätter mig hellre ensam i ett hörn, än sitter med alla andra människor i en grupp. När började min ångest? Dödsångest och ångest för sjukdomar har jag haft så länge jag kan minnas. Kanske är jag född med ångest? Eller så minns jag bara inte ett liv utan, just nu är jag i en ångestperiod. Varför skriver jag ens det här? Kanske för att jag vill att andra ska förstå? Kanske för att jag önskar att folk ska sluta prata om de saker som inbringar ångest hos mig när jag är med.
Jag känner för att ligga under täcket idag och aldrig mer gå ut, bara ligga där och blunda. Jag har inte sovit mycket under natten, istället har jag vaknat och tänk på döden, krig, sjukdomar och jordens undergång. För det är vad alla människor just nu talar om, och jag vill inte höra mer om de sakerna. Jag vill prata om sånt som är bra någon gång, inte allt skit som kan hända.
Att bringa nytt liv i något som inte varit stimulerande på ett tag.
För ett år sedan var jag säker på att jag inte skulle jobba som lärare så länge till. Jag stimulerades inte längre av jobbet och kände mig deppad av att gå upp varje morgon. Jag jobbar alltid när jag arbetar, men jag kände inte den där drivande passionen jag kände precis när jag var nyexaminerad. Jag grubblade där under mitt tredje år som lärare om jag valt rätt? Hade jag verkligen valt rätt yrke, var det verkligen ett bra val. Det kändes inte alls som jag ville och jag kikade runt i smyg på andra former av jobb. Kollade högskoleutbildningar och en natt drömde jag om att jag utbildade mig till doula. Jag vaknade och kände, det är ett kall det är dags att söka till doula-utbildningen som jag så länge velat gå. Så jag sålde saker och innan jag visste ordet av hade jag betalat avgiften för att bli doula. Jag var skitglad och kände hur livet och glädjen kom tillbaka till mig, jag fick nytt liv och nytt hopp. Jag minns där runt julen förra året hur Björn sa; ”Du låter så glad igen. Riktigt lycklig, det är kul att höra.”
Jag vet exakt vad han menade för jag var verkligen inte glad hösten 2014, jag gick ner 15 kilo och jag åt knappt någonting. Inte för att de skadade med viktnedgången, men jag var helt enkelt skitledsen inombords. Jag kände bara att jag valt fel yrke och att jag hade studielån helt i onödan eftersom jag inte ville jobba som lärare längre.
På våren 2015 var jag så säker på min doula-utbildning att jag mest av kände att det är okej att jobba. Under sommaren tänkte jag, ett år till sen så får jag se vad jag gör. Sen började jag nu på höstterminen 2015, och veckorna hittills det är helt galet men jag känner mig precis som när jag var nyexaminerad, läraryrket känns helt rätt och jag vill jobba med detta. Jag älskar att gå till jobbet på morgonen, och det är skitkul att sitta hemma och planera. Jag känner motivation och inspiration, jag undrar ju vad det beror på? Vad fick mig att så tvärt börja känna passionen för jobbet igen? Är det Williams sjukdom som fick mig att se livet från den ljusa sidan, vetskapen om att allt i livet kan vara värre? Är det doulautbildningen som blir min morot eftersom jag ännu en gång får lära mig något nytt? Är det helt enkelt nystarten på jobbet med egen klass och att jag får utvecklas som människa? Jag tror det kan vara en blandning av allting, jag är en rastlös och rotlös själ. En del av mig är ett typiskt barfotabarn som måste stimuleras för att må bra, jag tar in omgivningen och direkt någon mår dåligt runt mig blir jag genast trött och mår dåligt. Björn brukar säga att jag vill göra alla lyckliga, och det är en omöjlig uppgift. Det kanske är så, jag försöker alltid låta andra människors lycka komma i första hand. När något då suger livet ur mig tappar jag gnistan, jag måste söka utmaningar och känna att jag är meningsfull. Det kanske är fel av mig att skriva detta, men jag behöver verkligen få ur mig hur jag känner mig. Även om livet runt mig just nu är fullt med bitar från ett trasigt pussel, så känner jag hur det börjar byggas ihop och hur jag finner mig själv igen. Jag känner lyckan i kroppen, utmaningar och glädje. Jag kommer ha de tre bästa jobben i världen i slutet av oktober. Jobbet som mamma, lärare och doula!
Jag kryssar av dig från skolkatalogen.
Det finns stunder när en hjärta stannar till, ibland öppnar man upp den där lådan och något minne faller ut. Jag har flera kartonger och lådor samlade med minnen på olika platser här i hemmet. Ibland snubblar jag över fotografier och rent av gamla skolkataloger. Jag minns fortfarande hur roligt det var att få hem den där skolkatalogen på högstadiet och bläddra runt bland de killar man tyckte var så snygga, eller titta på människor man ogillade och säga ord man aldrig skulle våga yttre till dem i verkligheten. Jag hade vänner som bodde på andra orter, och sedan även några som hade tillgång till gymnasiekatalogerna och dessa var status. Där kunde man sitta och kolla på andra killar och det var ju kul i den åldern, killar.
Hur som helst, ämnet jag tänkte bege mig in på är alla dem i katalogerna som inte längre finns i livet. Det är så tragiskt, men när jag kollar i skolkataloger inser jag ofta att det redan finns flera som man skulle kunna kryssa för de lever inte längre. Det kanske inte är så många egentligen, me tillräckligt många för att man ska reagera. Det är snart 15 år sedan jag slutade högstadiet och det finns människor som borde vara i min ålder som redan är döda. Människor man mötte i skolans korridorer, människor jag inte kände men visste vilka dem ändå var. Människor som ändå lämnat ett intryck om än bara i ögonvrån. Det är något extra tragiskt när livet lämnats av unga människor. För man är för ung att dö när man fortfarande är mitt uppe i livet och inte fått leva fullt ut ännu.’
Kanske berörs jag extra mycket av döden, då den skrämmer mig så otroligt mycket. Jag vet att döden är så definitiv, vi ska ju en dag dit. En dag ska vi alla säga adjö till detta jordeliv och döden skrämmer mig just därför. Någonstans har jag alltid dåligt samvete över att jag så sällan besöker min pappas grav. Jag tänker på att jag borde besöka den, borde lämna en blomma när jag är i Orsa. Men med minnen som bleknar bort och en tid som skapat utrymme för annat är det som den tomma gravstenen inte berör mig. Jag minns att mamma sa till mig när jag var där som barn, kanske var det sommaren då han dog eller något år senare att i framtiden kommer jag kanske gå dit olyckligt kär och gråta. Just då förstod jag inte vad hon menade, och när jag väl var olyckligt kär kändes det så under min värdighet att gråta vid en grav.
Sorg för mig har nog alltid varit sån, jag ser det som skrämmande att gråta. Jag gråter när jag är arg, men att gråta annars gör så förbannat ont. Om jag gråter känns det som hela bröstet ska klyvas och hela mitt liv ska åka ut genom mina lungor och jag får panik. Det känns som när jag befinner mig på höjder jag får panikångest av tårar och gråt. Så jag gråter så ogärna, men jag berörs det hugger till i mitt hjärta och när jag ser människor som inte längre finns bland oss på ett fotografi i en bleknad skolkatalog hugger det till i hjärtat på mig. Det kryssas ett ansikte med en osynlig penna ur en skolkatalog, för människan som försvann och lämnade en plats så tom plats kvar.
En kortare dag.
Ja då har man ställt om klockan då. Alltid lika förvirrande, jag tycker hela denna dag brukar bli en allmän sovfest. Alltså jag mår verkligen inte bra av att ändra klockan fram och tillbaka, avundas dem som inte märker någon skillnad. Hur är det för er?
Under Earth hour igår gick jag och la mig. Sov tills 5:30, för att sedan somna om igen. Känns egentligen helt galet att ha så stort sömnbehov, men jag har sovit dåligt i över en måndag. Legat vaken till 00:00 på nätterna och vaknat vid 4:00 och inte kunnat somna om. 4 timmars sömn är ju inget att sträva efter precis, men jag tror det är en ond cirkel just nu med mycket tankar och då stressas jag upp. Efter påsken brukar saker lugna ner sig, jag måste verkligen försöka att sluta att ta på mig saker hela tiden. Just nu känner jag av en del ångest och sånt är inte speciellt roligt. Förra sommaren när jag hade semester hade jag sån ångest att jag trodde att nu kommer jag behöva läggas in. Samtidigt så bearbetade jag ångesten på mitt vis och det blir bra. Jag får ångest när jag känner att jag inte har något att lägga hundra procent fokus på. Att alltid vilja vara igång är inte ett bra sätt och det vet jag, men det är mitt sätt att kontrollera att inget oönskat dyker upp. Så här blir man av att utsatts för trauman för många gånger i sitt liv, och det är inget jag kan förändra det är ett invant beteende som jag pratat med psykologer om i många år i perioder.
Nä nu ska jag se på Buffy, började slötitta på den på Netflix igår. Förstår att den var populär för många år sedan (jag såg den aldrig när den gick, istället var jag helt fokuserad på Förhäxad), men som med alla gamla serier stör man sig på saker som kunde gjorts bättre, med ny teknik.