Högkänslig

Inlägg från förr.

Madeleine Stenberg 18 juli, 2010 Inga kommentarer

Vad mycket jag glömt och va många minnen. Vissa saker bra andra rejält sorgliga. Känner ibland hur jävla synd det var om mig under graviditeten jag hade. Fy fan alla ultraljud och alla fel och sånt, hur kan jag ens vilja ha fler barn tänker jag när jag läser?!

Sen andra stunder är det roligt att läsa också. Williams första tid som bebis. SEN att se hur mycket jag förändrats, texten och mitt sätt att vara. Märks så väl att jag var så liten, tyckte jag var skit vuxen men när jag läser ser jag att jag inte alls var speciellt vuxen.

Lite uppdatering av helgen.

Madeleine Stenberg 14 juni, 2010 2 Kommentarer

Kom på att jag inte skrivit något av helgen. Vi åkte ju på sonens pappas samt sonens fasters kalas och de var jätte trevligt.
Jag kom dit och började hjälpa till lite, blev skickad till köket för att hjälpa till med riset. William kom sen springande och sa att hans pappa ville prata med mig, gick dit och då hade alla blivit indelade i olika lag och sonens pappas bror samt pappa försöka pusha mig att gå ut dit, jag fick panik. JAG har verkligen fobi för att komma in i stora folksamlingar, jag får som torgskräck eller nått. Är en sak om jag är med från början eller står inför barn, men folksamlingar får mig alltid att få som panikångest jag flydde ut i köket och sonens pappas bror frågade mig om jag blev nervös så jag sa JA. Där stod jag sen och höll andan för att inte sonens pappa skulle komma dit och tvinga med mig ut i lekar. Jag har sån fobi för sånt ni kan inte fatta, jag får som andnöd. Är därför jag hatat drama i skolan under hela tiden vi haft det på lärarprogrammet känslan av att stå där och leka inför andra människor, jag klarar det inte. Jag hatar när folk liksom ska bedöma mig, jag mår skit dåligt av sånt. Känner mig lika smidig som en elefant i en bikupa typ… Jag är verkligen ingen sån som vill glänsa och synas, jag får sån ångest och det brukar sluta med att jag ligger en hel natt och grubblar och kräks. SÅ jag undviker såna saker så mycket jag bara kan. Jag tror det kan vara sviter av mina ätstörningar jag haft förut. ELLER har, en del av mig blir aldrig frisk.

I alla fall så kom sonens pappa ut i köket och han vet hur jag är så han hade inte räknat med att jag skulle vara med, det uppskattar jag mycket. Var bara William som hittat på att jag skulle ut busungen S . Sen jag vågade inte ut dit och hämta maten sen, jag kan inte äta i grupp också ett handikapp efter att jag haft aneroxia , att folk ska se en äta är i min hjärna det äckligaste som finns. Jag äter hellre inget alls en visa att jag äter. JAG vet att de är helt sjukt men så fungerar jag, med några vänner går bra men i så där stor grupp? Jag får sån ångest och äckelkänslor inför mig själv så det finns inte.

I alla fall så åt jag min mat, sen fick vi tårta tog en bit sen åkte jag och William hem. Somnade rätt fort, så hör jag hur William börjar bete sig konstigt sprang upp trodde han skulle gå och kissa men anade att något inte stod rätt till. MYCKET riktigt, William gick i sömnen och hade gått in i min klädkammare och jag ertappade honom när han stod med byxorna nere och kissade på min byrå… Var bara att fort ta in honom på toaletten han var skit arg och skrek att jag skulle lämna honom ifred när han kissade. EFTERSOM han går i sömnen fattar han ju inte själv vad han pysslar med. Fick skicka in honom i duschen, duscha av honom då han var helt full med kiss från incidenten med byrån. Städade byrån, bäddade ner William igen som sov tungt fortfarande. HAN märkte inte ens att jag duschade honom utan stod och babblade om massa saker som vanligt när han går i sömnen.

Byrån har dock klarar sig luktar inget av den eller den har inte blivit missfärgad heller.

Så söndagen så ringde sonens pappa klockan 10.00 och bad oss komma ut med bilen för dom skulle fixa i bystugan. Så duschade och drog vid tolvtiden, åkte och köpte present till killen William skulle på kalas hos. Sen drog vi till ut. På sonens pappas mormor och morfars gård bor det vildkatter och nu har dom fått kattungar igen. Sonens pappa hade fångat en av dom, och jag som är allergisk och hela tiden intalat mig att jag inte ska ha djur vill nu ha en kattunge. DEN är så söt, har aldrig sett en sån teckning på en katt förut och den är så liten. Först hade den varit helt vettskrämd stått helt förstenad när sonens pappa gick dit dom andra 2 ungarna samt mamman stack på en gång men den där lilla hn bara hade stått där och skrikigt. När sonens pappa hade lyft den hade hn rivit och skrikigt men sen när han klappade blev det helt lugn så vi fick klappa. Efteråt så drog vi till bystugan och sen åkte jag och lämnade William på kalaset. När jag var på väg till bystugan igen så kommer en ekorre och skuttar ut i vägen, man ska ju inte väja för dom men jag bromsade ändå var ingen bakom åkte i 50 km så den klarade sig men jag började gråta djurvän som jag är. HAN levde ju som tur var måste ha hamnat mellan hjulen eller nått. I alla fall sen så åkte jag tillbaka till sonens pappa i bystugan vi drog tillbaka till stan och lämnade tv och annat i hans lägenhet sen drog vi tillbaka ut. Vi åkte till kattungarna igen, fick se alla 3 ungarna men mamman och ungarna drog snabbt utom samma som stannade förra gången, den jag är helt kär i. Så sonens pappa plockade upp den och jag höll den i famnen. Så söt, jag vill verkligen ha denna h*n är så himla fin ni ska få se bilder även om det är med mobilkameran.

Så i alla fall så åkte jag och hämtade sonen igen sen, så var det tipspromenad så vi fikade innan och sen efteråt blev det gillning, sonens pappa följde med hit och tog sig ett bad William somnade snabbt och sen när sonens pappa åkte hem började jag fixa min kompis blogg som jag skrev om i inlägget innan.

De var min helg de.

Den lilla vildkatten.

Aw

SÅ himla fin teckning.

Vill ha!

Solen glittrar över bergen.

Madeleine Stenberg 22 april, 2010 1 Kommentar

Jag känner mig sjukt ensam idag. När jag ställde mig framför min badrumsspegel i morse möttes jag av någon slags ångest. Jag kände mig ensam. Det är sällan ensamheten är något som ger mig ångest, att leva ensam skrämmer mig inte. Jag skrämms därimot mycket av framtiden. VAD framtiden vill och sånt. JAG är nog rädd för framtiden, framtiden är osäker. Jag har insett att jag inte tycker om att inte ha kontroll över saker. Att inte från en dag till en annan inte veta vad som ska ske ger mig mer eller mindre starka ångest framkallade känslor. Jag blir rädd inombords. Det skrämmer mig den där hemska framtiden.

Jag hatar att gå upp på morgonen och inte veta om jag ska få jobba, det är precis som det ger mig ett enkelt slag i ansiktet. Jag vet nämligen inte om hur jag ska tolka saken. Jag ogillar skarpt när jag inte får 100% säker dag framför mig.

Jag önskar jag inte hade sånt kontrollbehov. Det skulle vara bättre för mig om jag inte hade det. Jag skulle slippa ha mina krav på en vackert och glänsande hem. Jag skulle slippa att må dåligt om någon kommer oanmäld hit. Jag skulle slippa känna att jag måste vara bäst på allt och göra mer än jag borde. Jag skulle slippa att alltid ta på mig mer saker än jag orkar. Men det funkar inte så för mig, jag vill ha 100% kontroll, jag vill inte alls att saker ska vara rörigt och jag måste ha mitt liv planerat till 100%, dom saker jag inte kan planera gör mig inte bekväm. Jag önskar att jag var en sån som faktiskte bara kunde släppa allt. Andas in och se att livet går inte under bara för att diskbänken inte är ren eller att tvättkorgen kan stå full utan att hela världen krossas.

Men jag är inte sån, jag är en sån som vill ha allting 100% perfekt. Så hundra procent perfekt att jag får ångest inför det. Så hundra procent perfekt att jag är på väg in i väggen igen. Jag vet en sak som kan lätta på det här. Att ta mina ben och låta dom bära mig till gymmet. Jag kanske borde gå dit på lördag morgon. Boka in sonen på barnpassningen och låta svetten rinna från min panna. För då släpper jag bort tankarna från sånt som gör mig negativ och utbränd. Men jag ska orka dit också, ska jag orka dit måste jag ta mig ut, och måste jag ut måste jag träffa folk, och just nu… ÄR jag så himla rädd för andra människor.

Upptagen dagen.

Madeleine Stenberg 9 december, 2009 Inga kommentarer

Idag satt jag och började på tentan och gjorde klart reflektionen. SÅ sjukt skönt, nu behöver inte den vara en böld i arslet nått mera i alla fall. Sen tentan känns inte rolig alls. EGENTLIGEN är det inte så svår men den känns dryg på nått vis?

Efter jag setat och skrivit lite gick jag och Lisa och åt på donken, satt för att sedan spana på regimentet. Sen var det psykologbesök för mig. Gick bra vi pratade om min uppväxt, tankar jag bär med mig och varför jag känner på vissa sätt. Fick fram känslor jag faktiskt inte tänkt på också. Sen sa hon typ att jag kunde höra av mig om jag vill prata mera för hon märker ju att även om jag bär på mycket mår jag ändå bra, OCH det gör jag. Jag vet att folk väldigt gärna vill poängtera att man inte kan må bra efter att ha haft ett struligt liv men jag har hävdat sen sonen föddes att jag är lycklig och nu fick jag det även uttalat av ett proffs. Jag mår faktiskt bra, visst kan jag ha mina upp och ner gångar men så är livet. Oftast är jag ändå väldigt lycklig, eller jag är lycklig. När jag ser hur mitt liv faktiskt fyller en mening i och med de jag först vidare i min son så mår jag bra. Min psykolog sa bara att de jag behöver håller jag reda på med själv, att själv läka och inse att det förflutna är en del av mig och inget jag behöver skämmas över. När hon sa det mådde jag fruktansvärt bra för det är ju det jag någonstans vetat. Jag var en gång en maskros som trängde mig igenom maskrosen och när jag fick min son blommade jag och blommar fortfarande. De som varit kommer jag aldrig kunna förändra. Men de livet jag lever idag mår jag bra av, jag älskar andetagen från min son eller hans ljuva skratt. Jag älskar alla saker vi gör tillsammans. Det som skiljer mitt liv nu från då är allt jag faktiskt lyckats med.
Jag har fått barn och är en fantastisk mamma, jag har läst in gymnasiet på 200% studietakt på bara 1½ år, jag kom in på lärarutbildningen precis som jag ville. Jag har läst IT kurser på högskolan. Jag har får jobba med det jag älskar BARN. Jag känner mig jäkligt stolt över vem jag är och vad jag lyckats med. Jag påstår inte att mitt liv är perfekt ur andras ögon men mitt liv är perfekt för mig. JAG älskar mitt liv. Jag älskar varje minut av det och sen sonen föddes tar jag vara på varje sekund av livet. Ibland är jag deppad för mitt förflutna påminner mig, men precis som psykologen sa idag (ditt förflutna kommer alltid finnas där, i och med allt du gör med din son kommer du bli påmind om obehagliga saker som kommer att göra dig påmind om det förflutna, DET kommer aldrig sluta finnas där för dig. Därimot så märker jag att du redan nästan accepterat de och då är du nästan framme vid det viktigaste steget) jag vet ju själv att det är så. Jag är snart där, jag har bara en sak jag måste göra innan jag faktiskt är försonad med mitt förflutna. JAG måste besegra den tunga bördan jag har över mina axlar. Att åka till pappas grav och faktiskt stå där en stund, när jag gjort det kommer trycket från bröstet att försvinna. Jag har då försonats med det gamla. Lycklig är jag redan, men försonad med det gamla blir jag inte förens jag får säga hej då till pappa på riktigt. Hej då, de ordet som skrämmer mig så mycket. Hej då som betyder vi ses aldrig igen, precis som jag sa till pappa den där påsken 1993 när han gick ut genom dörren. Hej då Pappa vi ses på måndag. Men hej då betydde inte vi ses på måndag, hej då. Betydde att vi sågs aldrig mer.

Tränat på att lära mig andas.

Madeleine Stenberg 15 oktober, 2009 Inga kommentarer

Då har jag fått träna andning idag då. Gick jätte bra, fick veta att jag andas en del uppe och fick lära mig hur man bryter mönstret och andas med magen i stället. Kändes rätt konstigt att sitta där och andas i magen, djupa andetag är ju inte direkt något jag brukar pyssla med men nu ska jag börja med de. Är extremt spänd i nacken inget jag egentligen ifråga sätter det vet jag redan. Känns bra att jag får hjälp med det här. Vet inte vad som hänt om jag inte fått hjälp nu.