HIV

Anna kikade förbi här strax efter att jag skrivit. Vi babblade på om allt mellan himmel och jord. Framför allt idioter, kom även en på läskiga sjukdommar som skrämmer oss som HIV och Cancer. Dessa två skrämmer mig verkligen. Imorgon när jag ska lämna blod är min största skräck att dom ska säga att jag skulle ha hiv. Vet det är egentligen fånigt. Jag är definitivit inte sån som ligger, men ändå jag är rädd. Tänk om man tagit på en handduk osv. SKIT fånigt för jag vet ju att hiv inte sprids så, men ändå HIV är skrämmande.

När jag gick på BF (skulle gått andra året på gymnasiet för stunden) så råkade det komma fram att jag varit med en kille oskyddat. Folk började säga att han minnsan var sprutnarkoman och att det rycktades om att han hade HIV. Jag blev helt bestört och skit rädd. Var 17 år liksom och den där killen var ett misstag som jag gjort i nian. Nu börjar ni väl fundrera över mitt omdömme? Jag var rätt omdömes lös som ung. I alla fall så tog jag hiv-test då och grät fan blod i en vecka. Ja inte bokstavligt talat men jag var SKIT rädd. Ringde till och med den där karln och frågade och han blev nog både chockad över att jag ringde efter flera år, samt förvånad att jag var så sjukt hispig. I alla fall var det negativit och jag svor på min faders grav att jag aldrig mer skulle försätta mig i den situationen igen. Dock ska man inte svära över såna saker, råkade i knipa en gång då jag blev drogad och våldtagen. Detta pratar jag sällan eller aldrig om öppet jag skäms över det. Kanske för att jag borde tänkt längre. Var 18 år och kände mig verkligen smutsig. Tog mig 1½ år innan jag insåg att jag blivit drogad. Jag förstod detta när jag som gravid fick morfin på grund av stasat njurbäcken. Känslan av morfinet som gick rakt in i kroppen var den samma som kändes den där gången när jag blev våldtagen. Som jag då i ett och ett halvt års tid gått och tänkt i fall jag kanske ändå varit med på det. Jag låg ju ändå avklädd det lilla jag minns. Så här efteråt begriper jag ju varför. Han tog och utnyttjade mig, det läskig den natten var att jag såg men kunde inget göra. Jag kunde inte säga ifrån min mun lydde inte mitt tal för talet fanns inte. Min kropp lydde inte mig för mina reflexer var låsta. Det var som att jag levde men inte fanns, känslan var så vidrig och det var ännu vidrigare när jag sen fick uvi och fick bege mig till doktorn och berätta allt, var på dokton tog hiv, klamydia osv på mig. TACK och lov hade jag inget då heller. Så tog jag mitt sista HIV test dagen när jag skrev in på MVC som en rutinkoll. Då var jag inte det minsta nervös eftersom jag endast varit med sonens pappa. Hade inget, som det ser ut idag är läget det samma. Jag har inte varit ute i singel svängen på över 6 års tid. Därför skämmer mig HIV mest om man skulle tagit på en tvål av en hiv-smittad eller råkat lägga handen på samma ställe. SÅ himla fånigt. Jag vet ju hur hiv smittat ändå är HIV test laddat. Kanske för man är så rädd för just HIV. Det är liksom som definitivt på nått vis. Hiv och CANCER två skilda sjukdommar men ändå så förbannat farliga och skrämmande.

Skrämmer någon sjukdom er? I så fall vilken och varför?