Psykisk ohälsa

En kortare dag.

Madeleine Stenberg 29 mars, 2015 Inga kommentarer

Ja då har man ställt om klockan då. Alltid lika förvirrande, jag tycker hela denna dag brukar bli en allmän sovfest. Alltså jag mår verkligen inte bra av att ändra klockan fram och tillbaka, avundas dem som inte märker någon skillnad. Hur är det för er?

Under Earth hour igår gick jag och la mig. Sov tills 5:30, för att sedan somna om igen. Känns egentligen helt galet att ha så stort sömnbehov, men jag har sovit dåligt i över en måndag. Legat vaken till 00:00 på nätterna och vaknat vid 4:00 och inte kunnat somna om. 4 timmars sömn är ju inget att sträva efter precis, men jag tror det är en ond cirkel just nu med mycket tankar och då stressas jag upp. Efter påsken brukar saker lugna ner sig, jag måste verkligen försöka att sluta att ta på mig saker hela tiden. Just nu känner jag av en del ångest och sånt är inte speciellt roligt. Förra sommaren när jag hade semester hade jag sån ångest att jag trodde att nu kommer jag behöva läggas in. Samtidigt så bearbetade jag ångesten på mitt vis och det blir bra. Jag får ångest när jag känner att jag inte har något att lägga hundra procent fokus på. Att alltid vilja vara igång är inte ett bra sätt och det vet jag, men det är mitt sätt att kontrollera att inget oönskat dyker upp. Så här blir man av att utsatts för trauman för många gånger i sitt liv, och det är inget jag kan förändra det är ett invant beteende som jag pratat med psykologer om i många år i perioder.

Nä nu ska jag se på Buffy, började slötitta på den på Netflix igår. Förstår att den var populär för många år sedan (jag såg den aldrig när den gick, istället var jag helt fokuserad på Förhäxad), men som med alla gamla serier stör man sig på saker som kunde gjorts bättre, med ny teknik.

Rötter.

Madeleine Stenberg 24 november, 2014 Inga kommentarer

Rötter, ett ord med många olika betydelser. Rötter till träden, rötter till blommorna. Som barn fick man måste höra, dra inte upp rötterna när man plockade blommor. Jag var ganska intresserad av rötterna som barn, när jag lekte brukade jag dra upp ogräs så långt det gick för att få upp rötterna som jag sedan lekte att jag gjorde någon mat med. Geggamoja med rötter, sand, jord och självklart VATTEN. Jag blandade ihop detta till soppor, mat och annat som jag sedan lekte med i timtal. Främst tillsammans med min syster, även om jag var ett mer innebarn än utebarn så lekte jag ändå gärna sånt här och länge. Jag hade leksinnet kvar även i sexan och det var en sorg att försöka dölja min lek när hela jaget skrek efter lekstunder för jag tyckte det var så himla roligt. Rötter, sand, jord och vatten. Jag minns när jag slutade leka, ett tvång som kom ifrån att jag kände pressen från andra, hur jag sörjde att inte kunna gegga runt. När jag en tid efteråt fick mens kom ytterligare en sorg för jag ville fortsätta att vara ett barn. Det är flera saker så där jag kämpat mig kvar med trots vetskapen om att jag egentligen för för gammal, vetskapen om att det är dags att ge upp detta nu. Jag minns min första fylla, alkohol och dumheter. Jag minns hur jag, egentligen alldeles för tidigt med mina femton förlorade oskulden och det var bara så otroligt onödigt. Jag var inte redo, och i samma stund försvann något mer hos mig igen. Innan skrev jag, novell efter novell. Jag kunde sitta på mitt rum i timmar och hitta på historier om diverse olika karaktärer men så dog den delen av mig. En del av mig slutade drömma, och mina ätstörningar tog över mig mer än innan.

Jag och Sassa, 1999.

Rötterna, början på livet. Så nu på senare tid tränger rötterna upp igen, jag tänker mer än på länge. Jag analyserar och funderar. Jag minns hur skogen runt mormor och morfars hus i Maggås i Orsa ofta kallade mig till lek, hur jag gick upp och ner till och från Edith’s (min morfars syster) härbre. Hur jag tog min hund Sassa, och syskon ut på diverse promenader och hur jag lekte. Under en perod försvann allt vad skogen stod för ur mitt liv, jag vägrade gå i skogen. Trots att skogen kanske varit en större del av mig, blev jag livrädd och rent av äcklad av skogen. Djuren, naturen och allt det stod för. När hände detta? Vem tog ifrån mig känslan? Min pappa var jägare och flera i mitt släktled tillbaka har varit jägare, jag minns hur pappa ibland tog med oss i bilen för att leta efter älg bara för att titta på dessa majestätiska djur och hur kul det var när vi äntligen såg dem. Än idag känner jag samma uppspelta barnkänsla när jag ser en älg, jag vill skrika ut till alla titta det är en ÄLG. Men älgar ser jag sällan längre, inte lika ofta som jag såg dem som barn, uppväxt nära natur och grönska.

Jag i Uggelbo, utanför Orsa 1990-1991.

Rötter, en del av livet. Jag känner hur rötterna kallar mig. När pappa dog försvann flera av mina rötter. Helt plötsligt hade jag bara en släkt, och den rätta delen av den släkten för mig har varit min mamma & syskon, mormor och morfar. Tills den dagen morfar dog. Jag hade ingen annan när jag växte upp. Pappas släkt var delad i två, farmors sida varav jag mött släktingarna och så min farfars sida där jag knappt har någon koll på någonting. Min farfars sida bor i Hälsningland så mycket vet jag. Orten vet jag också, jag är så nära att få reda på mera om en sida av släkten jag inte vet något om. Jag är så nära, att jag med några enkla knapptryck kan få lite information om mitt förflutna och mina rötter.

Jag och min pappa på campingen i Orsa 1984.

Rötter, att våga öppna sig för dem. Ska jag våga öppna min dörr för mina rötter? Ska jag kontakta dem som vet en del om mig jag själv inte vet? Kanske har de information om varifrån en annan del av mig kommer ifrån? Jag hör rykten om att min släkt på pappas sida är valloner och att detta framkommit via släktforskning. Jag är nyfiken på mitt ursprung men livrädd för att kontakta någon som vet, jag är inte så öppen utan är väldigt obekväm med nya människor och situationer. Men mina rötter kallar och jag vet att mitt inre vill att jag öppnar mig för det förflutna. För att få sinnesro, för att jag behöver avsluta ett kapitel helt och hållet för att gå vidare och äntligen sluta cirkeln som kommer få mig att må bra.

Vad andra inte vet om mig.

Madeleine Stenberg 12 oktober, 2014 8 Kommentarer

Kör en liten snabb lista i brist på annat.

1. – Jag är en känslomänniska. Det betyder att jag känner alldeles för mycket, alldeles för för mycket och känner massor hela tiden. Jag får ofta rejäl ångest för saker jag sagt, gjort eller bara att jag råkat titta på någon omedvetet. En sån sak kan ge mig rejäl ångest och jag försöker intensivt be mig själv om ursäkt och säger till huvudet att, DU gjorde inget fel. Men jag känner mig hela tiden väldigt dum och får dåligt samvete. Det är en anledning till att jag endast dricker alkohol ibland. Jag tycker inte det är värt ångesten dagen efter.

2. –  Jag lider av kroniskt dåligt samvete, och grubblar över saker och tänker hur mycket dåligt jag gör jämt. Jag borde göra saker hundra gånger mer. Att jag bara är en människa och ser andra så, verkar aldrig gälla mig själv. Utan istället så lider jag av det där dåliga samvetet, när jag känner mig skyldig att be andra om ursäkt.

3. –  Jag utgår ifrån att alla tycker illa om mig i grunden. Det här är skitjobbigt, och något jag verkligen jobbar med. För varför skulle människor jag aldrig träffat automatiskt tycka illa om mig? Men så känner jag, jag tror liksom att alla nya människor jag träffar egentligen vill mig illa. Varje liten blick mot mig, suger jag åt mig som att, den där tycker inte om mig. Det är tyvärr ett invant beteende jag tog mig ann när jag var tonåring, ni vet när alla backstabbade varandra och snackade massa skit i tid och otid.

4. – Jag har svårt att förlåta, jag ger folk en chans och om någon sviker mig finns det inte längre någon tillit kvar från mitt håll.

5. –  Jag är expert på att skratta och visa utåt att jag mår skitbra, men det är under såna perioder när jag verkar som gladast jag mår skit egentligen. Även detta ett invant beteende jag lärde mig som barn och tonåring.

6. – Jag har detaljminne och det fascinerar ofta andra. Jag kan minnas exakt vart jag sett en människa förut, jag vet vad han eller hon hade förkläder just vid det tillfället. Jag minns exakt vad folk sagt och gjort och observerar saker fort. Det här kan också vara en nackdel eftersom jag ibland känner för att hälsa och snabbt måste stoppa mig eftersom personen ifråga kan ha varit en läkare jag hade för 10 år sedan…

7. – Jag tycker inte att alkohol och mat hör ihop, jag dricker helst vatten till mat och kan ta en öl före eller efter maten. Men tillsammans tycker jag det förstör hela matupplevelsen.

8. – Jag gillar inte kampanjer som ”Vi gillar olika” och ”En vit jul” osv. Jag blir allmänt provocerad av sånt eftersom jag upplever det som hyckleri. Jag kan börja med Vi gillar olika, budskapet är så klart bra men och just MEN, det finns ingen som helt gillar olika. Alla är fördomsfulla, och jag kan ärligt säga att när jag kollar vilka som går med i kampanjen är det såna som mobbat andra under skoltiden, eller som sitter på Ikea och snackar om ”fetto och skinnyn” som äter det och det. Eller som aldrig skulle vilja umgås med en person som har ett handikapp eller inte använder rätt sorts kläder. Jag tycker alltså Vi gillar olika är en kampanj för hycklare! Och sen då ”En vit jul”  även här är grundtanken bra, men de som går med i kampanjen är ju redan folk som INTE dricker under julen. Det betyder således att det inte spelar någon roll om man fyller i att man inte ska dricka, för de som dricker och förstör barnens jul kommer att vara lika fulla på julafton i alla fall, så jag går inte med i sånt. Ska vi får slut på alkoholproblemen måste vi satsa mer på hjälp för de som har beroende, inte skapa meningslösa internetkampanjer.

9. – Jag är defintivit ingen kock, jag önskar att jag kunde laga god mat. Men jag gör de enklaste och tråkigaste rätterna. Tur att William har en pappa som lagar god mat!

10. – Jag tycker det tråkigaste som finns är att äta ensam. Mat ska man äta tillsammans med andra.

När själen möter dig med ett bittert leende.

Madeleine Stenberg 6 maj, 2014 4 Kommentarer

Idag när jag kom innanför mina dörrar möttes jag av den där jobbiga känslan som far över mig lite då och då. Känslan jag så kämpar emot men som är en del av mig, vissa dagar när jag kliver innanför dörren här hemma, eller går på stan kommer en känsla över mig som trycker hela jaget långt ner i skosulorna. Jag känner då hur själen ropar på hjälp och jag blir ett litet barn som kämpar emot tårarna. Jag ville bara gråta här hemma idag, kände hur jag fick andas lugnt och slå igång en serie för att undantrycka den hemska känslan som kom över mig. När jag känner så här är det som tiden stannar upp och hjärta och hjärna ber mig gå mot min säng, dra ett täcke över mitt huvud, blunda och aldrig mera stiga upp. Hela själen ber mig stirra in i väggen och inse vilken total nolla jag är. Känslorna talar om för mig att alla runt mig skrattar bakom min rygg och jag är inte vatten värld för någon. Min hjärna, kämpar med att tortera mitt inre med olika känslor och hat mot mig själv och jag känner mig så maktlös mot allt de jobbiga som far runt kring mig. Det är som att alla besvikelser, alla minnen och alla svek ska pressas emot mig just då för att riktigt visa hur lite jag har som värde. Varför jag ens skriver detta är nog för många en gåta, jag skriver för jag måste få ur mig sådant här. Det ger mig någonstans styrkan att ta tag i känslorna igen. Vad är det som skapar sånt här? Varför ligger det alltid en sorg dold under ytan som försöker ta övertaget om mitt liv då och då? Jag har mer i livet än jag någonsin kunnat drömma om, men den som en gång varit deprimerad kanske alltid får ha såna här små downs? Det går över för mig, imorgon är det bättre men idag är det tungt och sorgligt. Det går över, saker går alltid över. Styrkan i morgondagen ska få bita tag i mig istället för detta.

Jag har, samma namn, samma kropp, men en annan person.

Madeleine Stenberg 15 juli, 2013 8 Kommentarer

Filosofen inom mig började just tänka, den bilden vi skapar av en människa sitter kvar nästan för evigt. Du har bara några få sekunder på dig att skapa ett intryck hos någon innan denna redan bestämt din person och vet exakt hur du är som person. När du än gång blivit stämplad så är det mer eller mindre skitsvårt att få bort den stämpeln. Du kommer för alltid få höra att; men du är ju så här och så ältas den saken resten av ditt liv. Men ingen människa är ju egentligen samma människa genom hela livet. När vi föds är vi ett oskrivet blad där omvärlden kommer att forma vår karaktär och ingen kan faktiskt säga exakt hur just du ska bli som person. Dina livsvillkor kan se ut på ett sätt, din omvärld och dina förutsättningar. Men din person kan ju ingen egentligen veta hur du ska bli. För din personlighet är ju inte självbestämd utifrån de förutsättningar ditt liv ger dig.
Dessutom kan vi omöjligt veta hur någon människa är som vi inte talat med på flera år, vi kan ha en bild men vi kan omöjligt svara på hur personen är. Jag var en människa när jag var barn, en annan människa när jag var tonåring och nu som vuxen är jag också en annan person. Bara för ett år sedan var jag en människa med andra tankar än idag, livet utvecklar ju oss hela tiden. Bara igår kanske jag var än annan personlighet än idag. Utveckling, och liv. Vi är inte samma människa livet igenom, vi är olika personligheter genom hela livet och man ska inte köra fast i gamla mönster för vi utvecklas och vingarna på våra ryggar växer för varje dag. Vi andas ny luft för varje dag som börjar, jag var en person igår men idag är jag någon annan. Döm inte min person från igår bedöm min person för idag.