Psykisk ohälsa-arkiv - Sida 19 av 20 - Orsakulla mamma vid 20

Funderingar kring mitt liv.

Madeleine Stenberg 8 oktober, 2011 4 Kommentarer

På senaste tiden har jag varit i djupet igen. Björn frågade igår om det var okej om han sov över här i natt då han skulle ut med några från jobbet och visst var det de. Hur som helst pratade jag lite när han kom hit i djupet av natten om hur jag känner att jag är i någon kris i livet. Tjugosju års kris kanske? Jag har hela mitt liv levt 10 år före min ålder, jag har liksom aldrig haft tid att vara där jag ska vara utan istället har jag alltid rusat på mitt liv. När jag var barn så var jag den typiska storasystern som tog hand om, var duktig och sedan dog pappa och då fick jag istället uppleva döden så nära att det rubbade mig, när jag vart tonåring så kunde jag inte bärga mig innan jag kunde festa, dricka alkohol och göra saker. Jag ansåg mig själv vara sen när jag drack mina första öl när jag var 14 (sommarlovet mellan 7an och 8an), och jag ansåg mig likt många tonåringar sen när jag förlorade oskulden vid 15 (sommarlovet mellan 8an och 9an) dock ville och har aldrig velat röka. Jag har aldrig drömt om att ta en cigg och därav aldrig gjort det, idag kan jag fortfarande få kommenterar av folk ”men du är tjugosju år ska du inte prova?” och jag svarar alltid, NEJ varför ska jag börja nu? När jag inte rökt på tjugosju år varför ska jag då börja nu?! Jag vill inte och har aldrig velat, dock har man genom åren ansett vara lite märklig för man inte gjort det men det spelar mig ingen roll. Jag har alltid gått min egen väg i slutändan och det är vad som drivit mig som person, att vägra göra saker jag inte vill göra. Hur som helst tillbaka till utgångsläget, med att leva snabbt. Hela sommarlovet mellan åttan och nian festade jag varje kväll, och när jag började nian drack jag alkohol varje helg. Jag ville liksom ha något att göra och festa var kul och gav mig upplopp för att göra saker, så här fortsatte det, jag träffade självklart killar och även det såg jag till att göra fort, flyttade till egen lägenhet vid sjutton, var deprimerad, och ätstörningar, fick blodpropp, drog till en nystad, träffade Björn blev gravid på 4 månader, födde barn, började plugga, timvikarie jobbat, skaffat körkort, gick in i väggen, och snart har jag läst klart på lärarprogrammet och nu känner jag rejäl ångest för jag är tjugosju år och det känns som jag har en fyrtioårskris eller något. För just nu egentligen sedan jag började lärarprogrammet vid tjugofyra har jag känt mig stressad över att; Jag inte har skaffat villa, att jag inte har sambo, att jag inte skaffat fler barn (detta då det känns som min biologiska klocka tickar fort som fasen). Stundvis så får jag ångest och tänker att, snart dör jag. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra?! När jag tänker på andra som är tjugosju känner jag inte så här då tänker jag genast, klart det har tid på sig att göra saker. Men när det kommer till mig själv är det inte så, jag är kanske mentalt 40 i hjärnan eller något? jag har alltid känt mig äldre än personer, alltid fått sänka min nivå när jag umgåtts med folk och alltid känt att jag måste anpassa mig efter människor för människor i min omgivning kan inte anpassa sig efter mig. Därav har jag inga problem med att umgås med människor oavsett ålder för jag är van vid att lägga ner min nivå för deras skull, ingen är liksom där jag är förutom personer som är runt 10+ år äldre än mig och ibland känns det så tråkigt. För det betyder ofta att jag blir klassas som ”liten” på grund av min ålder, när jag i själva verket ligger på deras nivå mentalt. När jag umgås med mina jämnåriga eller yngre så sänker jag ner min nivå för att anpassas. Jag hatar detta vägskäl jag står i just nu, jag står sedan 3 år tillbaka i en grop och funderar på mitt liv, för jag vet att det inte är speciellt vanligt att vara tjugosju och ha villa, volvo, vovve då medelåldern för att skaffa sitt första barn i Sverige idag är 27,5 men ändå känner jag mig stressad för i mitt huvud är jag fyrtioplus och livet börjar sakta gå nya faser. Detta är anledningen till att jag isolerat mig från vänner det sista två åren, detta är anledningen till att jag inte vill gå ut och detta är anledningen till min ångest. Jag har levt mitt liv 10 år före min tid, och nu börjar mitt liv komma ikapp mig.

Miss femton.

Miss nitton (skulle fylla 20 samma år).

Jag tjugoett år och två veckor gammal, hemma hos Björn. William var 4 månader.

Högkänslighet

Lämna det förflutna bakom dig, och lev i framtiden.

Madeleine Stenberg 30 maj, 2011 Inga kommentarer

Jag försöker sträva efter den saken, visst kan jag älta saker fundera och grubbla i det förflutna ibland men jag försöker alltid att ändra den saken. För det förflutna har ingen anledning att finnas med i min framtid. Visst har mitt förflutna byggt mig, format mig likt en lerklump men det förflutna är inte jag. Det förflutna är inget jag kan ändra eller påverka det har varit det har gett mig en erfarenhet något att minnas. Jag skulle kunna skriva sida upp och sida ner om det som varit mina tankar mina känslor och gräva ner mig i den saken, istället har jag valt att blicka framåt. Igår var en dag imorgon är en ny dag. Jag kan påverka morgondagen men det förflutna kan jag inte påverka, ibland önskar jag att jag var sån där livsnjutare, jag avundas nog såna lite. Såna människor som funnit inre frid och är positiva till alla personer som aldrig blir arga eller upprörda utan som ser livet goda och lever i inre harmoni. Jag inspireras av såna människor, vill vara en sån människa. Frågan är hur man blir det, formas man som barn till en sån eller vaknar man bara en morgon och köper rosor och vårdar livet med inre frid?

Hur som helst med det förflutna jag kommer alltid ha minnen, min bror har förträngt sina. När jag pratar med honom om barndomen så säger han alltid att han inte minns, i och för sig kan det berott på att jag och han var i luven på varandra dagligen? Fast ändå så minns han vissa saker. Jag kommer nog alltid ha tankar kring vissa saker och fundera men jag vägrar låta det förflutna ta över min framtid. Min framtid är guldvärd jag vill leva här och nu älska livet och lära känna livet. Jag har andats det här livet i snart sju år, jag älskar det här livet mitt liv som mamma. Kanske gav föräldraskapet mig inre frid. Jag tänkte på dagböckerna jag slängde förut, dagboken från jag var sjutton till nitton. Jag ville inte spara det som stod när William var 1,5 år och jag hittade den slängde jag den efter att ha läst några sidor. Den personen som skrev dessa saker finns inte idag, hon är borta. Borta för alltid, men där stod något som funnits i mina tankar. ”Jag vill bli mamma, det är det enda som skulle göra mig lycklig”. Jag visste det nog redan då, att ett barn var det enda som kunde göra mig lycklig det stämde. Idag sa jag till Björn att det kanske är därför jag vill ha fler barn, för jag älskar känslan att älska någon kravlöst och få samma kärlek tillbaka. Mitt liv är morgondagen inte gårdagen, livet är viktigt för mig och det förflutna är en liten del av mitt liv inte min framtid.

Barn i sorg Högkänslighet

Den där som kallar sig saramadeleine.

Madeleine Stenberg 11 november, 2010 8 Kommentarer

Jag gick runt idag och tänkte hur jag är, om folk får samma bild av mig på nätet som i verkliga livet. Jag är mer som en kompis på nätet. Alltså sån som jag vet att mina vänner känner igen sig i. Men jag är inte alls så här mot främlingar. Jag är väldigt reserverad mot människor i största allmänhet går alltid in för att alla vill mig något ont och därför är jag väldigt stram och släpper inte gärna nya människor in på livet.

Människor som lyckas komma innanför mina starkt uppbyggda murar får se mig, precis rakt upp och ner som den jag är, precis den jag är som här i bloggen. Öppen babblig och tappar tråden. Sån är jag, i ett samtalsämne med mig så ja det kan hamna precis vart som helst. Jag kan skratta så jag gråter åt helt sjuka saker och när jag litar på människor ja då litar jag på dom av hela mitt hjärta. Blir jag sviken då förlåter jag aldrig den människan, ett en gång tappat förtroende hos mig kan aldrig läkas. Jag kan vara vänlig men det blir sterilt för jag passar mig i allt jag säger och går som katten runt den hela gröten ungefär.

Jag brukar tänka att jag kanske minst många människor som velat bli mina vänner på grund av min misstänksamhet? Det är egentligen inte så att jag vill ha det så det är bara de att jag är livrädd för vissa människor. Människor som jag känner från början att jag tycker om skrämmer mig, dessa människor kan göra mig god trogen nog att jag kan bli sårad av dom, så många människor jag faktiskt skulle kunna tänka mig ha som vän har jag medvetet valt bort av rädslan att bli sårad och huggen med en kniv i ryggen.

Jag är inte en av dom jag ibland avundas som alla är kompis med, jag är den där som håller mig i ett hörn ett tag för att känna av människor. Läsa av om jag vågar prata med dom och om jag vill bli vän med dessa. Det tar mig lång tid innan jag öppnar mig och låter folk komma innanför mitt skal. Jag är inte så att jag är otrevlig, jag kan prata och vara trevlig men jag måste ändå känna den där godkända känslan inom mig ”det är okej, dom kommer inte såra dig” känslan.

Vad beror då detta på? Förmodligen att jag helt enkelt redan som barn blivit skrämd för avsked. Jag hatar att säga hej då, att bli stucken i ryggen av förtal eller annat betyder avsked. Avsked för mig betyder vi ses aldrig igen och att inte se mina vänner igen eller människor jag litat på känns som rostaggar rakt igenom kroppen. Att säga hej då betyder att någon försvinner förevigt. I den delen av hjärnan som fortfarande nästlat sig fast och får mig tillbaka till att vara nio år och stå där i hallen med mamma mitt emot mig och pappa i dörren bredvid stolen och kolla på min pappa som pratade med min mamma, se min pappa gå och jag ropar ”HEJ då pappa vi ses på söndag” med ett barns medvetenhet om att på söndag då hade pappa lovat att komma dit. Men han kom aldrig dit på söndagen, han kom aldrig någonsin tillbaka.

Hur kommer det sig att den känslan så starkt vilar i mitt minne? Hur kommer det sig att den dagen med sjörövar målade ägg och glädjen i att träffa min kusin syns så klart i mina ögon. Att till och med badet i badkaret den dagen så starkt finns där, hur kommer det sig att den varma Aprilsolen värmde mig när jag glatt cyklade hemåt och vände mig om och såg en svartklädd präst gå mot min farmors lägenhet och att jag cyklade hela vägen hem med ett leende vi skulle spela bingolotto. HUR kommer det sig att allt, precis allt är minnen kvar just från denna stund. Att precis när vi spelat klart en rad på bingolotto ringer det på dörren och mamma säger gå och öppna, hur kommer det sig att blicken och ansiktsuttrycket hos samma präst som jag såg bara någon timme innan finns där, hur jag ropar ”MAMMA det är en präst i dörren” och hur kan jag fortfarande minnas hur mamma står där i samma hall som jag bara några dagar innan sagt orden ”vi syns på måndag pappa” ser min mamma bli alldeles likblek och går mot köket. Hur kunde jag vid endast nio års ålder veta, förstå att i just denna stund skulle mitt liv förändras för all framtid. HUR kunde jag veta där när jag följde mamma och ser hur solen lyser över hennes tårögda ansikte med skuggorna av konturen på väggen fråga henne ”MAMMA vad har hänt?! MAMMA har någon dött?” Hur kunde jag som nioåring veta, och hur kommer det sig att jag aldrig glömmer och aldrig slutar höra rösten som svarar mig genom tårarna ”Pappa, Pappa har dött”. Hur jag gråter och slänger mig i min mammas famn, min pappa var död han lämnade mig när jag var nio år och jag fick aldrig se honom mera.

Ja det kanske inte är så konstigt att jag är en reserverad människa, jag vill inte bli lämnad. Att bli lämnad betyder smärta, en smärta av obehag och sorg. Så jag väljer mina vänner med stor omsorg och det är ett stort steg för mig att bli vän med någon för det betyder att det finns någon mer i mitt liv jag kan förlora. Så jag kanske inte alltid är lika öppen när jag träffar människor som jag verkar här. Men jag är öppen med mina vänner precis som här i bloggen. Här i bloggen befinner jag mig i mig själv, min tankeverkstad där allt är möjligt. Min borg där du inte behöver en sten för att krossa mitt glas, här är jag vän med alla. Men i verkliga livet där delar jag så mycket mer, sånt inte bloggen vet och där vill jag att folk ska kämpa för att få lära känna mig, precis som jag är här i bloggen. Madeleine det är jag, en person som är rädd för att bli sårad men öppen och glad och helt galen precis som i bloggen när jag känner att jag litar på människor.

Högkänslighet

Drömmar gjorda av små sopbubblor.

Madeleine Stenberg 1 november, 2010 4 Kommentarer

Jag är slut, känner mig tömd på energi efter den här helgen. Jag hatar att se andra må dåligt på grund av hur vissa människor bara skiter i alla andra för att dom själva helt enkelt uppfattar sig själva som den mest centraliserade personen på jorden. Jag kan acceptera att folk under 16 år är centraliserade egon, i den åldern har man ändå inte börjar förstå konsekvenser av sitt handlande, man tror att man är den ända centrala punken som finns. Man förväntar sig att andra ska finnas där för en hur man en beter sig. PRECIS som barn som vet att någon kommer finnas där för mig.

Jag har slutat finnas där för den här personen, jag hade förut 3 stycken nu har jag bara 2. Jag vet att du läser och du behöver inte kommentera för mig är du efter den här helgen inte med räknad. Dörren kommer stå på glänt tills den dagen du sökt hjälp men så länge du lever kvar i din bubbla av ego centrerad självgodhet så finns jag inte här för dig längre. Ingen förutom DU vet att jag menar dig så om du kommenterar så gör du själv misstaget att alla kommer se vem du är. Jag hjälpte inte dig med det jag gjorde i helgen, jag hjälpte dom du förväntar dig ska finnas där för dig. Dom finns kvar men inte jag, jag antar att alla barndomsminnen vi haft ihop aldrig betytt något för dig. När jag var liten trodde jag alltid att det skulle vara vi som gick på stan och fikade eller skjutsade barnvagnar ihop precis på samma sätt som vi lekte som barn. Det var en min framtidsvision. Men någon sån har jag inte längre, jag tänker inte ge dig mer av mitt liv. Jag liknar den här situationen du försatt alla i likt en alkoholist som får alkohol av sin familj för att familjen tror att det ska göra alkoholisten gladare. Jag ger dig inte längre ditt beroende av andra människor, jag har lämnat dig nu. Det går inte att sopa vägen fram för någon som aldrig någonsin ger något tillbaka.

DEN dagen du söker hjälp står dörren på glänt, ber du om förlåt då och inser vad du faktiskt gjort mot andra människor kanske jag öppnar dörren åt dig. MEN så länge du fortsätter leva så här finns jag inte i ditt liv längre. Jag tycker inte synd om dig, du har valt ditt liv själv och om det här är livet du vill leva väljer du också att ha 1 av 3 mindre i ditt liv. Som sagt du behöver inte kommentera för det ger inget, jag kommer inte svara. För den av 3 jag hade förut finns inte längre, den av 3 försvann för 10 år sedan och den du är nu är ingen jag vill ha i mitt liv.

Jag tror inte du bryr dig heller för du bryr sig inte om någon annan förutom dig själv. Det har jag fått bevis på bevis på.

Högkänslighet

Inlägg från förr.

Madeleine Stenberg 18 juli, 2010 Inga kommentarer

Vad mycket jag glömt och va många minnen. Vissa saker bra andra rejält sorgliga. Känner ibland hur jävla synd det var om mig under graviditeten jag hade. Fy fan alla ultraljud och alla fel och sånt, hur kan jag ens vilja ha fler barn tänker jag när jag läser?!

Sen andra stunder är det roligt att läsa också. Williams första tid som bebis. SEN att se hur mycket jag förändrats, texten och mitt sätt att vara. Märks så väl att jag var så liten, tyckte jag var skit vuxen men när jag läser ser jag att jag inte alls var speciellt vuxen.

Författarens egna ord. Högkänslighet

Abort hur mycket ska man egentligen veta?

Madeleine Stenberg 26 juni, 2010 Inga kommentarer

En bild från grundskolans biologi har för alltid fastnat i mitt minne. En bild av ett dött mänskofoster som fanns i biologisalen. Jag vet inte varför en sån sak ens ska finnas i skolan. Jag har i många år efter jag såg det där fostret undrar över om det verkligen är okej att ha ett dött människobarn för jag ser foster aborterade eller levande som barn ett liv, liggande i en burk i biologisalen i en grundskola.

Syftet är ju klart man ska veta hur fostret ser ut, men HUR mycket ska man behöva veta? Räcker det inte med att se bilder i böcker som ett barn blir till av Lennart Nilsson eller liknade författare? Måste man ha ett dött mänskofoster som någon kvinna aborterat av något skäl vi aldrig får veta?
Många med mig anser att man bör skydda sig, MEN ibland så hjälper ju inte skydd det vet alla, ibland kanske det är något fel på fostret det kanske inte är livsdugligt eller någon annan orsak, det kan också vara så att kvinnan blivit våldtagen och att just det här barnet inte alls är välkommen till henne. Jag tycker att en gång är ingen gång men när man börjar göra över fem stycken aborter och enbart på grund av att äh jag orkar inte äta p-piller eller vad det nu kan vara så är det fel. Kanske är jag hård då? Det är dock aldrig något jag inte stått för. Jag skulle personligen aldrig göra en abort om det så inte vara fallet att jag blev våldtagen eller barnet inte skulle klara sig utanför magen. Hur som helst tillbaka till utgångspunkten, varför har man ett dött foster i en biologisal för tonåringar? Hur vet man att just dessa tonåringar aldrig gjort en abort? HUR vet man att det inte finns människor som av olika skäl på grund av religion kanske inte alls tycker sånt är okej. HUR vet man att vissa inte som till exempel jag aldrig får bort den här bilden från näthinnan, jag tänker fortfarande idag på det lilla fostret i biologisalen, hur han sög på tummen han var 4 månader sa dom och man såg en liten snopp, och hade små små naglar på sina pytte pytte fingrar och aldrig glömmer jag honom. Den vita lilla saken som säkert skulle fått plats i min hand, i sin fosterställning alldeles vit med genomskinlig hud, och jag tänker än en gång. VARFÖR visade ni mig detta foster? Varför lät ni mig se något så litet och så oskuldsfullt och dött när jag själv var ett barn. Jag finner inget svar på den frågan mer en att vuxna ibland glömmer hur unga personer på högstadiet faktiskt är. Att även högstadieungdomar faktiskt fortfarande har kvar oskuldsfulla ögon, jag som blivande lärare måste minnas detta för att låta mina elever vara just unga, jag saknar att inte mina lärare hade samma känslor.

För att slänga upp en kolugna och slänga upp framför sina elever och blåsa upp eller att skära i ett ko öga är inte något alla människor klarar av. Biologin i skolan är viktig men ibland räcker det med att visa bilder, allt behöver inte vara praktiskt och obligatoriskt för alla, för vissa av oss är sånt här jävligt känsligt.

Högkänslighet

Lite uppdatering av helgen.

Madeleine Stenberg 14 juni, 2010 2 Kommentarer

Kom på att jag inte skrivit något av helgen. Vi åkte ju på sonens pappas samt sonens fasters kalas och de var jätte trevligt.
Jag kom dit och började hjälpa till lite, blev skickad till köket för att hjälpa till med riset. William kom sen springande och sa att hans pappa ville prata med mig, gick dit och då hade alla blivit indelade i olika lag och sonens pappas bror samt pappa försöka pusha mig att gå ut dit, jag fick panik. JAG har verkligen fobi för att komma in i stora folksamlingar, jag får som torgskräck eller nått. Är en sak om jag är med från början eller står inför barn, men folksamlingar får mig alltid att få som panikångest jag flydde ut i köket och sonens pappas bror frågade mig om jag blev nervös så jag sa JA. Där stod jag sen och höll andan för att inte sonens pappa skulle komma dit och tvinga med mig ut i lekar. Jag har sån fobi för sånt ni kan inte fatta, jag får som andnöd. Är därför jag hatat drama i skolan under hela tiden vi haft det på lärarprogrammet känslan av att stå där och leka inför andra människor, jag klarar det inte. Jag hatar när folk liksom ska bedöma mig, jag mår skit dåligt av sånt. Känner mig lika smidig som en elefant i en bikupa typ… Jag är verkligen ingen sån som vill glänsa och synas, jag får sån ångest och det brukar sluta med att jag ligger en hel natt och grubblar och kräks. SÅ jag undviker såna saker så mycket jag bara kan. Jag tror det kan vara sviter av mina ätstörningar jag haft förut. ELLER har, en del av mig blir aldrig frisk.

I alla fall så kom sonens pappa ut i köket och han vet hur jag är så han hade inte räknat med att jag skulle vara med, det uppskattar jag mycket. Var bara William som hittat på att jag skulle ut busungen S . Sen jag vågade inte ut dit och hämta maten sen, jag kan inte äta i grupp också ett handikapp efter att jag haft aneroxia , att folk ska se en äta är i min hjärna det äckligaste som finns. Jag äter hellre inget alls en visa att jag äter. JAG vet att de är helt sjukt men så fungerar jag, med några vänner går bra men i så där stor grupp? Jag får sån ångest och äckelkänslor inför mig själv så det finns inte.

I alla fall så åt jag min mat, sen fick vi tårta tog en bit sen åkte jag och William hem. Somnade rätt fort, så hör jag hur William börjar bete sig konstigt sprang upp trodde han skulle gå och kissa men anade att något inte stod rätt till. MYCKET riktigt, William gick i sömnen och hade gått in i min klädkammare och jag ertappade honom när han stod med byxorna nere och kissade på min byrå… Var bara att fort ta in honom på toaletten han var skit arg och skrek att jag skulle lämna honom ifred när han kissade. EFTERSOM han går i sömnen fattar han ju inte själv vad han pysslar med. Fick skicka in honom i duschen, duscha av honom då han var helt full med kiss från incidenten med byrån. Städade byrån, bäddade ner William igen som sov tungt fortfarande. HAN märkte inte ens att jag duschade honom utan stod och babblade om massa saker som vanligt när han går i sömnen.

Byrån har dock klarar sig luktar inget av den eller den har inte blivit missfärgad heller.

Så söndagen så ringde sonens pappa klockan 10.00 och bad oss komma ut med bilen för dom skulle fixa i bystugan. Så duschade och drog vid tolvtiden, åkte och köpte present till killen William skulle på kalas hos. Sen drog vi till ut. På sonens pappas mormor och morfars gård bor det vildkatter och nu har dom fått kattungar igen. Sonens pappa hade fångat en av dom, och jag som är allergisk och hela tiden intalat mig att jag inte ska ha djur vill nu ha en kattunge. DEN är så söt, har aldrig sett en sån teckning på en katt förut och den är så liten. Först hade den varit helt vettskrämd stått helt förstenad när sonens pappa gick dit dom andra 2 ungarna samt mamman stack på en gång men den där lilla hn bara hade stått där och skrikigt. När sonens pappa hade lyft den hade hn rivit och skrikigt men sen när han klappade blev det helt lugn så vi fick klappa. Efteråt så drog vi till bystugan och sen åkte jag och lämnade William på kalaset. När jag var på väg till bystugan igen så kommer en ekorre och skuttar ut i vägen, man ska ju inte väja för dom men jag bromsade ändå var ingen bakom åkte i 50 km så den klarade sig men jag började gråta djurvän som jag är. HAN levde ju som tur var måste ha hamnat mellan hjulen eller nått. I alla fall sen så åkte jag tillbaka till sonens pappa i bystugan vi drog tillbaka till stan och lämnade tv och annat i hans lägenhet sen drog vi tillbaka ut. Vi åkte till kattungarna igen, fick se alla 3 ungarna men mamman och ungarna drog snabbt utom samma som stannade förra gången, den jag är helt kär i. Så sonens pappa plockade upp den och jag höll den i famnen. Så söt, jag vill verkligen ha denna h*n är så himla fin ni ska få se bilder även om det är med mobilkameran.

Så i alla fall så åkte jag och hämtade sonen igen sen, så var det tipspromenad så vi fikade innan och sen efteråt blev det gillning, sonens pappa följde med hit och tog sig ett bad William somnade snabbt och sen när sonens pappa åkte hem började jag fixa min kompis blogg som jag skrev om i inlägget innan.

De var min helg de.

Den lilla vildkatten.

Aw

SÅ himla fin teckning.

Vill ha!

Högkänslighet

Tvångstankar.

Madeleine Stenberg 10 maj, 2010 6 Kommentarer

När jag ser ner på såna här ställen slås jag alltid av tanken på vad som skulle hända om jag fick för mig att klättra över stängslet och helt enkelt gå så långt ut på kanten man bara kan. Hur långt skulle det gå innan man ramlade typ.

De låter helt galet jag vet, ändå slås jag ofta av såna där tankar. När jag körde raggarbilen i helgen åkte jag över en rejält liten bro, trodde seriöst att bilen skulle slå i kanterna vid räcket. Jag tänkte då, vad händer om jag skulle slinta med ratten. Vi skulle falla några 100 meter rakt ner i vattnet. Jag får nästan som illamående tankar över hur lätt det skulle vara att falla. Märker ni hur rädd jag är för höjder kanske? Bara tanken gör mig livrädd ändå nästan dör jag av känslan att prova förbjudna saker. BARA för det skrämmer mig så enormt.

Högkänslighet

Solen glittrar över bergen.

Madeleine Stenberg 22 april, 2010 1 Kommentar

Jag känner mig sjukt ensam idag. När jag ställde mig framför min badrumsspegel i morse möttes jag av någon slags ångest. Jag kände mig ensam. Det är sällan ensamheten är något som ger mig ångest, att leva ensam skrämmer mig inte. Jag skrämms därimot mycket av framtiden. VAD framtiden vill och sånt. JAG är nog rädd för framtiden, framtiden är osäker. Jag har insett att jag inte tycker om att inte ha kontroll över saker. Att inte från en dag till en annan inte veta vad som ska ske ger mig mer eller mindre starka ångest framkallade känslor. Jag blir rädd inombords. Det skrämmer mig den där hemska framtiden.

Jag hatar att gå upp på morgonen och inte veta om jag ska få jobba, det är precis som det ger mig ett enkelt slag i ansiktet. Jag vet nämligen inte om hur jag ska tolka saken. Jag ogillar skarpt när jag inte får 100% säker dag framför mig.

Jag önskar jag inte hade sånt kontrollbehov. Det skulle vara bättre för mig om jag inte hade det. Jag skulle slippa ha mina krav på en vackert och glänsande hem. Jag skulle slippa att må dåligt om någon kommer oanmäld hit. Jag skulle slippa känna att jag måste vara bäst på allt och göra mer än jag borde. Jag skulle slippa att alltid ta på mig mer saker än jag orkar. Men det funkar inte så för mig, jag vill ha 100% kontroll, jag vill inte alls att saker ska vara rörigt och jag måste ha mitt liv planerat till 100%, dom saker jag inte kan planera gör mig inte bekväm. Jag önskar att jag var en sån som faktiskte bara kunde släppa allt. Andas in och se att livet går inte under bara för att diskbänken inte är ren eller att tvättkorgen kan stå full utan att hela världen krossas.

Men jag är inte sån, jag är en sån som vill ha allting 100% perfekt. Så hundra procent perfekt att jag får ångest inför det. Så hundra procent perfekt att jag är på väg in i väggen igen. Jag vet en sak som kan lätta på det här. Att ta mina ben och låta dom bära mig till gymmet. Jag kanske borde gå dit på lördag morgon. Boka in sonen på barnpassningen och låta svetten rinna från min panna. För då släpper jag bort tankarna från sånt som gör mig negativ och utbränd. Men jag ska orka dit också, ska jag orka dit måste jag ta mig ut, och måste jag ut måste jag träffa folk, och just nu… ÄR jag så himla rädd för andra människor.

Författarens egna ord. Högkänslighet

Ångest.

Madeleine Stenberg 12 januari, 2010 6 Kommentarer

Usch, jag har sällan ångest numera. Har kunnat somna utan problem men igår kom ångesten över mig. Jag kände mig så ensam som jag burit mina vingar tillbaka till min barndom. Pussar alltid på William innan jag lägger mig, men igår pussade jag på honom och kramade honom hårt, jag är så glad att ha honom. Med honom känner jag mig aldrig ensam, men igår kom dom där känslorna tillbaka. ENSAMHETEN , det är en tyngd jag får leva med.
Jag tänkte på pappa och all det jag aldrig fick, jag förstår inte hur något jag levt utan längre än jag levde med det kan saknas så mycket. Jag funderar en del, hur hade mitt liv sett ut idag om pappa levt? Hade jag varit jag då eller något annan. Hade mina vänner varit mina vänner eller hade mitt liv sett helt annorlunda ut. Det kan låta konstigt men jag önskar jag hade en vän som förstod, en vän som också vuxit upp utan en förälder. För hur det än är kommer jag aldrig kunna förklara för andra hur det känns, alla drar sig undan när ämnet kommer upp. En reaktion jag fått hela livet folk bli beklämda och rädda.

Jag undrar om de inte är det jobbigaste egentligen, allas rädsla för att faktiskt LYSSNA. Jag kommer inte börja grina för jag pratar om min pappa, jag gråter aldrig. Ändå gången en tår faller från mina kinder är om det är något riktigt hemskt på tvn eller när jag har pms, men jag gråter aldrig för pappa.

Jag vet inte om jag saknar PAPPA som sådan, jag minns honom knappt. Men jag saknar tiden jag inte fick uppleva med honom, jag saknar bandet som knyter samma än med någon. För jag känner mig HALV. Jag känner mig som jag endast har en mamma och ingen pappa. Ingen förstår sånt här, hur ska dom? Alla andra har en mamma och en pappa. Jag har ”bara” en mamma, men någon pappa har jag inte.

Jag är en halv människa på de viset och de ger mig ångest. Rejäl ångest för jag vet inte VEM jag är när jag inte är mamma. När jag är mamma är jag hel, men när jag är Madde är jag halv. Som halv känner mig mig så utsatt, som halv är jag inte den jag vill vara. Jag inser det nu, varför jag får ångest av hemkommunen, varför jag har ett tryck mot bröstet och bara vill skrika. FÖR där vet alla att jag varit halv, och där visste andra mer om mig än jag jag själv. Här i Falun har jag blivit HEL. Alla mina saker jag gjort innan jag fick barn, var ärr och plåster för de jag inte hade. Jag trodde jag förtjänade att må skit.
INGEN förtjänar att må skit, alla förtjänar att må bra. Och jag mår bra, när jag har William här hos mig. Men när natten kryper på och ger mig minnena då mår jag dålig. Då vill jag bara ha någon att krama om som får nattens mörka monster att försvinna. Snälla nattmonster försvinn, jag vill inte minnas er längre.

Jag föredrar dagen, på dagen njuter jag av allt det jag har, på natten så proppar hjärnan mig full av tankar om honom. Om min pappa.

Kära Pappa.

Om det finns ett liv efter döden, läser du det här just nu då?
Känner du någon gång känslor för de du ser?
Ser du ner från himmeln precis som jag försökte inbilla mig som barn?
Minns du när jag var lite och brukade gå och titta upp i stjärnhimlen på kvällen och prata med dig?
Jag minns hur jag gick och spanade på stjärnorna och sa saker som Pappa, såg du vad jag gjorde i skolan idag.
Varje dag trodde jag någonstans att jag skulle få svar, att du skulle skicka en liten fågel eller att ett löv skulle falla så som det gjorde på film. Sånt hände aldrig, för livet är ju ingen film eller hur pappa?
När jag väntade William kände jag mig ofta väldigt nära dig, minns du hur jag låg och pratade med dig i min säng på nätterna samtidigt som jag pratade om William, jag visste inte att han var en William då men jag var så stolt. Minns du hur lycklig jag var när William föddes, jag kände mig nära dig den dagen. Som du fanns där hos mig, brevid mig. Även om jag då inte sett dig på 11 år. Minns du alla gånger jag varit redlöst full pappa? Eller dom killar som kommit och gått i mitt liv, var du någon gång arg på dom för hur dom sårade mig? Jag brukade sitta och tänka att SNÄLLA pappa ge igen på dom. Ge dom ett helvete, jag kunde ibland fantisera om hur du precis som andra pappor skulle skälla ut killarna som besökte mig, sådant hände aldrig du var ju bara en skugga.
Pappa om du läser det här, någonstans där uppe i himlens och universums djup, hoppas ändå du är stolt över mig. För det är något jag hela livet drömt om att få höra dig säga ”Madde jag är stolt över dig, och jag älskar dig” , dom orden kommer aldrig landa här på jorden. Men jag älskar dig och den korta tiden vi fick tillsammans.

//Från din dotter Madeleine snart 16 år och 9 månader efter din död.

Psykisk ohälsa

Funderingar kring mitt liv.

Lämna det förflutna bakom dig, och lev i framtiden.

Den där som kallar sig saramadeleine.

Drömmar gjorda av små sopbubblor.

Inlägg från förr.

Abort hur mycket ska man egentligen veta?

Lite uppdatering av helgen.

Tvångstankar.

Solen glittrar över bergen.

Ångest.

Du missade

Det kostar ingenting att hålla käften.

Unicef julkula 2025.

7 år utan mormor, och hundar kan räkna.

Fem en fredag v. 43: Destination (o)känd

Vem är jag.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

Media

Kontaktformulär

Cookie-filer

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Vilka rättigheter du har över dina data

Vart skickar jag dina uppgifter

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information