Psykisk ohälsa

Med regnet på natten, och solen på dagen.

Det finns säkert de som anser att jag återupprepar mig, om denna fantastiska sommar. En drömstart, med sol och värme. Det har regnet på nätterna men på dagarna skiner solen, för bra för att vara sant! Regnet behövs ju för växtligheten, och läste om en bonde som var så nöjd i år för den perfekt skörden. Tänkte att jag förstår varför för vad kan man annat vara med detta ljuvliga väder?

Varje dag njuter jag av sommaren, är så oerhört tacksam över att ha semester och ges chansen att njuta av detta, upplever dessutom att människor blir lyckligare överlag med sommaren.

Förra veckan var jag till Säter en vända, då tog jag kort på fasta paviljongen som nu ska rivas. Det är alltså där många hölls inlåsta för sina psykiska sjukdomar och aldrig kom ut igen. Sorglig historia, men också intressant hur vi behandlat de människor som varit svagare på insidan.

Hur som helst här är tvättmaskinen är igång, jag ska hämta ett paket senare samt ta dagen lite som den kommer. Det känns ljuvligt med semester!

Take a deep breath and relax och annat bullshit.

Just så här jag känt sedan igår eftermiddag. Allt tjat om att andas lugnt och hitta den inre känslan av frid. Vilket bullshit, om livet gång på gång uppenbart vill ge dig en käftsmäll spelar det ingen roll hur mycket man andas in och slappnar av! Till sist börjar man hyperventilera och känner att man sprängs från insidan och ut!

Det är som en bild på en tupp min syster hade som liten: ”Tänk positivt” som att en positiv tanke skulle påverka det faktum att allt går käpprätt åt helvete? Tankens kraft hjälper dig inte en bit på vägen alls när allt du rör vid blir en tragedi.

I natt vaknade jag av ett rejält åskväder, igår somnade jag som ett själv…

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Ibland kommer du till en fas i livet där du måste välja en väg. Kanske står du där vid en skylt som visar två vägar. Den raka vägens skylt står det: trygghet på, den andra vägen står det: osäkerhet på. Vad ska man då välja, genom hela mitt liv har jag fått välja dessa skyltar. Vågat mig på vägar av osäkerhet och tagit mig på den trygga vägen. Alltid med tanken på att vad jag än väljer så blir det nog bra till slut.

Men nu är jag för första gången tveksam. Jag orkar inte längre ta trygghetensväg lika lite som jag orkar ta osäkerhetens. Det gör ont oavsett och kanske har jag slutat kämpa för första gången. Inte för att jag gett upp men för att jag fått kämpa mig igenom livet så länge att jag förtjänar att få en lugn tid.

Ibland undrar jag över varför vissa av oss få kämpa mer än andra? Hur livets lott fördelas. Är det för att vissa av oss tänker mera och därmed känner mera som gör livet tuffare? Eller vad beror det på?

Jag står där vid vägvalet i mitt liv och vet inte vad jag ska välja. Tänk om någon kunde välja åt mig. Jag är bra, jag duger som jag är. Jag är till och med förbannat mycket bättre än många andra på vissa saker. Men ändå står jag här och oroar mig för livet och framtiden. Vem är jag? Och vart är jag på väg?

Specialpedagogens tankar kring själen som dött i klassrummet.

Under flera dagar har jag nu tänkt samma tanke. Jag avskyr möten…

Jag avskyr möten som inte har ett tydligt syfte, för mig ska ett möte kännas viktigt inte som två timmars bortkastad tid. Mina första år inom skolan trodde jag nog att det var en slump att möten var så ineffektiva. Att allt snack om samma sak vecka ut och vecka in, var på grund av att detta var en så kallad hjärtefråga på arbetsplatsen. Men med olika arbetsplatser i ryggsäcken har jag förstått att det är samma sak överallt.

Det kliar i kroppen på mig varje gång jag ska på möte. Då blir jag som ett barn i skolan som inget hellre vill än att resa mig från den där stolen som ger träsmak. Men jag sitter där plikttroget och kokar samtidigt som jag för varje stund stressas upp över att lyssna på ickefrågor som berör en liten del av alla som är inkallade.

En av det mest befriande, men också ovanliga sakerna inom skolan är när den som heller i mötet säger: ”Ni kan få gå nu, trots att vi är lite tidiga.” Just de där orden som medför att jag känner mig som ett skolbarn som fick lämna lektionen fem minuter tidigare… En känsla där jag vill skrika rakt ut: ”Jag är fri!”

Många gången så upplever jag det som att ett möte för oss inom skolan, går att likställas med en lektion för den som håller i mötet. Läraren kommer in för att ”lära” oss vuxna, som nu blir elever att fint sitta stilla vid våra ”bänkar” och lyssna på talaren (läs läraren) som äntligen får lära oss allt hen kan.

Att vi är personer som redan gått från elev till lärare/vuxna tycks stanna upp inom skolan. Där sitter vi istället och återgår till laglydiga små elever som ska läras inte vara jämlikar i kollegialet.

När jag talar med andra inom andra branscher har de definitivt onödiga möten, men de behöver inte straffas för att någon kommer fem minuter för sent med att alla ska sitta kvar fem minuter extra. De behöver inte känna att: ”Ni får går på rast 1 minut tidigare”, det är heller inte så att ett möte hålls inom en tidsram med utfyllnadstid för att det står på schemat att vi ska hålla på i två timmar och då ska mötet hålla på i två timmar, oavsett om vi gått igenom allt eller inte.

Jag avskyr möten, det kryper i mig. Stundtals inser jag varför skolan utöver år av mobbning från min lågstadielärare (du kan lyssna på mig från förra veckans Karlavagnen där jag medverkade här och talade om min skoltid. Lyssna från 45:39). Hur jag avskydde att sitta i dessa ljusa rum, och lyssna på läraren timme ut och timme in. Hur jag avskydde att lyssna på mina klasskamrater som berättade om saker som de kunde, och hur den saken tog tid från det som kallades mitt liv.

Ibland tror jag att det har och göra med att jag redan som liten var ett barn med så pass mycket livserfarenhet att jag aldrig hade orken till den där meningslösheten som vi förväntas hantera. Mitt liv sa mig att dessa saker var oviktiga i det stora hela.

Jag har alltid sprungit framför elden och räddat det som inte skall förstöras. Att sitta och vänta på regnet har inte varit mitt sätt att leva på, vilket medfört att möten tagit död på min kreativitet hela livet. Som det lilla skolbarnen som jag var, som bara ville känna mig fri men som fick sitta där och plågas för att minuten på klockan är viktigare än innehållet på det vi gör.

Ätstörning och ångest, förbannade ångest.

Förra gången jag lämnade bort vågen till förmån för min behandling var prick två år sedan. Jag trodde då att ångesten som var det året berodde på stress, men nu inser jag att det är vågen och det faktum att jag helt tappat kontrollen som ger mig ångesten.

Rädslan i att gå upp i vikt, rädslan i att helt vara rädd för att inte kunna se och kontrollera vad jag äter dagen. Allt känns som att jag tappat full kontroll och varje matbit jag äter känns som den fyller på min kropp men minst 5 kg per dag. Det är vidrigt och värst är att förväntas klara detta själv. Eftersom jag inte har någon mer kontakt än ungefär var fjärde vecka byggs ångesten på. Samtidigt som jag vill fixa detta, så vill ju ätstörningen stanna kvar. Jag vet ju inget annat! Det här är mitt liv hur konstigt det än kan låta för någon annan.

Därför gör det kanske ont med kommentarer som: ”Du åt väl normalt innan ätstörningen” min ätstöring har jag haft sedan sommarlovet mellan femman och sexan, det är större delen av mitt liv. Jag är trettiosju idag, och har tolv när jag fick min ätstöring det kan nog säga allt. Min ätstörningsdjävul flyttade in för 25 år sedan ganska exakt. Hur ska jag minnas hur livet var utan ätstörning?

Vidriga förbannade sjukdom, och vidriga förbannade ångest! Igår kände jag bara: Jag orkar inte leva så här. Inte för att jag vill dö, jag vill leva och är rädd för döden. Men för att det är en sådan vidrig känsla och det enda jag vill är att slippa den för att må bra! Är det för mycket begärt att få må bra?

Ätstörning: Insikt, mående & klarhet.

Det intressanta med kommentarerna jag får av att skriva om att ha ätstörning som vuxen är hur lätt vissa tycks tro att det är att bli frisk. Jag antar att det handlar om att när det kommer till barn och ungdomar med sjukdomen som går behandling så får de hjälp, blir friska och ”släpps fria”. De återgår till att äta som innan ätstörningen och någonstans ser världen på saken som att det var ett lätt sätt att bli friska.

Riktigt så funkar det ju inte, även unga hamnar lätt tillbaka i samma mönster igen även om det kanske inte är lika synligt alla gånger.

Men jag skriver främst om att vara vuxen med ätstöringar och de kommentarer jag får är så intressanta. Bland annat har jag fått höra nu när jag mår som sämst: Jag trodde du skulle må bättre av behandlingen och bli frisk! Inte sämre! Samt: Hur var det innan ätstörningen? Dessa två frågor/kommentarer har jag funderat på i några dagar nu och tänkte besvara utifrån mig själv.

Varför mår jag inte bättre av behandlingen?

För mig är detta ett tecken på att jag äntligen håller på att bli frisk. Förra gången jag gick behandling (2019) så var jag på det som kallas för dagvård en dag i veckan. Det var gruppsamtal och gruppövningar, och även om jag åt efter matschema så var jag lågt ifrån frisk. Jag gick med mantrat att: ”Jag inbillar mig bara, jag är inte sjuk.” eller att alla andra var i värre skick än mig själv. Ansåg inte att jag hade rätt till behandlingen, och trodde hela tiden att de skulle kicka ut mig från Dala ABC.

Jag märkte dock redan förra våren när covid19 kom att detta är ohållbart, ett år efter behandlingen så var jag återigen i samma mönster. Vaknade på nätterna för att gå upp och väga mig, ville ta långa promenader av fel syfte. Hade helt tappat matrutiner, tänkte på vikten 24/7 och ifrågasatte återigen min karaktär och mig själv som person. Så jag gjorde en egen anmälan för att skrivas in på Dala ABC och ätstörningsbehandling igen. Denna gång fick jag komma till en psykolog som genast såg min problematik. Jag har sedan gått hos en näringsfysiolog sedan i januari, samt nyligen en arbetsterapeut och nu senast fått psykologmöte. Samtliga hjälper mig på olika sätt, denna gång har jag dock verkligen till skillnad från förra gången börjat förstå att: jag är värd behandlingen. Och framförallt börjat förstå sedan ungefär tre veckor att jag är sjuk! Det har fått mig att må sämre, för innan har jag haft som två röster inombords. Den logiska som förstått att det jag gör: inte är normalt! Men också min lilla ätstöringsdjävul som sagt att: ”Du bara inbillar dig. Allt detta är normalt! Håll kvar vid mig!” Denna insikt har fått mig helt ur spel, och därav gråter jag mycket. Är uppstressad, rädd och osäker! Jag är inne på okänd mark och mår därav sämre.

Min läkare på vårdcentralen sa i höstas: Tänk dig att din ätstörning är som ett missbruk. En alkoholist kan ta bort alkohol ur sitt liv, men du kan inte ta bort ditt missbruk eftersom maten måste du hela tiden äta. Det betyder att jag med min ätstörning eller om man vill kalla det missbruk lever med att hela tiden utsättas för det som på ett eller annat sätt gör mig sjuk. Därför mår jag nu sämre, jag äter regelbundet och äcklas av mättnadskänslor som varit förbjudna för mig. Jag oroas för att det jag gör påverkar behandlingen, får inte använda min våg vilken får mig livrädd att jag ska gå upp i vikt.

Man skulle kunna säga att jag går runt med konstant stresspåslag eftersom jag utsätts för en form av psykisk tortyr dagligen. Därför mår jag sämre nu, men med allt detta kommer också en tid när jag kommer att må bra. Det är från botten men måste få fart för att ta sig upp igen. Det är inte farligt att befinna sig på botten en stund, även om det känns som att jag ska drunkna.

Vem var jag innan ätstörningen?

Den här frågan är skitsvår, för många så är detta så självklart. I pappren från inskrivningen står dessa ord också: ”Tanken är att du ska äta som innan ätstörningen.” Men min ätstöring har jag haft så länge att minnet av något annat finns inte. Ju mer jag grubblat på senaste tiden, desto mer vet jag när den bröt ut. Jag var tolv år gammal och satt på ett plan mellan Kreta och Sverige. Framför mig hade jag en påse, och jag började tala om för mig själv i ett mantra: jag är tjock, jag är värdelös, jag är tjock, jag är värdelös. Till slut kräktes jag rakt ner i den där påsen. Sedan var det igång. Jag började åka inlines varje dag den sommaren, simmade fram och tillbaka på campingen i Orsa. Åt mindre och mindre, samt ställde mig på vågen. Kom tillbaka till årskurs 6 och fick höra hur smal jag blivit. Efter det var ätdjävulen och jag bästa vänner, han har peppat mig i varje litet steg jag tagit i 25 år! Hela min ungdom och vuxenliv. Jag vet ingenting annat, och när jag får frågan om livet innan ätstörningen så kan jag inte svara på frågan. Det finns ingenting innan, varken matmässigt eller psykiskt.

Det är därmed skillnad på att: besluta sig för att bli frisk. Mot att verkligen bli frisk, för likt en missbrukare som tagit droger eller alkohol i lika många år och därmed missat saker. Har även jag gjort det. Jag har tackat nej till fester för att ätstörningen talat om att: du är för tjock för att gå dit. Jag har dragit mig undan från vänner för att: Du vill ju inte visa upp att du är tjock för den vännen. Vad ska hen tänka. Jag har slängt mig under kuddar, filtar och jackor för att dölja min kropp. De första tankar som kommit upp vid ett möte med nya eller gamla bekantskaper är att: de kommer tänka på hur du ser ut! Håll dig undan!

Det är mina långa svar på era två frågor, men viktiga svar för ökan förståelse kring varför jag fungerar som jag gör.

Min insida är som ett bygge av Lego, som faller sönder.

Jag har skrivit om min ätstörda sjukdom i många år. Först helt utan att söka hjälp, och för exakt två år sedan gick jag behandling första gången. Trots att jag uttalat vetat att ätstörningen inte är normalt har den varit normal för mig. Förra gången när jag gick dagvård en dag i veckan, och i grupp satt jag mest och tänkte att på att alla andra var sjukare än jag. Det här i sin tur fick mig att intala mig själv att jag nog är frisk.

Någonstans har mitt självhat gjort att jag tror att det sjuka är det friska. Att det är helt normalt att vakna varje morgon led viktångest, att alltid tänka på vad som kommer in i munnen. Att känna skam om jag äter något. Kanske främst ur alla förbud ur dieter eller livsstilar som många säger att det är. Ett exempel är som alldeles nyss när jag gjorde mig min dagliga frukost. En skål med mannagrynsgröt, kanel och mjölk. Jag tänker bara att egentligen skulle det varit havregrynsgröt där. Hur kan jag strunta i den saken? Att jag inte tycker att det är gott spelar ingen roll, jag har lärt min kropp att i första hand ta det som påverkar magen bäst.

En fråga som uppkommer ofta när det talas om kompensation vid ätstöring är: ”Använder du laxermedel?”, ”Har du förbjudna maträtter/aktiviteter”? Förra behandlingen sa jag nej, men nu denna behandling som pågått sedan januari så inser jag för varje vecka att alla mina normala beteenden inte alls är normalt. Att jag peppra kroppen med linfrön, ätit katrinplommon rakt ur påsen (hela påsen) i syfte att springa på toaletten, eller att jag får ångest av: pizza, hamburgare, pommes frites, potatis, ris, ägg, spagetti och alltid avskyr middagen och kan fundera i flera timmar på vad vi ska äta.

Att drömma på nätterna att jag utsätter mig själv för saker som skadar mig, och att vakna upp med ett tryck över bröstet eftersom att jag inte vet om det är sant?

Igår var jag till psykologen på Dala ABC, jag höll emot tårarna och hon frågade mig varför jag inte vill gråta. Jag sa;

Därför att det gör så ont! Det känns som jag ska gå sönder när jag gråter! Ska att jag dör!

Precis så känner jag det, som att döden är närvarande när jag gråter. Jag fick en linje där det stod: Dåtid, Nutid, Framtid på uppritad på en white board och frågan om: ”Vart befinner du dig?” Mitt svar var i dåtiden och framtiden men aldrig i nutiden.

Att jag brister nu är tydligen en del i behandlingen, jag börjar förstå och omvärdera hela mitt liv. Min trygghet har tagits ifrån mig i form av ätstörningen och mitt ständiga springande från mina minnen och ängslan är nu ikapp. Där jag tidigare kunnat ta till ätstörningen för att överleva finns det inte kvar.

Jag måste nu stå i ångesten, minnena och ängslan helt utan redskap och då brister jag för första gången.

Så där satt jag med munskydd efter att fått djupandas och höra att jag är i stress, och bryter ihop. Jag grät! Gråtit av sorg har jag gjort, gråtit av ilska men jag gråter aldrig av ångest eller för det som varit och är på min insida.

Min insida har jag byggt upp med hårda legobitar för att stabilt låta min själ slippa uppleva ångest, sorg och förtvivlan. Murarna i mitt legobygge har skyddat mig från attacker för långt in. Men där innanför murarna och väggarna i mitt Legobygge bor en parasit tillsammans med mig. Den talar varje dag om för mig att jag inte förtjänar det jag har, den viskar till mig att jag ingenting är värd och att det jag gjort, gör eller kommer att göra är totalt värdelöst.

Min lilla parasit har förmågan att få mig ledsen, och nedtryckt. Den ifrågasätter allt jag gör, och ska göra. Hånar mig vid misslyckande och blir extra nöjd när allt går åt helvete.

Den är arg nu parasiten, för mitt bytte av Lego börjar rasa. Den kommer att bli vräkt, parasiten intalar mig att jag inte vill inte att alla Legobitar ska bort. När de är borta ser jag inte längre klart!

På andra sidan Legobygget står en liten flicka, hon ropar på mig och vill att jag tar mig ut. Kommer till henne, kanske är hon mer en Barbiedocka fri och lycklig än Legots kalla delar. Hon skrämmer mig, för vem blir jag i hennes lyckliga sällskap?

Ett avvikande ultraljud, och 17 år sedan tårarna föll.

Bilden tagen den 11 september 2004.

Varje år sedan 17 år tillbaka minns jag denna dag. Chockens dag, eller bara ledsamhetens dag? Jag var tjugo år gammal och skulle på det stora under en graviditet rutin ultraljudet. Jag skulle se min bebis, med allt vad det innebar. Jag satt där och till skillnad från att få veta det så kallade beräknade förlossningsdatumet fick jag istället veta att bebis hade en cysta vid hjärnan.

Det skulle dröja till tisdagen den 4 maj innan detta skulle avfärdas av en expert. Men dessa dagar var de längsta i mitt liv, självklart Googlade jag och skräckexempel kom upp. Jag grät och grät, kände hur det som idag är en William rörde sig i magen på mig.

Jag tänker så ofta på den här händelsen, rädslan jag kände i ultraljud efter detta och det blev en hel del för min del på grund av komplikationer. Hur rädd jag var helt i onödan för William har alltid varit frisk. Ultraljud i all ära men om de avviker är det verkligen ingen glädje i att se bebisen bara en rejäl sorg.

Jag är tacksam över att allt visade sig vara fel, tacksam över att vara mamma. Men tar absolut aldrig ett besök inom sjukvården lättvindigt. Det som sägs där förändrar saker i ens liv på ett eller annat sätt.

Några dagars sjukdom.

I några dagar har jag nu varit sjuk. Därav tystnaden härifrån, eller ja det ni sett har varit förpublicerade inlägg men annars har jag varit sjuk. Covid19-testet visade negativt men migrän har jag haft och snuva. Sedan finns det andra sjukdomar med. Verkar dock som att teorin kring att vara 0 i blodgrupp stämmer väldigt bra kring det där med att smittas.

Jag har varit runt så många smittade men mig tycks det inte brutit ut på ännu. Lika så är det för sonen och hans pappa med samma blodgrupp och studier verkar ju peka på att vi med blodgrupp 0 har en viss motståndskraft. Men vad vet man?

Är i alla fall hemma och mår något bättre idag. Det är snart slut på april och med vetskapen om att tiden brukar gå fort i maj fram tills sommarlovet hoppas jag på att den saken stämmer även i år.

Att se solen efter regn och rusk.

Något som skall vara typiskt svenskt är att tala om vädret. Samtidigt är vädret något som är otroligt ombytligt här och vi har regn, rusk och snö samt en kort tid av sol och värme. Så det är nog inte helt konstigt att vi tänker som vi gör gällande vädret.

Idag så stor fortsatt jobb på schemat. Jag var så otroligt uppe i stressvarv igår att det kändes som att jag skulle bryta ihop. Jag vet seriöst inte vad jag ska göra åt denna panik som väller över mig i tid och otid. Får försöka blicka framåt och ha tankar kring de mål jag vill uppnå.

Det finns dock en jobbig sak just nu. Igår när jag åkte hem från jobbet köpte jag fika, helt enkelt för att jag inte hinner äta mina mellanmål som jag ska. Då blir jag sötsugen, vilket INTE är bra. Blir så tröttsamt när man ska stressa hela tiden, behöver verkligen lugnt.

We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookie name Active

Vem är jag.

Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden. En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.

Media

Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.

Kontaktformulär

Cookie-filer

Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år. Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare. När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort. Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen. Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning. För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.

Vilka rättigheter du har över dina data

Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.

Vart skickar jag dina uppgifter

Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information

Save settings
Cookies settings