Jag har tagit det väldigt lugnt idag, hade tänkt ta en promenad men jag valde sedan att hoppa det. Gick ut snabbt för att inse att det var rejält kallt. Så dagen har bestått av en hel del sömn och även lite diskande och ja lite matlagning.
På kvällen åkte jag och William ut till Björn, där blev vi bjudna på middag. Jag har gosat lite med katterna och så blev helt enkelt min lördag. Imorgon är det söndag, och några stordåd lär det inte bli då heller. Det återstår fyra arbetsdagar innan påsklov och tro mig det är välkommet. Men samtidigt förstår jag också att det är precis under påsklovet alla kommer bli sjuka i corona här i Dalarna och förmodligen resten av landet så det känns väl inte direkt kul det heller.
Något jag tänkt mycket på under de senaste dagarna är hur människor anser att alla som inte delar åsikten om att Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten är gudar bör lämna landet, eller ska sluta ha en åsikt. Skrämmande tycker jag, vi lever i en demokrati och där har vi alla rätten att tycka och tänka vad vi vill. När man börjar inskränka på den rätten, och frysa ut människor som inte har samma åsikt blir det obehagligt. Man får faktisk tycka vad man vill, man behöver inte hålla med men låt för sjutton folk tycka och tänka vad sjutton de vill!
Jag har tänkt mycket på vem den här människan som kallas mig är på sista tiden. Kanske för att jag som högkänslig alltid reflekterar över livet lite extra. Ibland har jag funderat på varför jag minns detaljer mer en andra, hur jag kan komma ihåg de där byxorna eller tröjan som en vän bar när vi festade som unga. Eller hur jag kan förnimmas en smak av något från barndomen, hur jag riktigt kan känna i ett rum hur någon mår utan att den sagt något.
Jag har sedan i somras riktigt accepterat mig högkänslighet och känner att det är en gåva. En gåva att faktiskt se det andra inte ser, att acceptera att andra inte minns lika starkt som mig men också vågat att agera och göra det min högkänslighet tycker att jag ska göra i just den sekunden.
En sådan sak var det i veckan när jag innan läggdags tänkte på sonens skola, jag är ingen som tar på mig äran för saker utan är mer den som kan säga något och ser hur någon tar idén till sin egen. Men hur som helst låg jag där och tänkte vad som skulle behövas i denna tid för att peppa min sons skola. Så jag skrev till Vänföreningens ordförande som är en förening vi vårdnadshavare är medlemmar i utanför skolan och sa om inte Vänföreningen kunde köpa godis och annat gott till personalen i den här tiden. Det var så fint för idén tog emot direkt och igår kväll fick jag en bild på allt fint som var inköpt till personalen, och i morse överlämnades allt till personalrummet av Vänföreningen. Det värmde så i hjärtat på mig att en sådan liten sak, en liten ide som jag hade fick komma fram till dem som varje dag är där med mitt barn. Som varje dag stöttar honom i den tid som är så annorlunda och krävande.
Jag hade inte räknat med att det skulle komma fram att det var jag som kom med tipset, istället tänkte jag mest att det var något vi föräldrar var delaktiga i, men jag fick ett tack som meddelande nyss via mailen enbart till mig. Det kom tårar i mina ögon då, tårar för att jag gjort andra glada.
Så vad vill jag då med det här inlägget mer än att berätta om det lilla jag gjorde? Kanske hoppas jag att fler vårdnadshavare uppskattar sina barns skolpersonal och förskolepersonal lite extra just nu. Kanske du kan lämna den där påsen med godis med papper på, eller skriva ett peppande e-post för att uppmuntra lite extra. Är det någon tid vi skol- och förskolepersonal behöver extra uppskattning är det nu, aldrig har vi slitit så hårt som nu. Aldrig har ditt barns skola och förskola känt sig så stressade, och varit i sådan förändring så snabbt som just nu. Så jag uppmuntrar dig att våga ge lite av dig själv just nu om du vill, det är nu de behöver det som mest.
Jag sitter och väntar på att få min påbörja ventilering av x-jobbet, jag kanske inte sagt det till er men detta är alltså en D-uppsats då jag läser på avancerad nivå. För att bli specialpedagog behöver man först vara förskollärare eller lärare i grunden och således skrivit ett examensarbete tidigare och nu är detta alltså det som är på högre nivå. Hur som haver är det ganska spännande att få sitta så här på nätet idag och göra detta.
Annars är jag ganska nedstämd just nu, vilket resulterat i att jag inte bloggat på tre dagar. Eller ja visst bloggade lite igår med utmaningen, men de två andra inläggen var förinställda. Det är så mycket ilska, rädsla och irritation i luften att jag som högkänslig slits itu. Människor tolererar inte att vuxna människor tänker olika och det medför att de som själva anser sig vara starka och orädda gärna vill ge sig på alla de som är rädda och känsliga. Djuret i människan speglar sitt skrämmande ansikte och de som skiter i allt växer sig stora genom att bryta regler och känna sig som trotsiga tonåringar. Att vi andra mår skit av saken tycks de bara skita i.
Utöver allt som ligger i luften så håller jag mig på två platser just nu. I mitt klassrum, med mina elever. Jag träffar så få människor som möjligt och drar hem direkt när min arbetsdag är slut för att skynda mig in i lägenheten och stänga dörren. Helst hade jag bara velat vara här hela tiden, inte gå ut och inte träffa någon. Det är det som också stör alla de där som ser sig själva som starka och oövervinnerliga, de som tycker att vi som gör tvärtemot är fjantiga och töntiga. De där människorna som hånar oss bakom våra ryggar och snackar skit. Det enda positiva är att skidanläggningarna stängde själva, för att vara så naiv att tro att människor kan ta förnuftiga val är bara korkat. Människor är egoister som gör precis vad sjutton de vill, att uppmana till att ”inte åka till mor- och farföräldrar. Inte resa och annat” är bara så galet korkat. För de som skiter i saker annars, skiter i det nu med. Min tilltro till stora delar av befolkningen är liten, därför väljer jag att isolera mig så mycket som det bara går. Man kan bara lita på sig själv, det lärde jag mig i tidig ålder och det har hållit mig i liv så här länge…
Livet är inte så galet roligt just nu, allting i samhället handlar om corona och sedan i fredags får vi alltså bara vara max 50 personer samlade. Det är märkligt, speciellt då skolorna fortfarande är öppna och det där är betydligt fler människor i rörelse. Jag väntar bara på att bli sjuk, speciellt så här i pollensäsong känns det som att man annars är kroniskt förkyld så i år kommer knappast tiden vara annorlunda. Det är bara att kämpa på, dessutom kommer de flesta av oss bli smittade i corona precis som folkhälsomyndigheten vill och det skrämmer mig. Jag skräms över att någon jag älskar blir riktigt sjuk i corona, medan vissa inte bryr sig så är jag tvärtemot i min högkänslighet och oroar ihjäl mig.
Hur som helst har helgen bestått av examensarbete och det har varit skönt att tänka på något annat. På torsdag ska vi sitta i ventilering hela dagen, från början var det tänkt att ses i Västerås men eftersom skolan är stängd blir det att göras på distans. Det ska bli riktigt spännande, speciellt då det är ynka två månader kvar till examen. Helt galet hur nära vi är juni nu, och helt galet hur fort åren gått sedan jag började den här utbildning.
Jag har fått förfrågan idag om det var mig man såg på Rapport där det diskuterades hur man gynnar lokala handeln. Ja det var jag, har själv inte sett reportaget. Reportern kom nämligen fram till mig medan jag väntade på att fixa fransarna och de hade inte öppnat ännu. Jag kunde därmed inte säga att jag inte kunde så jag ställde upp. Så ja idag har ni som såg rapport sett denna bloggare på tv…
Det skrivna ordens makt, det är hit jag flytt när jag behövt få ur mig det som dränker mig på insidan. Det där förbjudna med att drunkna inombords, det där inga människor som aldrig upplevt ångest kan förstå. Mitt inre känsloliv, det där som inte riktigt kan hålla ihop. Det där som jag så många gånger skrivit om som det som gör mig svag och bräcklig. Ångesten, den som slår sönder mig från insidan och kväver mig och varje del av min kropp. Jag har så många gånger skrivit det, det finns inget starkt i mig bara massor med svaghet. Där är jag nu, som bräckligast och skörast.
Igår fick jag ont i halsen, idag har jag hosta. Normalt skulle jag gått till jobbet men alla vet vad som gäller nu. Vi ska vara hemma för den där sjukdomen på C som för två veckor sedan kändes så avlägsen nu är så galet nära. Människor bunkrar, vissa yrken ska se till att arbeta hemifrån. Andra yrken utsätter sig själv för smittan och mitt i det här finns människor som mig. Såna som är bräckliga och svaga, såna som inte nog med att man råkat bli förkyld också har dödsångest och helst av allt skulle vilja vakna upp ur en mardröm som är verklig.
Jag avundas alla som känner det där lugnet jag saknar. Jag avundas de människor som känner sig så lättsamma och helt utan oro. Jag avundas alla som inte lider av ångest i denna stund. Självklart reagerar min kropp som varje gång den utsätts för ångest, jag slutar systematiskt att äta. Eller jag känner ingen hunger. Jag tvingar i mig mat för att kroppen måste äta. Min kropp har behandlat personliga kriser förut, men aldrig en sådan kris som denna med en sjukdom som går genom världen.
Jag har förbjudit mig själv att se katastroffilmer och serier igenom livet eftersom det är just sådant som triggat mig. Nu sker katastrof på nära håll, och det triggar mig rejält. Självklart ska jag göra min plikt så som alla andra, så fort min förkylning är färdig ska jag jobba igen. Men min insida den säger så mycket annat, den liksom är livrädd. 2020 var året jag försökte tänka positivt inför, det var året när William slutar nian och jag skulle bli färdig specialpedagog. Det var året när jag skulle försöka se framåt igen, och släppa ångesten. Men den vinner alltid över mig ändå, ångesten. Stundtals funderar jag över hur det kommer sig? Hur kan ångesten alltid vinna? När kommer det där lugnet infinna sig hos mig också? Jag vill känna lugnet inombords och slippa oron.
Om ett år ser vi tillbaka på den här saken, hur tänker vi då? Hur blev allt? Ingen förutom framtiden vet. Jag tänker på framtiden, ge mig lugn framtiden för jag behöver det. Lugnet så jag kan andas, och inte ha panik.
Det har varit några dagar nu när jag känt mig ganska tömd på energi. Förmodligen för att jag började oroa mig över allt detta med Corona. Jag gör vad jag kan för att slippa bli smittad, men jag ser samtidigt hur andra gör precis tvärtom och utsätter andra för att bli smittade och då blir man orolig. Varför agerade inte Sverige tidigare? Pandemi, och skolor och förskolor håller fortsatt öppet här i Sverige. Någonstans kanske vi skulle göra klokt i att stänga skolor och förskolor, ge föräldrapenning till de vars barn är under 12 samt till de barn där föräldrarna av olika skäl inte kan lämna sina barn själva om de är äldre.
Jag ser hur vissa jobbar hemifrån, det är bra med skolor och förskolor har massor med personal. Det är lätt att tänka lärare, men vi är så många fler. Lärare, lokalvårdare, personalen i matsalen, vaktmästare, elever som har vårdnadshavare och kanske syskon hemma, aktiviteter på fritiden. Det enda som skrivs om är hur hemskt det blir för alla inom vården om skolan stänger, men skolan är en plats där SÅ många kan begränsas från att smittas och därmed kanske det kan förebyggas att äldre blir sjuka. För det är ju de äldre vi vill skydda inte sant? Corona verkar också vara lurigt eftersom man kan gå med det utan att märka saken, tänk om man som vårdpersonal går hem till pensionärerna helt ovetandes om att ens barn smittat en med corona. Jag förstår det förödande med att stänga skolor och förskolor, men jag tänker också att det är något som kunde förebygga detta mera.
Jag ska svara på era kommentarer också, men jag behövde verkligen någon form av paus i huvudet i några dagar. Jag skulle haft amningskurs i helgen. Den är så klart inställd, säkerheten går före så klart.
Så var det alltså tisdag, idag efter jobbet hade jag tänkt att det skulle bli städning. Istället kom jag hem och däckade på sängen och sov som ett barn i flera timmar. Det är helt enkelt så att jag går runt med så mycket spänningar nu. Från att som jag skrev igår inte haft oro för Corona till att bli jätteorolig, när man inser hur oförsiktiga vissa människor är så kan man inte bli annat. Eftersom jag är i riskgrupp så känns det inte alls som det här är något jag vill ha i min närhet. Jag tvättar händerna noggrant på jobbet och använder handsprit. Tar inte i handtag och försöker minimera riskerna, mer kan jag inte göra men tanken på att bli sjuk skrämmer mig. Jag vet hur jag blir av influensa och detta är alltså inte ens i likhet med den saken.
Det är tur att man kan försöka hålla sig från människor resten av tiden utöver jobbet. Hur som helst så har jag efter flera timmars sömn idag tagit mig en promenad här på kvällen, det känns skönt att återigen börjar komma igång med motionen. Mina tankar rensas lite mer då, har man ångestproblematik behöver man röra på sig. Jag lider av ångest och det i sin tur gör att jag måste hitta strategier för att må bra, en sådan sak är motion och friskluft.
Nu ska jag bege mig mot sängen, imorgon är det onsdag och det återstår då två arbetsdagar av denna arbetsvecka. Det kommer gå fort, och som jag ser framemot den här helgen.
Jag har nog tänkt på det här inlägget ett tag, eller kanske inte som ett inlägg utan mer som flyktiga små tankar som dyker upp som små påminnelser här och var i livet. En doft, en specifik situation eller något jag bara minns för stunden. Att mitt minne är otroligt starkt, och min hjärna alltid har miljoner saker som cirkulerar i den är något jag lärt mig att leva med.
Men det är kanske även dags att fundera kring det här jag menar med rubriken. Jag tänker alla möten med människor i mitt liv, några man träffade på gården som barn. Det lektes i mängder och vi hade roligt tillsammans, eller varför inte de som följde en genom skolåren. Jag minns möten med kollegor eller möten med personer som jag mötte när William var liten. Människor som kommit in i mitt liv och sedan seglat i väg för våra vägar fått oss att gå åt andra håll.
Jag minns människor i möten på internet, på ställen som Lunarstorm där jag hängde när William låg i magen. Människor som jag blev vän med med som jag idag inte vet vart de tog vägen, bloggar jag läste där i starten och följde aktivt som sedan slutade blogga och samtliga försvann. De blev skuggor i det förflutna.
Jag undrar ibland om människor höll kontakten bättre förut? Där i början av sociala medier i form av Lunarstorm och Familjeliv skrev man dagligen i varandra gästböcker som det kallades för. Delade hemligheter och bytte telefonnummer med människor man litade på. Idag är motsvarande kommunikation en ”gilla” på Facebook eller ett ”hjärta” på Instagram. Att skriva till varandra tycks numera inte ens vara något människor vill. Kommunikationen som tycks blivit livsfarlig, människor blir nästintill chockade om man skriver att de är saknade. Vad menar människan egentligen? Är hon sådan som vill träffas, som orkar visa ett engagemang?
Det finns en saknad hos mig, en saknad från den där tiden för femton år sedan när det skrevs i gästböcker och vänskapsband formades. Tiden innan ett ”gilla” eller ”följare” var symbol för status. Tiden då vänner på sociala medier var människor man verkligen skrev med. Vad hände med oss efter vägen? Varför försvann intresset för kommunikationen? Kan vi någonsin få tillbaka den?
Jag får då och då önskemål från dig som läser att visa mer av mitt hem. Jag skulle så gärna vilja göra det möjligt. Men det finns en anledning till att jag inte visar upp mer än små glimtar av hur jag bor och det är en händelse som skedde för lite över ett år sedan. Något jag inte berättat för er, men som jag känner att det kanske är i tiden att berätta om.
Jag började få märkliga kommentarer här på bloggen runt 2017, kände ett tag där att det blev så pass obehagligt att jag blockerade personen. Då började personen istället kontakta mig på Facebook. Jag tog det inte så allvarligt så blockerade även där. Tiden gick och jag märkte att denna människa försökte nå mig på diverse olika sociala medier, så jag blockerade och tänkte inte mer på det.
Tills en vårdag 2018, jag och William satt och åt middag när någon ringer på dörren. Jag tittar ut genom nyckelhålet och där står en främmande människa. Jag öppnar aldrig dörren åt människor, så jag gick tillbaka för att äta. Då börjar personen öppna brevinkastet och rycka i ytterdörren. Personen ringde på helt fanatiskt och knackade gång på gång på dörren. Det blev riktigt obehagligt så visade William att vi skulle vara knäpptysta. Personen gick och jag såg då att denne hälsade på min granne, när personen sedan begett sig bortåt ringde jag på hos min granne som sa att denna människa sagt att vi var vänner och skulle besöka mig. Jag trodde att personen nog gått fel så jag gick lugnt in i hemmet igen.
Några veckor senare ska jag ha gäster här hemma, det ringer på dörren ungefär trettio minuter innan gästerna ska komma så trodde någon var tidig. Öppnar utan att titta ut, och där står en främmande människa och är helt galet arg och hotfull. Personen säger att hen sett mig på stan, letat upp min blogg och mig på Facebook. Hen är arg för att jag blockerat överallt och hävdar att vi är vänner. Jag säger flera gånger att, jag känner inte dig. Hen är också arg över att jag saknar hemtelefon, och att det var galet svårt att få tag på min adress. Är arg för att jag inte öppnade dörren tidigare, jag har panik när jag inser att detta är samma människa som skrivit på mina sociala medier och som dessutom har varit här tidigare och försökt komma in. William är hemma och jag är livrädd för vad denna galning ska ta sig till med.
Ser hur William kommer ut och jag försöker hålla lugnet medan William ser orolig ut. Personen börjar säga att hen ska komma tillbaka igen snart. Jag säger NEJ vi känner inte varandra. Men personen är ihärdig och jag säger återigen NEJ. Hen börjar sedan lägga fram sexuella anspelningar på en film utspelad kring mig hemort. Jag mår fruktansvärt illa vid det här laget, vill bara att någon granne ska komma eller vad som helst. Till slut går människan varpå jag ringer polisen. Personen sitter kvar ute vid vägen och stirrar in mot mitt hem.
Under ett helt halvår efter detta gick jag e-post från denna människa, som var arg på mig för att jag inte vill vara hens kompis. Själv har jag blivit mer rädd än tidigare, och då är jag högkänslig och redan väldigt orolig som människa. Jag vågar inte längre ta promenader där jag tidigare gick och är konstant rädd för att möta personen någonstans. Detta medför också att jag inte längre visar upp mitt hem som tidigare, inte för att jag inte vill utan av rädsla för vad denna galning eller någon annan kan ta sig till om de vet hur man bor.
Jag har hållit detta inom mig nu väldigt länge, men tänkte att du nu får reda på varför jag inte visar upp så mycket från mitt hem. Det är helt enkelt för att jag har en stalker efter mig, och det är obehagligt.
Det känns som en sten fallit från mina axlar. Om jag bara låtit stenen falla tidigare. Det är som när man står vid en bro och tittar ner på det mörka vattnet som strömmar nedanför. Jag brukar stanna vid broar och titta ner, när William var riktigt liten och vi bodde på Galgberget lekte vi Puh-pinnar och slängde ner pinnar på ena sidan bron, för att springa över på andra sidan och se hur det strömmande vattnet tagit våra pinnar till andra sidan. Vem vann? Hade någon av pinnarna försvunnit, att leka denna lek med en 1,5 till 2-åring var rena rama drömleken där ett tag.
Precis så känner jag just nu, som att jag lekt en drömlek. Lika som när jag slängde Puh-pinnar ner för det strömmande vattnet, där man aldrig vet om pinnen försvinner eller ej, lika har jag känt mig nu i över ett halvår. Som att jag inte vetat vart strömmen ska bära mig och mitt liv. Jag har tagit tag i det nu och det lättade, jag fick min kropp att följa strömmen och bara låta vattnet bära mig med. Det är befriande, så lättsamt äntligen föll den tunga börda från mitt bröst jag känner mig fri, fri från känslan som förföljt mig så länge. Jag ser ljuset där, under den mörka bron kommer dagsljuset och greppar tag i mig och ger mig liv.
We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookies list
Cookie name
Active
Vem är jag.
Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.
Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem
Kommentarer
När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden.
En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.
Media
Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.
Kontaktformulär
Cookie-filer
Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år.
Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare.
När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort.
Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.
Inbäddad innehåll från andra webbplatser
Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen.
Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.
Analys
Vilka jag delar dina data med
Hur länge jag behåller dina uppgifter
Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning.
För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.
Vilka rättigheter du har över dina data
Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.
Vart skickar jag dina uppgifter
Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.
Din kontaktinformation
Ytterligare information
Hur vi skyddar din information
Vilka procedurer vi har för dataläckor
Från vilka utomstående parter vi tar emot data
Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter
Madeleine Stenberg 
