Etikett: Tankar
Att ladda upp inför en resa.
Vissa dagar kommer man nog aldrig glömma. Jag antar att den här dagen är en sån dag, intensiv och full med saker som pressats in i huvudet. Ibland blir det som att man får hjärnstopp totalt såna dagar, det är som att huvudet säger Nu räcker det. Ungefär så var min dag idag, jag kände nog att huvudet behövde paus en stund.
Hur som helst det blev pannkakor till middag då inspirationen var just pannkaka kan man säga. Vi har inte gjort så mycket mer, jag försöker förbereda mig inför kommande resa både mentalt och även lite kring vad ska jag ta med mig. Tycker alltid att resor även om de bara är för en natt känns som ett projekt. Jag är absolut den som är gladast när man är på väg hem och känner att man överlevt allt.
Jag borde verkligen vika tvätten man har noll lust, samtidigt är det ju sånt där man bör göra när det väl är dags. Men alla dagar finns inte lusten, jag tror faktiskt den för hänga idag.
Vad har ni gjort idag? Har er dag varit lugn eller som min intensiv?
Uppdatering kring mitt mående just nu.
Läst era kommentarer om hur jag mår och känner att jag kan lämna ett livstecken. Jag fick komma hem igår med order kring att ta det lugnt, och inte göra så mycket. Det är lätt fixat eftersom jag mår illa och har huvudvärk fortfarande om mildare variant. Men jag vill inte trigga något så jag vilar och försöker att inte anstränga hjärnan något alls.
Här blir det helt enkelt att ta det lugnt i helgen. William fick åka in till akuten i torsdags han med på natten då han fick kruppanfall, och lika blev det igår. Så nu har han mediciner här hemma. Man kan alltså kalla vårt hem för en levande sjukstuga. Nu orkar jag inte skriva mera, fixar inte text just nu. Men då vet ni i alla fall läget, försöker vila mig så mycket jag kan så att jag blir frisk så snabbt som möjligt.
Tack för all omtanke <3.
Snälla sluta kladda på mig!
Jag vet att jag skrivit om det för några år sedan. Det där med att jag verkligen inte alls tillhör den skara människor som älskar beröring. Jag kan absolut krama nära personer som familjen eller vänner men andra blir jag stel som en pinne av. Jag känner min trängd och verkligen obekväm. Jag är inte sådan som tar på människor eller spontant ropar ”NÄMEN HEJ” och springer fram. När jag ger en kram är det oftast för att jag känner att nu behöver just denna människa en kram, om personen gråter, är rädd eller av andra skäl behöver närhet då först känns det naturligt för mig. Men annars är det som att personen klampar in på min privataste delar, som att jag står naken inför personen, jag är totalt obekväm.
Det finns människor som aldrig tycks förstå att alla inte gillar den där närheten. Man ska leka lekar där man ska vara nära och ta på varandra, man ska sättas ihop två och två och då nära riktigt nära. Jag förstår att det verkar konstigt men jag älskar space, att få vara en bit ifrån. Det tar ett ganska bra tag innan man får kliva innanför min bekvämlighetszon och sånt där har människor svårt att förstå. Jag kan trösta, krama och stötta, men jag vill inte att andra ska ge mig samma sak tillbaka. Jag mår riktigt dåligt när någon ställer in sig på att jag ska få kramar eller liknande det blir stelt och obehagligt.
Jag tror ni kanske börjar förstå nu att jag aldrig var den där tjejen på högstadiet och gymnasiet som gick armkrok eller sprang fram och kramade mina vänner när vi sågs mellan lektionerna. Jag höll mig en bit ifrån, jag gör det ännu. Det faller sig inte naturligt för mig att bli en del i sån gemenskap inte för att jag på något vis vill vara otrevlig, det beror helt enkelt på att jag finner mig helt malplacerad i ett sådant sammanhang.
Trots detta tycks främlingar tycka att det är helt okej att ta på mig. Jag råkar ut för sånt ofta, senast förra helgen på Sabaton open air när en främmande man helt sonika kliver fram till mig där jag sitter och fryser med en filt och pratar med min vän och lägger händerna på mina armar och försöker värma upp mig. Jag önskar att jag var sådan som vände mig om och bara kunde säga; VAD håller du på med! Sluta med det där?! Men istället blir jag stel och mår fruktansvärt dåligt. Det är som att hans händer fortfarande stannar på min kropp, att hans händer pressas genom min hud och för alltid kan frambringas där. Varför gör man sådant? Går fram till en främling och rör vid denna? Jag rör aldrig vid människor, varför anser vissa att de alltid har rätt att röra vid dig?
Ibland känner jag mig så ensam i detta, att inte vilja ha denna beröring som tycks genomsyra hela vårat samhälle. Att bara känna att jag känner mig bekväm med vissa men inte alla. Är man så ensam med att inte vilja bli tagen på? Att inte vilja att folk ska känna och berör mig, att inte kunna röra sig fritt utan att någon trycker sig nära på bussen eller tar tag i ens hand eller vad det nu kan vara. Jag känner sådant obehag, är jag ensam att inte vilja bli berörd av främlingar och bekanta? Måste alla gilla beröring? Snälla sluta kladda på mig!
Jag står där och ser din bländande skönhet, men jag vet att snart är sommaren slut.
Jag vet att det är så nu, sommaren börjar att lämna oss och höstens små tecken syns mer och mer. Igår kände jag för första gången kylan under kvällen, en riktig höstvind drog över mig när jag och Lisa gick ut från Maxi tillsammans. Det var som om jag med denna lilla vind insåg att snart är den sommar jag alltid längtar efter här för att säga adjö. Dess bländade skönhet ska tappa sina löv och färga marken i klara höstfärger. Jag vet att hösten kan vara varm och att hösten även den är vacker, men sommaren är något extra något speciellt fint och enkelt. Nu börjar sommaren ta farväl och det hugger till inombords. Stanna ett tag till ropar kroppen, men jag och min kropp vet båda att nu börjar rutinerna igen. Att gå upp på morgonen, att arbeta och göra sitt för samhället.
Jag vet så väl att det ord jag nu tänker skriva är förbjudna. Att man inte uttalat säger eller skriver sådant i ett land där vi förväntas att tillsammans, vara en del i att bygga ett välfärdsland. Men jag skriver det ändå, jag önskar så att jag fick vara hemma alltid. Att jag inte behövde arbeta på fasta tider år ut och år in. Jag önskar så att jag själv kunde bestämma när och hur ofta jag ville arbeta och att själv bestämma att idag vill jag umgås med människor. Jag avundas kvinnorna som förr i tiden var hemmafruar, som städade, tog hand om barn och lagade mat. Det förbjudna att erkänna, som jag ändå så gärna önskar att jag hade.
Jag önskar att jag var duktig på någonting, kanske konstnär som skapade och fick sälja och leva mitt liv efter konstens alla former. Att jag fick uttrycka mig i skapande och växa utifrån mitt kunnande. Att få känna mig duktig och bra, att inte ha pressen runt mig utan att alltid bara kunna skapa på egna önskemål och lustanfall.
Det är förbjudet att önska att man inte var fast i det fasta. Men om man fick drömma, så tror jag inte jag är ensam. Jag tror vi är många som outtalat drömmer om att bara få vara hemma. Utan rutiner och utan stress, det handlar inte om att man är missnöjd med sitt liv utan att man kanske inser att man är inte är helt nöjd med där man befinner sig just nu. Jag drömmer, drömmar kan slå in men oftast inte. Om man inte fick drömma och förblindas av skönheten i något, vad skulle då livet vara värt?
Den har byggt bo i mitt huvud, jag kommer aldrig förlåta.
Det finns vissa saker som är oförlåtliga. När dessa oförlåtliga saker väl fastnat i ens huvud, själ eller var det nu befinner sig suddas det aldrig ut. Den bara finns där, jag har funderat en del på den saken. Det här med att vissa kan förlåta allt, eller åtminstone säger att det är så. Kan dessa människor aldrig möts av något oförlåtligt? Kan det vara så att dessa människor aldrig blivit så djupt sårad eller hårt angripen av något att den personen helt enkelt inte vet hur det känns?
Jag vet flera som berättar likt mig om det här oförlåtliga, alla har blivit hårt utsatta för något, en sak som stannar där som ett stor sår som aldrig läker. Hur mycket man än försöker sy ihop detta sår så öppnas trådarna gång på gång. Man förlåter aldrig, jag hör mantrat ”Det är du som blir drabbad när du inte förlåter”. Jag vet, det är jag som går med denna känsla och bär den med mig för all framtid. Det är inte förövaren eller förövarna som går runt med ett öppet sår, det är jag. Det är för mig det blöder hela tiden, som får mig att känna en iskall känsla inför dessa människor och som aldrig mer vill träffa eller ha någon kontakt.
Jag känner mig djup besviken, djupt sårad och hatisk. Jag vill inget veta om den som tagit sin kniv och skurit detta djupa sår i mig. Jag vill inget mer se eller känna, ingen falskhet från min sida. Kommer jag någonsin i möte med det här finns det inget som skulle få mig att hälsa. Jag kommer heller inte vara trevlig, det som hänt är oförlåtligt. Det finns människor som orsaker oförlåtliga saker hos andra, man ska vara försiktig med att göra såna saker. Att orsaka sån känsla hos andra är ett evigt öppet sår, vill man ge andra människor sår?
Att vara jag, att vara högkänslig.
Jag tänker på det där med att vara jag igår. Hur stort obehag jag känner kring hur människor beter sig, deras mående och deras sätt att vara. Hur ilska kan göra mig alldeles iskall inombords. Jag vet att många nog uppfattar mig som reserverad, jag kan absolut prata med människor men jag håller mig reserverad också. Det är för att jag läser av människor, deras kroppsspråk, deras sätt att röra sig, deras sätt att vara. Jag är helt enkelt inte bekväm innan jag känt av människor helt och hållet.
Det här kan nog göra att jag upplevs som sur, irriterad eller rent av visar att jag inte vill umgås. Det är inte så egentligen, utan egentligen så vill jag mer än gärna lära känna men jag måste känna in mig i situationen först, vart befinner jag mig och vad händer just här och nu?
Jag känner ett stort obehag när folk är arga, det är som en giftig pil borrar sig in i min ryggrad och förgiftar hela min natur. Jag ogillar arga och upprörda människor. Jag kan märka långt innan alla andra när någon blir sårad av något som sägs eller görs i ett sammanhang. När alla fortsätter att skratta åt ett skämt, kan jag se när just det skämtet sårade den andra medan ingen annan tycks förstå att personen blev ledsen i just detta ögonblick.
Tidigare förstod jag aldrig det här, varför jag kände så mycket. Jag minns att jag som tonåring avskydde att känna, för när man känner tänker man. Tankarna fick mig att drunkna, jag kunde verkligen aldrig stänga av alla rop på hjälp som fanns runt mig. Hela mitt liv har folk öppnat sig för mig, jag bär på livshistorier från människor så jag skulle kunna skriva en bok.
Hur menar hon nu kanske du tänker? Jag ska ge ett exempel, jag står ensam på en plats. Vi säger mitt i stan, människor springer förbi och ingen tycks märka av varandra. Men någon verkar se mig, det är alltid någon som ser mig. Personen närmar sig mig och jag känner personen innan denne ens nått fram. Så börjar personen prata med mig, den öppnar sig om sitt liv. Om allt henom upplevt och jag står där och lyssnar, tar in och försöker verkligen hjälpa i en situation där jag inget kan göra för att få personen att må bättre. Vi kanske står så där i 20-30 minuter, personen berättar om sitt liv like Forrest Gump och jag önskar så att jag kunde hjälpa men det finns inget jag kan göra utom att lyssna, tills personen tystnar och går.
Jag har så många gånger undrat hur just jag syns i detta folkhav av människor. Hur just jag var den som ytterligare en människas livshistoria berättats om för mig. Varför valde personen just mig? Många har sagt ”för du ser snäll ut”. Det är alltid mig man frågar efter vägen, alltid jag som någonstans berörs så hårt av människor. Alla gånger mina ögon fyllts av tårar när någon berättat saker för mig, för jag känner sådan maktlöshet blandat med just deras känslor. Deras glädje och sorg, den hamnar rakt in i min kropp och blir min egen.
Jag är högkänslig, förut visste jag inte varför jag var så känslostyrd. Jag försökte stänga av, lyssna på alla ord som ”MEN sluta bry sig” eller ”MEN tänker du på det där än, släpp det nu”. Jag kan inte släppa saker för jag känner ju hela tiden, jag känner dofter starkare än andra. Ser färgerna, känner, upplever och kanske både älskar och hatar jag starkare än andra. Jag är högkänslig, men när man väl blivit en del i mitt liv är man så högt älskad, det är därför jag blir så otroligt sårad när folk inte förstår hur mycket jag känner. Känslorna, som styr mig på gott och ont.
När man gett av sig själv till folk som inte förtjänar det.
Alltså denna klåda! I natt jag trodde jag skulle bli tokig, det kliade och kliade och jag blev bara mer och mer irriterad. Smörjde och smörjde sen till sist bara tog jag baksidan av en tub med kylbalsam och kliande tills det bräde. Hon på VCT sa klia inte men det går ju inte till sist man blir ju knäpp!
Men roligare saker då, William drog nyss för att bada med en klasskompis på Lugnet. Själv sitter jag här och vet inte alls vad jag ska göra. Vad gör ni idag? Har ni fint väder? Här är det soligt men blir också moln titt som tätt.
Jag har känt ett uns av besvikelse i några dagar. Besvikelse på vissa människors sätt att vara, jag blir inte förvånad över hur människor är egentligen. Jag vet att det nog är naivt att tro gott om människor, att man inte vill tro att människor gör saker av ren och skär elakhet. Men samtidigt har jag så många gånger fått bevisad motsats.
Ni vet det där ordspråket att man först ser vilka som är ens vänner när man behöver dem som mest? Det stämmer verkligen, och på något vis kan den saken också göra ont. För man kanske då inser att man gett för mycket av sig själv till fel personer. Sånt gör ont, i alla fall för mig. Jag önskar lite att jag var en sån där som ryckte på mina axlar och inte bryr mig. Men jag bryr mig, kanske för att jag när jag gör något för någon annan lägger mitt hjärta i saken.
Jag brukar tänka att det jag gör för någon annan kanske ger en effekt så någon ger tillbaka? Fast så funkar det ju inte, vissa är ju som myggor och suger bara ur blodet från din kropp och lämnar gift tillbaka i din kropp. Det är så ledsamt, att man inte kan både ge och ta i vår värld. Jag antar att jag känner en besvikelse över det jag gett som inget gav tillbaka.
Jag behöver skriva detta, som en påminnelse till mig själv att inte ge mer än vad jag tror jag får tillbaka i framtiden. Ge inte något till någon som inte förtjänar det, ge till dem du vet kommer ge samma tillbaka.
Falun i två kvällsbilder.
Jag ska skriva om Williams skolavslutning imorgon. Visa bilder på honom och sådant, men ikväll visar jag er dessa två foton tagna vid Faluån. Så vackert med kvällssolen så här vid sommarkvällen. Den här tiden, för tidigt för att vara midsommar men ändå så nära. När himlen färgas av sommaren och vattnet spegelblankt tittar tillbaka på livet. Blommorna och luften, det är såna gånger man är tacksam för att leva.
Sommaren bringar hopp, kärlek ock längtan till livet. Sommaren är en fantastisk årstid.
Tankar kring livet.
Jag fick lite ångest igår. Inte ångest som panikångest eller stressrelaterad ångest, utan sån där när man bara ångrar saker som man ändå inte kan förändra. Jag hatar när sånt sker, när jag ligger och tänker på saker som skett och ändå inte kan förändra just det ödet. Det är samma ångest jag fått när jag fått för mig att jag nog har någon dödlig sjukdom.
Sån ångest uppkommer när jag ångrar något, det kan vara något jag sagt eller gjort. Att jag råkat titta åt någon på gatan eller hälsat på någon jag känner. Den väller upp inom mig som ett stort orosmoln och jag kan inte göra åt saken mer än att försöka intala mig själv att ”Det här är inte farligt”. Jag har tänkt en del på varför jag bloggar, vad är det som stimulerar mig till att skriva så gott som varje dag. Jag tror många nog gör det för att bli kända, en dröm om att bli rik och ha en stor läsarkrets där alla dyrkar än. Alltså lite en dröm så där, få gå på olika evenemang och bli inbjuden på saker. Få göra saker gratis och känna sig bekräftad på det viset, ha bloggen som ett jobb.
Men det där är inte riktigt jag. Jag bloggar för att jag behöver. Jag behöver skriva av mig när jag berörs av livet varje dag. Jag behöver lämna ord för att släppa allt det som finns där på insidan. Sen vill jag lämna något för William att kunna läsa när han blir äldre. Ni vet som en saga för framtiden. Att lämna ett spår av den man var den dagen som man inte längre går med fötterna på denna jord.
Sen är det en fin bonus att man träffar människor på vägen som man blir involverade i livet för. Människor som berör mig, fina kommentarer som träffar mig varmt i hjärtat. När jag läser hos någon annan och känner att det finns något fint där också, man får lära känna människor. Så i veckan har två fina människor jag lärt känna via bloggen skrivit något om mig, på ett snällt sätt och alltid när någon skriver om något med mig. Bara det lilla blir jag så förvånad, åsa i åsele skrev att så fort hon ser Mon Amie tänker hon på mig. Jag tänkte direkt att OJ tänker någon på mig? Bara att man skänker mig en tanke så där, jag känner mig så liten på jorden att jag inte tror att människor jag aldrig mött faktiskt tänker på något jag sagt eller skrivit om. Sedan så skrev Nicole där hon även länkade till min blogg för att jag alltid skriver så gullig kommentarer, och även det värme direkt.
Jag känner mig osynlig så ofta, jag kan se att jag har en stadig läsarskara här men ändå tror jag aldrig egentligen att någon vet vem jag är. Kanske för att min blogg är min ventil och ett sätt för mig att få ur mig alla tankar som kretsar där i huvudet på mig. Jag har tankar dagligen. Jag ser saker hela tiden, saker jag vill göra om och förändra. Jag får idéer som att kanske försöka måla något, eller skapa saker. Men jag är för feg för att våga börja, jag är så rädd för misslyckanden. Att misslyckas betyder att jag blir ledsen, och ledsamhet är något jag hela mitt liv försökt undvika. Det där med bryt ihop och kom igen är inte min grej, bryt ihop betyder att man kommer må dåligt och mår man dåligt så är det ett rent helvete och jag vill inte ha ett helvete runt mig.
Ibland undrar jag om man blir skadad på fler sätt än rädd för sorg när man förlorar en förälder som barn? Att man rädslas förluster så hårt att man helt enkelt inte vågar misslyckas för man inte vill känna smärta, man satsar på säkra kort och vill inte förlora något av rädsla för ännu ett nederlag. Folk påstår ju att ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare” men jag skulle säga att det inte är så för alla. För vissa så är det nog så att ”Det som inte dödar dig, skadar dig för livet”. Jag känner mig skadad av misslyckanden, jag vill våga mera och även om det nog är vad folk tror att jag gör. Vågar så är det inte så, jag känner mig väldigt liten och skör ibland. Som en blomma gjord av glas som saknar någon bit här och var.
Det är den saken som jag inte riktigt är gjord för, jag tar åt mig för lätt och jag är lätt att skada. Jag är ingen som skakar av mig hårda ord utan dem precis som snälla ord suger jag åt mig som en svamp. Vad jag önskar att jag tillhörde skaran som inte bryr sig som bara tänker ”jaha tyck så då”. Men det gör jag inte, istället så blir jag innerligt ledsen när folk är elaka mot mig eller andra runt mig. Ibland önskar jag så att vissa tänkte till innan de öppnade sina munnar, att folk var snällare. Fast det är inte alla människor, vissa saknar spärrar och det är dessa med spärrar som får oss känsligare att få ångest.
Så ingen missuppfattar viss kritik kan jag ju så klart ta, men jag menar personlig kritik som är riktad mot mig på ett sätt som inte är annat än menat av ren och skär elakhet. Annan kritik kan jag så klart sålla bort.