Orsakulla mamma vid 20 – Dalaliv, finporslin & pudelliv!
Ett dalaliv med känslor, djur och porslin!
Fan va skönt! Jag har varit riktigt upprörd över ett nyval. Såna summor pengar känner jag inte för att delaktig i att betala. Jag la ju min röst i höstas och kände mig trött på val och alla diskussioner hit och dit. Men här tittar jag på lite tv och känner mig nöjd, tog en lång sovmorgon idag så himla skönt!
Kände lite att vad ska jag berätta om denna dag när det slog mig att det faktiskt varit ganska händelserika saker idag.
Morgonen började med att min granne ringde mig vid nio och berättade att jag absolut inte skulle gå ut i trapphuset för där befann det sig en förvirrad man. Jag tittade ut genom tittögat och där satt en man i sjukhuskläder… Jag ringde då polisen som frågade om mannen ifråga var lättklädd och det var han ju. Polisen befann sig i Borlänge men skulle komma så snabbt som möjligt, mina fina grannar fick tag på en annan granne i huset så vi höll våra ögon på mannen. Så vips hade han gått ut, i tofflor kanske ska förtäljas. Där gick stackarn i -15 iklädd sjukhuskläder och tofflor i snön. Polisen kom i alla fall och vi såg sedan hur tre poliser lugnt gick med mannen. Sånt där gör ont i hjärtat, vi förstod ju rätt fort att han rymt från psyk. Eftersom vi bor nära lasarettet här i stan så händer det ju titt som tätt att man ser lite märkliga saker. Men nog känns det i hjärtat, stackars man!
Efter händelsen med mannen i trappan klädde jag på mig, och sen åkte jag, Björn och William först ner på stan och kikade och sedan vidare mot Borlänge och Ikea. Där tänkte jag först handla en bokhylla men det blev inte så. Istället så kom jag hem med en fotoram och William fick en stolsdyna han ska ha med sig till skolan och sitta på. Tydligen så hade ”alla andra” en sån på stolen och det är skönt så man slipper sitta på de hårda skolstolarna. Ja vad säger man?! Tänk att de har såna ideér, annars så har jag inte gjort så mycket tänkte strax bege mig mot sängen är trött. William valde att sova hos sin farfar i natt igen. Är ju lov så varför inte?
Fick längtan efter sommar idag. Det här med kyla är aldrig min grej.
Sitter i Björns soffa med min poncho vilket underbart plagg. Det blir julkäk här idag! Så sjuktgott! Det känns bra, är redan gladare och känner hur jag kanske börjar få tillbaka lite energi kanske min negativa period snart försvinner nu?! Hösten och mörkret vi just nu befinner oss i är alldeles för jobbigt för mig. Men det blir bra, tänk snart februari.
Det låter så fantastiskt att vara så fri? Kanske inte rätt ordval, jag är sån som älskar att vara hemma. Jag känner mig ibland märklig som föredrar att stanna här i kalla Dalarna i lilla Sverige. En tripp till Stockholm eller Göteborg är som att resa långt bort för mig, och så längtar jag hem efter bara någon dag. Hem till mitt Dalarna, jag har aldrig bott utanför detta lilla landskap men älskar att bo här av hela mitt hjärta. Naturen, röda hus, värmen jag möter av människorna runt mig här. De glada hejet från mina grannar här i hyreshuset, när jag läser om hur kyliga svenskar är funderar jag på vad man menar? Är det för man inte vill tränga sig på? Här i huset springer vi över till varandra och lånar diverse saker. Ger saker till varandra, ler och skrattar ihop. Vi är från olika platser, olika orter i Sverige, från olika platser i världen. Ett tag bodde det en tjej här i huset, hon utbildade sig till läkare och hade blivit lovad internet som inte funkade. Hon hade panik, hennes pojkvän pluggade i London och de skulle inte kunna ha någon kontakt under flera månader utan internet. Jag gav henne utan att tveka tillgång till mitt, vi hade aldrig träffats tidigare och ett par månader senare hängde det en påse med godis utanför min dörr och ett fint kort. Vi sågs aldrig igen, och jag träffade henne inte under tiden när hon bodde här heller, då hon och jag förmodligen aldrig var hemma vid samma tidpunkter. I somras när vi var på semester i Stockholm upplevde jag inte heller människor som speciellt otrevliga, det var en tant som pratade med oss på pendeltåget och var hur gullig som helst och önskade oss en trevlig dag när vi båda gick åt olika håll på centralstationen.
Även om man inte möter människor igen, så tror jag inte att vi är kyligare än andra. Jag tror bara det att många har den bilden av svenskar för det är så vi framställs överallt. De otrevliga människorna är ju knappast hela stora mängden med människor, jag tycker det är sällan man möter de där otrevliga typerna även om det är dem man oftast fokuserar på istället för att se alla de som gör något trevligt mot dig. För människans ögon verkar ha lättare att upptäcka det som inte är bra än de som faktiskt är helt fantastiskt precis framför dig.
Första december och här sitter jag, det känns helt okej faktiskt. Hade ju julmys igår med fika och trevligheter och idag har jag planerat lite, blir lite mer om en stund.
Räknade arbetsdagarna och nu är det 11 arbetdagar kvar. Woho! Tänk va skönt snart ledigheter och härligheter.
Rötter, ett ord med många olika betydelser. Rötter till träden, rötter till blommorna. Som barn fick man måste höra, dra inte upp rötterna när man plockade blommor. Jag var ganska intresserad av rötterna som barn, när jag lekte brukade jag dra upp ogräs så långt det gick för att få upp rötterna som jag sedan lekte att jag gjorde någon mat med. Geggamoja med rötter, sand, jord och självklart VATTEN. Jag blandade ihop detta till soppor, mat och annat som jag sedan lekte med i timtal. Främst tillsammans med min syster, även om jag var ett mer innebarn än utebarn så lekte jag ändå gärna sånt här och länge. Jag hade leksinnet kvar även i sexan och det var en sorg att försöka dölja min lek när hela jaget skrek efter lekstunder för jag tyckte det var så himla roligt. Rötter, sand, jord och vatten. Jag minns när jag slutade leka, ett tvång som kom ifrån att jag kände pressen från andra, hur jag sörjde att inte kunna gegga runt. När jag en tid efteråt fick mens kom ytterligare en sorg för jag ville fortsätta att vara ett barn. Det är flera saker så där jag kämpat mig kvar med trots vetskapen om att jag egentligen för för gammal, vetskapen om att det är dags att ge upp detta nu. Jag minns min första fylla, alkohol och dumheter. Jag minns hur jag, egentligen alldeles för tidigt med mina femton förlorade oskulden och det var bara så otroligt onödigt. Jag var inte redo, och i samma stund försvann något mer hos mig igen. Innan skrev jag, novell efter novell. Jag kunde sitta på mitt rum i timmar och hitta på historier om diverse olika karaktärer men så dog den delen av mig. En del av mig slutade drömma, och mina ätstörningar tog över mig mer än innan.
Jag och Sassa, 1999.
Rötterna, början på livet. Så nu på senare tid tränger rötterna upp igen, jag tänker mer än på länge. Jag analyserar och funderar. Jag minns hur skogen runt mormor och morfars hus i Maggås i Orsa ofta kallade mig till lek, hur jag gick upp och ner till och från Edith’s (min morfars syster) härbre. Hur jag tog min hund Sassa, och syskon ut på diverse promenader och hur jag lekte. Under en perod försvann allt vad skogen stod för ur mitt liv, jag vägrade gå i skogen. Trots att skogen kanske varit en större del av mig, blev jag livrädd och rent av äcklad av skogen. Djuren, naturen och allt det stod för. När hände detta? Vem tog ifrån mig känslan? Min pappa var jägare och flera i mitt släktled tillbaka har varit jägare, jag minns hur pappa ibland tog med oss i bilen för att leta efter älg bara för att titta på dessa majestätiska djur och hur kul det var när vi äntligen såg dem. Än idag känner jag samma uppspelta barnkänsla när jag ser en älg, jag vill skrika ut till alla titta det är en ÄLG. Men älgar ser jag sällan längre, inte lika ofta som jag såg dem som barn, uppväxt nära natur och grönska.
Jag i Uggelbo, utanför Orsa 1990-1991.
Rötter, en del av livet. Jag känner hur rötterna kallar mig. När pappa dog försvann flera av mina rötter. Helt plötsligt hade jag bara en släkt, och den rätta delen av den släkten för mig har varit min mamma & syskon, mormor och morfar. Tills den dagen morfar dog. Jag hade ingen annan när jag växte upp. Pappas släkt var delad i två, farmors sida varav jag mött släktingarna och så min farfars sida där jag knappt har någon koll på någonting. Min farfars sida bor i Hälsningland så mycket vet jag. Orten vet jag också, jag är så nära att få reda på mera om en sida av släkten jag inte vet något om. Jag är så nära, att jag med några enkla knapptryck kan få lite information om mitt förflutna och mina rötter.
Jag och min pappa på campingen i Orsa 1984.
Rötter, att våga öppna sig för dem. Ska jag våga öppna min dörr för mina rötter? Ska jag kontakta dem som vet en del om mig jag själv inte vet? Kanske har de information om varifrån en annan del av mig kommer ifrån? Jag hör rykten om att min släkt på pappas sida är valloner och att detta framkommit via släktforskning. Jag är nyfiken på mitt ursprung men livrädd för att kontakta någon som vet, jag är inte så öppen utan är väldigt obekväm med nya människor och situationer. Men mina rötter kallar och jag vet att mitt inre vill att jag öppnar mig för det förflutna. För att få sinnesro, för att jag behöver avsluta ett kapitel helt och hållet för att gå vidare och äntligen sluta cirkeln som kommer få mig att må bra.
Nu färgas luften med flingor. Jag såg dem igår, men det var så smått att ögonen nästan inte kunde se flingorna. men just i denna stund faller det stora flingor ner från himlen. De dalar ner mot marken, och även om marken inte färgas vit av snön ser jag dem nu. Snö, det är som små bitar bomull som faller, eller som att någon haft kuddkrig så fjädrarna faller neråt. Det är första snön som kommer, vintern är här.
I helgen tänkte jag skriva massor, jag går just nu och bär på en hel del åsikter, tankar och idéer och har lite skrivinspiration. Detta var det väldigt länge sedan jag kände mig ha tiden för så det känns grymt att jag äntligen börjar komma tillbaka på banan. Det kommer i helgen och det känns toppen, jag har grejat ihop en hel hög med saker jag bara måste få ur mig, långa skrivna texter som bara måste UT. Ibland, oftast när jag är i såna här mörka perioder i livet så skriver jag också mera. Jag aktiverar hjärnan och går på djupet, jag tänker att det är i mina downperioder som jag är som bäst på att förmedla mig själv och utvidga mig själv. Det är min period, jag förstår att det förmodligen låter hemskt och deprimernade men det är då jag vet vad jag ska skriva om och vem jag är som bäst.
Min deppsida går inte ut över någon annan, det är när jag har såna här perioder som jag märkligt nog fungerar väldigt bra runt andra. Jag blir till och med aningen mer öppen än annars, vad det beror på vet jag inte. Det är som mina downperioder har en öppen dörr. Det är väl såna här perioder jag skulle söka mig mot någon att tala med. När jag skulle få utveckla mina tankar och sortera vad jag känner ihop med någon annan. Men det måste vara en bra person, inte någon som jag känner mig otrygg med. Hel min uppväxt med skolkuratorer, BUP funkade inte så bra för mig. Skolkuratorn blev ett ställe att måla på och prata men ändå inte riktigt våga öppna mig, och på högstadiet kändes det som att de bara försökte lyssna men ändå aldrig förstod. Det var som att de jag sa mest chockerade och sedan lades locket på. Jag kände mig precis som inför mina vänner, du kan berätta vissa saker men håll käften om annat. På BUP kanske det skulle funkat, men jag klickade inte med psykologen där och hon ville hellre prata om det jag inte ville prata om. Min livssituation just nu, inte det som alltid varit den största boven i mitt liv. Livssituationen från dåtiden och mitt förflutna, när jag sedan fick träffa en psykolog vid nittonårsålder, efter att ha legat i sängen i flera dagar och vägrat kliva upp berörde han för första gånget ämnet som jag försökte undvika. Eftersom jag hade svårt att öppna mig så blev det aldrig riktigt bra, även om jag öppnade mig mer där än tidigare. Jag skulle kanske behöva samma sak igen, men denna gång kan jag prata. För nu är jag redo, jag är inte deprimerad. Jag är försiktig med just uttrycket som deprimerad för jag förstår vad sånt betyder, nej jag är nog mer i behov av att tala ut och berätta min historia. Försöka finna orden för att jag aldrig känner mig bekväm på en och samma plats, varför jag alltid vill fly och är så rotlös. Trots att jag trivs så bra både i Falun och min lägenhet, får jag panik stundvis att bara bli fast på samma ställe. Det är därför jag måste åka bort titt som tätt, om så bara till en ny ort ett par timmar. Jag är så vild i själen, ett rotlöst litet frö som följer med vinden. Jag behöver fria ytor och möjligheten att röra mig fritt, jag antar att det finns en anledning att jag slänger av mig strumporna så fort jag kommer hem och att jag aldrig använder strumpor på sommaren. Jag älskar fötterna mot varm sand, eller att doppa fötterna i iskallt vatten. När vinden tar tag vill jag bara lyfta ut armarna som ett barn och flyga med! Jag är vild i livet, kanske mer än många andra, ibland blir jag så fundersam är jag ensam om detta?
Tankar, funderingar och liv. Det här inlägget blev längre än jag tänkt mig.
Kör en liten snabb lista i brist på annat.
1. – Jag är en känslomänniska. Det betyder att jag känner alldeles för mycket, alldeles för för mycket och känner massor hela tiden. Jag får ofta rejäl ångest för saker jag sagt, gjort eller bara att jag råkat titta på någon omedvetet. En sån sak kan ge mig rejäl ångest och jag försöker intensivt be mig själv om ursäkt och säger till huvudet att, DU gjorde inget fel. Men jag känner mig hela tiden väldigt dum och får dåligt samvete. Det är en anledning till att jag endast dricker alkohol ibland. Jag tycker inte det är värt ångesten dagen efter.
2. – Jag lider av kroniskt dåligt samvete, och grubblar över saker och tänker hur mycket dåligt jag gör jämt. Jag borde göra saker hundra gånger mer. Att jag bara är en människa och ser andra så, verkar aldrig gälla mig själv. Utan istället så lider jag av det där dåliga samvetet, när jag känner mig skyldig att be andra om ursäkt.
3. – Jag utgår ifrån att alla tycker illa om mig i grunden. Det här är skitjobbigt, och något jag verkligen jobbar med. För varför skulle människor jag aldrig träffat automatiskt tycka illa om mig? Men så känner jag, jag tror liksom att alla nya människor jag träffar egentligen vill mig illa. Varje liten blick mot mig, suger jag åt mig som att, den där tycker inte om mig. Det är tyvärr ett invant beteende jag tog mig ann när jag var tonåring, ni vet när alla backstabbade varandra och snackade massa skit i tid och otid.
4. – Jag har svårt att förlåta, jag ger folk en chans och om någon sviker mig finns det inte längre någon tillit kvar från mitt håll.
5. – Jag är expert på att skratta och visa utåt att jag mår skitbra, men det är under såna perioder när jag verkar som gladast jag mår skit egentligen. Även detta ett invant beteende jag lärde mig som barn och tonåring.
6. – Jag har detaljminne och det fascinerar ofta andra. Jag kan minnas exakt vart jag sett en människa förut, jag vet vad han eller hon hade förkläder just vid det tillfället. Jag minns exakt vad folk sagt och gjort och observerar saker fort. Det här kan också vara en nackdel eftersom jag ibland känner för att hälsa och snabbt måste stoppa mig eftersom personen ifråga kan ha varit en läkare jag hade för 10 år sedan…
7. – Jag tycker inte att alkohol och mat hör ihop, jag dricker helst vatten till mat och kan ta en öl före eller efter maten. Men tillsammans tycker jag det förstör hela matupplevelsen.
8. – Jag gillar inte kampanjer som ”Vi gillar olika” och ”En vit jul” osv. Jag blir allmänt provocerad av sånt eftersom jag upplever det som hyckleri. Jag kan börja med Vi gillar olika, budskapet är så klart bra men och just MEN, det finns ingen som helt gillar olika. Alla är fördomsfulla, och jag kan ärligt säga att när jag kollar vilka som går med i kampanjen är det såna som mobbat andra under skoltiden, eller som sitter på Ikea och snackar om ”fetto och skinnyn” som äter det och det. Eller som aldrig skulle vilja umgås med en person som har ett handikapp eller inte använder rätt sorts kläder. Jag tycker alltså Vi gillar olika är en kampanj för hycklare! Och sen då ”En vit jul” även här är grundtanken bra, men de som går med i kampanjen är ju redan folk som INTE dricker under julen. Det betyder således att det inte spelar någon roll om man fyller i att man inte ska dricka, för de som dricker och förstör barnens jul kommer att vara lika fulla på julafton i alla fall, så jag går inte med i sånt. Ska vi får slut på alkoholproblemen måste vi satsa mer på hjälp för de som har beroende, inte skapa meningslösa internetkampanjer.
9. – Jag är defintivit ingen kock, jag önskar att jag kunde laga god mat. Men jag gör de enklaste och tråkigaste rätterna. Tur att William har en pappa som lagar god mat!
10. – Jag tycker det tråkigaste som finns är att äta ensam. Mat ska man äta tillsammans med andra.
Jag skulle fortsätta läsa på den där boken jag började med i somras, men som är så seg att jag inte kommer någonstans trots att jag läser den.
Jag borde tagit den där promenaden i höstvädret, för jag borde även om jag inte vill.
Jag borde äta någon lagad mat istället för att leva på kaffe, finn-crisp och bravo juice.
Jag border ringt någon för att umgås, fastän jag inte ens vet om jag orkar umgås just idag.
Jag borde leta fram mina raggsockor eftersom det är så kallt i lägenheten. Men istället för att leta fram mina raggsockor ensvisas jag istället med att frysa.
Jag borde ta mig ett hett bad och tända levande ljus, men är för lat för att fylla badkaret och vet inte ens om jag orkar lägga mig i det när allt kommer omkring.
