Etikett: Tankar

Anna kikade förbi här strax efter att jag skrivit. Vi babblade på om allt mellan himmel och jord. Framför allt idioter, kom även en på läskiga sjukdommar som skrämmer oss som HIV och Cancer. Dessa två skrämmer mig verkligen. Imorgon när jag ska lämna blod är min största skräck att dom ska säga att jag skulle ha hiv. Vet det är egentligen fånigt. Jag är definitivit inte sån som ligger, men ändå jag är rädd. Tänk om man tagit på en handduk osv. SKIT fånigt för jag vet ju att hiv inte sprids så, men ändå HIV är skrämmande.

När jag gick på BF (skulle gått andra året på gymnasiet för stunden) så råkade det komma fram att jag varit med en kille oskyddat. Folk började säga att han minnsan var sprutnarkoman och att det rycktades om att han hade HIV. Jag blev helt bestört och skit rädd. Var 17 år liksom och den där killen var ett misstag som jag gjort i nian. Nu börjar ni väl fundrera över mitt omdömme? Jag var rätt omdömes lös som ung. I alla fall så tog jag hiv-test då och grät fan blod i en vecka. Ja inte bokstavligt talat men jag var SKIT rädd. Ringde till och med den där karln och frågade och han blev nog både chockad över att jag ringde efter flera år, samt förvånad att jag var så sjukt hispig. I alla fall var det negativit och jag svor på min faders grav att jag aldrig mer skulle försätta mig i den situationen igen. Dock ska man inte svära över såna saker, råkade i knipa en gång då jag blev drogad och våldtagen. Detta pratar jag sällan eller aldrig om öppet jag skäms över det. Kanske för att jag borde tänkt längre. Var 18 år och kände mig verkligen smutsig. Tog mig 1½ år innan jag insåg att jag blivit drogad. Jag förstod detta när jag som gravid fick morfin på grund av stasat njurbäcken. Känslan av morfinet som gick rakt in i kroppen var den samma som kändes den där gången när jag blev våldtagen. Som jag då i ett och ett halvt års tid gått och tänkt i fall jag kanske ändå varit med på det. Jag låg ju ändå avklädd det lilla jag minns. Så här efteråt begriper jag ju varför. Han tog och utnyttjade mig, det läskig den natten var att jag såg men kunde inget göra. Jag kunde inte säga ifrån min mun lydde inte mitt tal för talet fanns inte. Min kropp lydde inte mig för mina reflexer var låsta. Det var som att jag levde men inte fanns, känslan var så vidrig och det var ännu vidrigare när jag sen fick uvi och fick bege mig till doktorn och berätta allt, var på dokton tog hiv, klamydia osv på mig. TACK och lov hade jag inget då heller. Så tog jag mitt sista HIV test dagen när jag skrev in på MVC som en rutinkoll. Då var jag inte det minsta nervös eftersom jag endast varit med sonens pappa. Hade inget, som det ser ut idag är läget det samma. Jag har inte varit ute i singel svängen på över 6 års tid. Därför skämmer mig HIV mest om man skulle tagit på en tvål av en hiv-smittad eller råkat lägga handen på samma ställe. SÅ himla fånigt. Jag vet ju hur hiv smittat ändå är HIV test laddat. Kanske för man är så rädd för just HIV. Det är liksom som definitivt på nått vis. Hiv och CANCER två skilda sjukdommar men ändå så förbannat farliga och skrämmande.

Skrämmer någon sjukdom er? I så fall vilken och varför?

Jag hade värk i armen igår, misstänker att jag råkat sova på den. INTE smart när man blivit besprutad. Jag är sån där som absolut inte missbrukar värktabletter tar högst 5 värktabletter per år. Jag är hypokondriker dock är jag friskare idag än jag var förr. Förr kunde jag få för mig att jag hade cancer och ligga och gråta i timtal för jag trodde att livet var slut. Jag har även på sommrarna tänkt att NU har jag fått diabetes. Dock tror jag allt sånt här har något bakom liggande. För mig tror jag helt enkelt det handlar om att jag varit sjuk så många gånger. Förmodligen beror det på astman, fick reda på väldigt sent att jag hade astma. Gick i nian när jag fick min diagnos och behandling. Går man dragandes med en sjukdom i lungvägarna i flera år blir man sjuk. Minns liksom idrotten i skolan som det värsta tänkbara. Förutom de hade jag och har allergi vilket knappast gör saken bättre. Alltid förkyld och aldrig riktigt frisk. Hur som helst, jag minns som barn när jag var sjuk hur jag hade dödsångest, svårt att andas, tryck över bröstet och feber som kändes som den skulle ta kål på en. Framför allt minns jag en gång måste varit 10-11 år när jag skulle ta mig från soffan till toaletten, benen vek sig och musklerna slutade liksom fungera. JAG kom ingenstans minns paniken jag hade. Jag bara låg där och tänkte nu dör jag, jag orkar inte mer. Dock kunde jag dra mig till toaletten. Sen började folk dö för mig rätt tidigt också. Pappa dog 93 (bilolycka) och morfar 97 (cancer), antar att såna där saker påverkar en också. Jag blev liksom sjukdomsrädd och dödsrädd. I alla fall angående sjukdommar, jag får alltså OFTA för mig att jag är sjuk. Värst var det dock i tonåren, kom på diverse sjukdommar jag kunde ha och sen var jag säker på att jag hade dom. Sen att jag dessutom fick en massa skit gjorde inte saken bättre. När jag precis fyllt nitton fick jag en djup ventrombos i höger ben. Vad det betyder i normalsvenska är blodpropp i ett kärl under knät. Den gången var jag övertygad om att jag vandrade runt med en sträckning. Hade börjat hos sjukgymnast då jag hade ont i rygg och nacke. I alla fall efter dag tre skickade min mormor i väg mig till akuten, med mig hade jag hennes svägerska som är sjuksköterska. I alla fall på akuten trodde man liksom jag att det var en sträckning. Nittonår gammal frisk tjej, (eller frisk och frisk jag bantade så klart som jag alltid gjort men ändå rätt okej frisk) inte åt p-piller och inte hade några speciella skäl eller blodpropp i släkten skulle inte kunna ha blodpropp. Men efter att läkaren tröck mig under foten och jag skrek (har jävligt hög smärttröskel) som jag skulle dö, fick jag ett ultraljud. Där syntes direkt en propp och jag blev inlagd på medicin, med waranbehandling samt fragmin. Där blev jag liggande och blev väldigt kollad, hela natten gick dom in tog syresättningsprover och massor med annat. Hade jag inte hamnat där hade jag inte blivit gravid 7 månader senare, det var nämligen en miss av läkaren att säga att jag inte fick använda NÅGRA preventivmedel förutom kondom. Jag tackar denna läkare idag, måste verkligen varit ett tecken på nystart.

I alla fall jag var sjuk i det här i ett halvår. Sen blev jag gravid strax efter jul, och graviditeten var ett ända stort sjukdomsmål de också. Mådde inte illa men var sjuk. Stasat njurbäcken, prematura sammandragningar, misstänkt propp i lungan. Sen när han var född så skrämmer en läkare ur mig cirka 8 månader senare att jag kanske fått bröstcancer för jag fick tillbaka bröstmjölken trots att jag slutat ammat. Grät som fan och pratade med min BM som bara, MEN sa han de? Bröstmjölk är jätte vanligt att det kommer tillbaka och beror knappast på Cancer.

Att jag är hypokondriker är kanske inte så konstigt. JAG har ju varit sjuk stort sätt hela livet. I alla fall så vill jag ge er ett tips på värktablett nu då, alvedon som smäter på tungan. Jiieses vilken underbar värktablett, köpte den igår efter rådfrågan med apoteket. I och med att jag haft propp och har astma får jag endast använda vissa tabletter, hon sa att dom var bra och DET var dom. Köpte även till sonen i fall han skulle behöva nån gång. Dock är han frisk jämt så med honom brukar man inte behöva oroa sig. I alla fall tillbaka till dessa tabletter, dom hjälpte mig på 5 min. Hade ont och smärtan försvann. Som sagt äter aldrig smärtstillande, inte ens dagen efter krogen. MEN dessa WOW vilken tablett. Prova!