21 mars, 2010

Hehe, har spotify på och lyssnar på Eddie Meduzas glasögonorm, jag glömmer aldrig första gången jag hörde den. Jag och pappa åkte i hans bil, samma bil som ha ett år senare dog i. I alla fall vi åkte i skogen på en grusväg (jag mådde illa som vanligt) och kikade ut genom rutan och pratade med pappa medans glasögonorm gick på hans bilstereo med bandspelare, solen lyste över skogen. Var lite kalhyggen men mycket skog bakom jag minns att jag trodde den handlade en om en orm med glasögon. Förstod inte alls att det var något man kallade folk. Samma kväll lyssnade vi på Dire Straits och Walk of life, jag satt där i bilen och det där minnet vårdar jag så ömt. Ett bra minne av mig och min pappa, inte massa bråk som andra minnen handlar om utan jag och pappa i hans bil och solen lyste och vi lyssnade på musik och letade efter älg i skogarna i Orsa. Någonstans ovanför Hansjö, pappa brukade lukta skinn. Skinnjacka, så som äkta skinnjacka luktar. Så luktade min pappa med lite ciggarett rök blandning. Jag har en plånbok i skinn, samma plånbok han hade i sina byxor som jag alltid föreställt mig var jeans pappa använde alltid jeans vill jag minnas som han hade den dagen han dog. Den plånboken har jag här hemma. Det finns fortfarande spår av pappa i den, den luktar som min pappa luktade. Skinn och rök, det är det jag minns av min pappa. Inte djupare minnen än så. Jag minns också dagen han dog. Den dagen kommer jag aldrig glömma, kanske har jag skrivit om den tidigare? Jag vet inte jag kan skriva om saker så kommer det än gång till. Mina minnen kommer och går och jag bara skriver när jag skriver.

Men det jag minns av dagen när pappa dog. Det är snart påsk och då är det dags igen, påskångesten. NÄR jag ska låssas inför alla att jag är precis lika normal som alla andra och gilla att fira påsken…

Dagen min pappa dog var det påskafton, jag hade målat ägg hos min mormor och morfar. Fick skjuss ner till Orsa, tog cykeln och åkte till storgärdet för att träffa min kusin Nathalie som var i Orsa på besök, vi lekte och jag minns att solen värmde mycket den dagen. Jag tror jag hade t-shirt till och med. Vi satt uppe på den lilla ruschkanan i lekparken och pratade, kom på att jag fick lov att åka hem så jag skulle hinna spela bingolotto. Tog min cykel vinkar åt Nathalie och börjar cykla vänder mig om och ser en präst varandra in i farmors hus.
Jag och mamma spelar bingolotto när det ringer på dörren, jag springer och öppnar och samma präst jag redan sett en gång står utanför, han frågar om min mamma är hemma. Så jag ropar ”MAMMA det står i präst i dörren” , går tillbaka till soffan, ser mamma… Jag ser hur min mamma förvandlas och förändras jag förstår något har hänt. Allt blir som en dimma, mamma går till köket och gråter, hon sitter på stolen. Jag är nio år och mitt liv ska förändras förevigt, solen lyser in genom fönstret jag ser skuggan av mamma i väggen och säger MAMMA vad har hänt? HAR någon dött? Mamma stirrar in i mina ögon och gråter och säger ”Ja, pappa har dött Madeleine. Pappa är död” och där försvann något inom mig. Jag grät, min pappa hade dött , men hur var det möjligt? Pappa var inte gammal, det var ju bara gamla människor som dog. Inte pappor och mammor dom levde. Dom skulle finnas där med sina barn inte dö. INGA föräldrar dör, det stämmer inte. Mamma kramade mig och grät. Mormor och morfar kom ner, jag bara grät där i soffan såg bingolotto i tv:n och mormor som kramade mamma och mig. Solen lyste in genom mitt sovrumsfönster trots att jag hade persiener och rullgardin neddragen, jag låg där och stirrade upp i taket, nere i fotändan låg mitt överkasst och några mjukdjur och jag kände dom med fötterna när jag tittade på min mormor och sa ”mormor jag kommer aldrig kunna sov igen, jag kommer aldrig kunna somna. ALDRIG sova en hel natt igen” . Mormor kramade mig och sa jo då, sov nu. Du kommer kunna sova. Jag somnade och vaknade på morgonen och förstod att jag inte drömt min pappa var död och skulle aldrig mer återvända. Inte idag, inte imorgon aldrig någonsin. Jag var nio år gammal och min pappa hade lämnat världen för att aldrig mer återkomma. Mormor gav mig pengar att gå till helikon och hyra film för. Film valet blev ”änglahund” en film jag sett på bio med pappa. Samma stund som jag skulle se den, så berättar mamma för mina syskon Cilla 5 år och Mattias 4 år att pappa har dött, dom tog på barns vis det väldigt lätt. Dom sa JAHA, och sprang vidare och lekte. Jag därimot blev aldrig mer den jag varit. Jag förstod, jag visste att dog man så dog man, då kom man aldrig tillbaka. Mina syskon var små dom förstod inte och det betydde inte så mycket för dom heller, på det viset är det nog bättre att vara riktigt liten om en förälder dör förtidigt.

Varför tänker jag på detta ikväll? Hur kan minnena så starka bubbla upp till ytan bara så där? Igår när jag var på skidspelen kom jag och gick i backen på väg upp möter jag en person från mitt förflutna. En tjej som jag gick på fritids med. Jag känner henne inte, vi har ingen kontakt och jag tror inte heller hon har koll på mig, men jag har koll på henne. Det var hos som berättade om hur det var när pappa dog. Hennes mamma var eller är sjuksköterska och kom i bilen strax efter det att pappas bil åkt in i trädet där mellan Bäcka och Våmhus, hon hade skrikit åt sina barn att kolla bort då dom satt i bilen. Sedan hade hon sprungit ut och känt på pappas puls, han hade puls, då sprang hon över till han som körde bilen och han var redan död. Då hörde hon honom, min pappa… Han drog sin sista suck och dog där på andra sidan bilen. Den tjejen berättade allt det här för mig där på fritids, och jag har hela livet haft en bild i huvudet av hur pappa satt där död i bilen. Min pappa som aldrig använde bilbälte, min pappa som jag tog så förgivet som det barn jag var. Men jag visste också från den stunden han dog att man aldrig ska ta livet förgivet. Det ända vi inte kan ta förgivet är livet, livet måste man ta vara på. LEVA livet fullt ut och aldrig någonsin tro att det man har är något som alltid kommer finnas där, för imorgon kan allt vara förändrat. Inget barn ska behöva veta sånt, men jag fick veta detta i alla fall.

Författarens egna ord.

Att nästan krocka med Charlotte Kalla.

Madeleine Stenberg 21 mars, 201018 juni, 20201 kommentar

Alltså vad är det jag missat? Igår hade jag besökare på 160 pers. Alltså jag förstår inte vad som hände igår? Fick massor med kommentarer men begrep aldrig varför begriper ännu mindre nu. Var någonstans har jag synts så till den grad att jag fick 160 besökare? Haha undrar om det var rubriken till mitt mina drömmar inlägg som drog hit folk? Fast samtidigt vart skulle folk sett det?

William var super nöjd med kalaset. Han riktigt lyste berättade hur han dykt och varit under vattnet och haft skit kul, min fisk. Ja han är som en fisk alltså dock om man tror på astrologi är han en våg. Hehe när jag skulle hämta honom idag höll jag på att krocka med Kalla när jag gick för att hämta sonen, jag tog med ett paraflax för jag orkade inte komma hem med ytterligare en centimeter snö på hövvet (för er som kräver svenska HUVUDET) så jag tog paraflaxet (paraplyt) . I alla fall så när jag går där började jag må akut illa gick liksom och funderade på närmasta hörn att spy i när jag nästan krockar med Kalla som var på väg bort från skidspåren, var rätt spännande. Jag tänkte JÄVLAR va bekant hon är, fick fundera om det var någon jag kanske kände tills jag insåg JA JUST JA de är ju HON! Var rätt spännande, fick man oanmält se en kändis idag då.

EN annan kändis jag såg var ju som sagt snön. Snödrottningen var dock inte välkommen idag. Jag är less på snön nu, och när jag var liten hade jag en film med Rainbow brite där det sas att hon gjorde våren. Därför önskar jag nu att våren kan komma, ingen mera snööö nu vill jag ha tussilago och gullvivor. Sen vill jag ha syrener. JAG älskar syrener dom luktar ju så sjukt gott.

Igår råkade jag helt missa att det var körslaget så mamma berättade att jag skulle kolla idag, min kusin var med. Det var kul att se, han kom dock inte vidare men han var med i tv:n i alla fall. Aldrig sett körslaget innan men lär väl kolla nu då. Min musiklärare var med i kören också. Spännande när man är från orten.

Orsa är minimalt litet, folk som inte vet vart orten ligger eller vad Orsa är förstår nog inte HUR liten byn är. Kanske ska ta med kameran nästan gång jag åker dit och fottar så folk får se.

Det ända som gjorde den där byn levande var Orsa yran, annars var den så tråkig att jag vägrade befinna mig där. JAG ville bort. Visst Orsa är fint att titta på men så jävla tråkig och sen jag har dåliga minnen därifrån. Min tonårstid var jag mest i Mora på, Mora är inte eller speciellt stort men jag hade kul där i alla fall. Det roliga med små orter är vart alla hänger. I Orsa hängde alla utanför centralkiosken när jag var yngre, i Mora hängde man mest på gågatan. Här i Falun? Här hängde folk på mc donalds men nu förtiden tror jag dom yngre hänger vid ica supermarket nere på stan, eftersom donken flyttade till regimentet.

Var hängde eller hänger man där du kommer ifrån? När man är tonåring alltså? När man passerar 18 slutar man ju hänga ute. Men vart hängde ni? Eller vart hänger ni? Berätta.

Småbarnåren

Badkalas och min son den ”blyge”

Madeleine Stenberg 21 mars, 20108 april, 2024Lämna en kommentar

Igår var det skidspelen här i Falun. Vi var dit och när jag kom hem kom brossan hit, jag hade ju gått upp och ner för backen så det kändes i benet jag haft blodpropp i, är ju mitt ”men” och påminnelse om att jag haft blodpropp. Mitt liv är förevigt en påminnelse om det, saker jag inte får göra och vad jag måste tänka på. Jag önskar ingen människa att få blodpropp i ung ålder (jag var ju bara nitton fjuttiga år när jag fick min) , jag älskade redbull och vodka som dryck, det får jag ALDRIG mer dricka. Energidrycker är totalt förbjudet om man haft blodpropp, lika så alla dom preventivmedel jag kan tänka mig använda. P-piller får jag aldrig använda, det som är roligt är dock att när jag kommer till läkare och säger (måste alltid tala om att jag haft blodpropp 2003) så säger dom efter 4 min äter du p-piller, var på jag får påminna dom om att NEJ jag får inte äta p-piller det är risk för blodproppar då och dom, JA just ja förlåt… Då inser ni hur lätt läkare glömmer såna saker, det är så pass ovanligt med blodproppar att läkare ändå tar för givet att en kvinna i min ålder äter p-piller.

I alla fall jag hade ont igår, det är så att jag alltid kommer ha en viss lätt förlamning precis där proppen varit, i alla fall är det så läkarna beskrivit ”problemet” för mig.

I alla fall, igår så var det skidspelen. När vi var uppe i skogen och kikade sprang William i väg i vanlig ordning och babblade med folk, han är sån som lär känna ALLT och alla. Blyg är han inte på långa vägar. I alla fall kommer han sen ner springande till oss och säger, PAPPA och MAMMA får jag vara med här efter fyra det är sång då för alla som vill. Snart kommer Fredrik Swan ner för backen med några andra och säger att William pratade med oss där uppe, härlig kille kom ner och var med på after sk:in sen. William var lyrisk. Så vi gick på after ski:n, när vi sitter där efteråt och han börjar sjunga så ser han William och säger i micken ”HEJ William!” sen sa han ”jag träffade en härlig kille uppe i backen, William heter han. KOM upp på scenen och sjung med mig William” , så William gick upp. Han blev jätte nervös först lilla vännen, han är jätte tuff och så men han är ändå rätt nervös när det är mycket folk så där tror jag. Så fick han sjunga bä bä vita lamm inför allihopa , sonens pappa filmade allt jag knäppte massor med kort. Sen fick han komma upp flera gånger på scenen och sjunga. Var så himla fint, mitt mamma hjärta var ju himla stolt.

Idag ska sonen på badkalas på lugnet, två kompisar från hans förskola som fyllt år och ska bjuda på badkalas. Dom är tvillingar alltså, så William ska dit och bada. Blir nog jätte kul för honom.