Har ni funderat över de någon gång?

Hur det skulle kännas att vara en man. Jag har läst så sjukt mycket på nätet och hela mitt liv genom skolan och medier fått höra hur synd det är om kvinnor. Jag har alltid vetat att som kvinna har man aldrig samma rättigheter som män och dessutom så är alla flickor små rosa och allmänt snälla. Pojkar däremot dom är buffiga och knuffiga, POJKAR som är så stort och heligt aldrig snälla dom ska slåss och vara bestämmande, dom tar för sig i livet till skillnad från alla stackars flickor som inte vågar. Ja det är ju vad alla säger.

Jag tycker dock inte den bilden stämmer speciellt bra. Nog för att det varit så, men jag ser en helt annan sak där ute i verkligheten. Jag ser hur barnen i förskolorna där jag jobbar tar för sig lika mycket, jag ser hur flickor styr och ställer och ofta har en väldigt aktiv roll i HUR leken ska gå till. Jag ser hur pojkar ofta inte alls vill slåss utan helst drar sig undan från den lilla procent som faktiskt slåss. Jag ser också hur flickorna tar för sig extremt mycket, så mycket att pojkarna ofta bleknar. Flickorna syns betydligt mycket mer en pojkarna. I alla fall är det så på förskolan. Jag har jobbat väldigt lite i skolan, eftersom jag funderar på att hoppa upp till skolan så kommer det bli spännande att se vad som är där. Dock märks det väl hur flickorna är mer synliga än pojkarna på förskolorna.

Jag läser ofta artiklar om det motsatta, kanske har människan hamnat i ett slags vakuum där vi tror att flickor är svaga fortfarande. Jag tror det är precis tvärt om, jag tror vi nu lyckats göra flickorna starka och jag tror det började redan i mitten av 80-talet. DOCK tror jag vi i och med detta gjort våra pojkar svagare, kanske var det de som någonstans varit misstolkningen av jämställdheten att vi istället för att bygga två trygga kön nu byggt på flickorna så pojkarna inte står på samma plan.

Mycket kanske beror på dom begränsningar vi gjort för våra pojkar, vi har inte tillåtit pojkarna att ha rosa eller tycka att det är okej att leka med tjejleksaker som många tror är det största problemet. Eller så är det som jag tror. Att vi genom att kämpa så för flickans rättigheter glömt bort pojkarnas. Pojkarnas rättighet att få utvecklas och våga, pojkarnas rättighet att kunna leka med dockor utan att vi vuxna ska säga fåniga saker som “NÄMEN åååh va gulligt” , för så skulle aldrig än vuxen säga till en flicka som leker med bilar, åt henne skulle den vuxna säga “VA tuff du är som leker med bilar”. För där har vi skillnaden, en flicka som tar för sig är tuff, en pojke som tar för sig det ser vi INTE som bra, det betyder att vi inte lyckats få ett jämställt samhälle. För i våran värld ska flickan vara tuff och pojken finnas men inte höras. Vi har alltså vänt på steken, vi har gjort flickan synlig men pojken osynlig. Vad vi borde göra är att alltid se alla barn, dom bråkiga, dom blyga, dom ensamma, dom med många vänner, den mobbade och mobbaren. För att få ett samhälle där alla syns måste vi ge alla möjligheten att synas. Inte se på personen utan problemet. Problemet kommer också alltid behöva lösas det går inte att tänka att IDAG är vi klara för problemet att få osynliga barn synliga är ett livslångt projekt som alltid måste vara i gång för att få de resultat vi vill ha.

Så har du någonsin undrar över hur det känns att vara man? Ja jag har undrat, jag tror det är jobbigt att leva i en värld där man alltid förväntas vara bäst. Jag syftar nu på dom män som räknas som RIKTIGA män, inte dom män vi skapar just nu. Jag tror det är för jävla jobbigt att alltid ses som en buffig och knuffig person direkt när du kommit ut från din mammas könsorgan eller mage, beroende på hur man föddes. Nästa gång du uppmuntrar en flicka att vara framåt glöm inte att uppmuntra en pojke för samma sak. Annars kommer vi ha ett samhälle för flickor där kraven är att alltid vara bäst och buffig och knuffig om några år. Det vill vi inte eller hur? Vi vill ha ett samhälle där alla mår bra och där ingen ska behöva vara tuff för att bli accepterad.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer!
Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

%d bloggare gillar detta: