Jag tittade nyss på datumet nere i hörnet på min skärm och fick en känsla av att det nog är 22 år sedan pappa dog. Jag googlade hans namn och hittade datumet, det är enkelt med nätet på de sättet eftersom man enkelt kan googla upp saker och få information. För mig som inte rakt ut kan säga datumet blir det varje år en aha upplevelse kring april eftersom jag vet att det är runt detta datum men det aldrig tycks finna sin plats i mitt minne ändå.
Jag och pappa.
Några saker med att förlora en förälder i barndomen som jag lärt mig genom åren, men även skrev min examensuppsats om är hur lite människor faktiskt förstår kring barns sorg. Det värsta är dessutom att sorg kring barn är så tabu att människor fortfarande än idag tror att ”men de har vi kommit längre på än för 22 år sedan”, det är skitsnack. Samhället har alldeles för lite kunskaper kring barn som sörjer, och det blev väldigt svart på vitt när jag skrev mitt examensarbete om saken. Barn och ungdomar förväntas att ha en kort period av sorg, och man för väntar sig dessutom inte att behöva höra talas om den som barnet sörjer över någonsin igen. Genom hela mitt liv, och än i vuxen ålder ryggar folk tillbaka som om jag bar på en sjukdom som skulle smitta ner allt och alla runt mig, när ämnet: När min pappa dog, kommer på tal. Folk flackar med blickar, försöker att byta samtalsämne, får panik och så kommer mantrat; Åh stackars dig! Precis som att jag tycker otroligt synd om mig själv för att pappa dog när jag var barn. Jag lider väldigt lite av att han dog, jag har ju knappt några minnen kvar av tiden när han levde. Eller jag minns, men det är mer som en dröm för mig. När någon dör försvinner deras ansikten för mig, ett tag trodde jag att det måste vara fel på mig som inte kan minnas ansiktet på döda människor. Men jag tror att det är så jag fungerar för att kunna leva vidare.
Pappa och jag.
Jag önskar inte att pappa levde, jag kan visserligen fundera ibland på hur livet varit om han levt, men jag inser varje gång att det var bra att han dog. Inte för att människor inte förtjänar sina liv, inte för att jag hatat honom eller liknade. Utan min anledning är att mitt liv inte varit som det är idag om han levt. Om pappa överlevt bilolyckan hade jag förmodligen aldrig fått William, jag hade kanske bott kvar i Orsa i värsta fall, jag hade inte haft min drivkraft i mitt barn och kanske gjort andra val jag ångrat. Jag bär min ryggsäck som alla andra, men jag är glad att min ryggsäck är full med det som livet gett mig. Jag hade inte velat mitt liv annorlunda, och det är inte synd om mig för att min pappa dog när jag bara var nio år. Däremot har jag behov som alla andra av att skriva några rader om mitt liv ibland, tala med människor om när han dog ibland. Allt i livet behöver inte alltid vara rosenrött, ibland behöver man nattens mörker för att överleva. Jag lever för båda, rosens röda färg och nattens svarta mörker.
Vad jag vet, det sista fotot på min pappa.
Ulf Erik Landgren.
Madeleine Stenberg 
