Jag gick och la mig vid 21:00 igår och sedan sov jag tills klockan var 7:00, jag kanske ska medge att jag utöver detta sovit mycket under hela onsdagen men så slut blir jag av inplanerade möten och saker som tar energi. Idag har jag orkat att både diska och tvätta, jag tog mig en tidig promenad till Maxi där jag handlade blomkål och vegetariska bullar (substitut för köttbullar alltså, bullar minus kött). Jag hade hittat ett recept på blomkålsmos som jag ville testa att laga så det gjorde jag till middag. Till det åt vi alltså vegetariska bullarna, jag gillar vegetariskt och i stort lagar jag mest vegetariskt här hemma. Jag är inte vegetarian men äter mycket vegetariskt min mage mår helt enkelt lite bättre av det, och eftersom jag har IBS som verkar påverkas av animaliska produkter så försöker jag så klart att inte äta allt för mycket sånt. Sen är det även miljön och djuren jag tänker på, men som sagt jag äter fortfarande kött när jag blir bjuden på den saken. Så jag är inte vegetarian. William gillar också vegetariskt och Björn med så det funkar väldigt bra att laga, jag gillar det helt enkelt. Hur som helst var blomkålsmoset väldigt uppskattat av oss allihopa och efter middagen tog jag och Björn en promenad på nästan 5 kilometer. Så skönt att promenera, det är som sommar i luften fastän det är mitten av september! Hur underbart är det inte?!
Förutom detta har jag idag sovit middag, som vanligt?! Men även lyssnat på P3 dokumentär. Jag började lyssna på ett avsnitt om 11 september, och det berörde mig djupt. Jag minns fortfarande var jag befann mig där den 11 september och vad jag tänkte i just det ögonblicket när jag hörde om första flygplanet. Jag stod i vardagsrummet eftersom att mamma och mormor ropat på mig att det var något på tv:n. Sen mitt där under intervjun säger dem; NU får vi upplysningar om att ett till flygplan har åkt in i det andra tornet. Jag minns hur man stirrade på tv:n och knappt fattade vad som hände, vad var det frågan om. Första flygplanet trodde man var en vanlig krasch men när det andra kom förstod man ju att det var något annat. Den dagen känns det som min världsbild förändrades, jag var sjutton år hade inte riktigt flyttat hemifrån ännu men var på väg att göra det. Jag funderar och tänker att det måste varit runt den här tiden jag flyttade hemifrån sen så där strax efteråt. Den där händelsen som verkligen påverkade västvärlden. Jag har inte varit i ett flygplan sedan dess, förmodligen kommer jag aldrig flyga igen heller.
Hur som helst, efter att ha lyssnat klart på det avsnittet började jag lyssna på mordet på Therese Johansson Rojo, sådan otroligt sorglig historia. Jag lyssnade och kände mig så berörd. Jag minns det där mordet, för jag följde det i media. Det kändes nämligen så sjukt att en så ung person blev mördad av två jämnåriga på grund av ett svartsjukedrama. Tre ungdomar som borde vara mitt i livet, i den där tonårsstunden när livet ska vara svårt på ett enkelt sätt. Så hemskt, att en så ung människa dog för svartsjukans skull.
Nej nu ska jag ta och gå och lägga mig. Jag är trött, imorgon är det fredag och jag har ett mål med morgondagen och det är att orka städa. Jag ska så klart även promenera som varje dag och laga någon middag. Men jag blir glad om jag orkar städa också.
Det är bra att man minska köttintaget, mår vi och världen bra av men om man vet varför och står för sitt ätande med kött så ser jag faktiskt inga problem med att man gör det. Det är det där ”riktiga karlar” (självklart finns det kvinnor också men poängterade mest benämningen) som bara äter massa onödigt stor mängd kött och noll fr. växtriket! Jag har kött som tillbehör iaf…
Ta hand om dig nu, kram!
Visst är det så, jag tror inte man ska hymla med saken heller. Däremot försöker jag minska intaget och det känns bra 🙂
Jag lyssnade faktiskt på dokumentärserien om mordet igår på jobbet. Fruktansvärt.
Ja usch verkligen 🙁
Hej! Hittade hit genom någon annan blogg och hamnade visst hos mig själv för ett årsedan… Jag har gått igenom precis samma! Ångesten inför varje läkarbesök var hemsk och fruktansvärt utlämnande och utmattande. All sömn som behövdes. Att man blev trött av en kort promenad. Allt. Precis allt låter samma❤
Det jag ville berätta, och förhoppningsvis kanske det kan hjälpa även dig, är att jag bad om seratoninhöjande medicin. Jag äter citolapram, de första två veckorna var FRUKTANSVÄRDA. Allt förvärrades tio gånger om men sedan vände det. Orken började komma tillbaka, iallafall så pass mycket att jag inte behövde tre timmar sömn mitt på dagen för att sedan sova 13 timmar varje natt och gråta vid minsta lilla press/stress.
Hoppas att det kan hjälpa dig på traven, jag är fortfarande inte tillbaka men jag klarar åtminstone av min vardag! Stor kram+
Usch då! Stackare det är hemskt verkligen :(. Jag har fått medicin jag med äter Fluroxtin Mylan tror jag den stavas? Den börjar funka och jag känner mig gladare även om jag fortfarande är så trött. Känns så väl igen mig i det du skriver om sömnen och allt. Vad fint att du skriver till mig <3. Det ger hopp om att man ska må ”bättre” senare. Ska läsa din blogg strax <3.