januari 8, 2017

Utmattningssyndrom – Avslappning, bad, ansiktsmask och fullständig rädsla.

Madeleine Stenberg 8 januari, 2017 24 Kommentarer

Nu har jag försökt mig på avslappning, jag tog en stund med meditation för att lugna den uppstressade delen i mig. Den känns i magen, det känns i huvudet, det känns i kroppen. En stress börjar sakta bygga upp sig. Jag försöker dra till minnes om jag haft så här tidigare innan jobb, men det brukar inte kännas så här. Andra gånger har det varit pirrigt nu är det mest bara läskigt.

Det finns en rädsla som byggt bo inom mig. Kanske lite som en symbol för biet här ovan på bilden. Många är rädda för bin och getingar, rädslor och skrämmande saker. Det blev mycket om utmattningen idag, kanske för att den visar sitt onda ansiktet extra tydligt just idag? Jag tänker att det är så definitivt nu. Imorgon kommer jag gå tillbaka till mitt arbete igen. Det är bara tjugofem få procent, men det är också platsen som startade allt detta inom mig.

Det sitter liksom kvar i min kropp, rädslan att bli värre igen. Det är väl rätt naturligt kan jag tänka mig. Att man rädslas för att ligga i sängen och stirra in i väggen. Att känna hur kroppen liksom klistrar sig fast mot madrassen och täcket håller kroppen tag så du inte kan röra dig. Huvudet är tomt, och kroppen så utan ork.  Att befinna sig där i det mörka hålet och att kämpa för att ta sig upp. Första kampen att orka duscha, andra kampen att orka ta en promenad. En ny kamp att börja finna vad man tycker om i livet igen.

Jag har kämpat hela hösten, jag har lärt mig att handla och att träffa människor. Allt jag gör är som en ny utmaning och något nytt jag lär mig. Därför känner jag rädsla inför morgondagen, ja kanske hela våren. Jag kämpar med att visualisera en ballong som jag fyller med luft med all oro som finns i min kropp. Jag kämpar med att fylla denna ballong med allt det som känns tufft för mig just nu.

Imorgon vid den här tiden har jag klarat min första arbetsdag. Den varar visserligen endast i 1,5 timme men den kommer ändå ta energi. Den kommer att kännas så här efteråt. Vad känner jag imorgon kväll? Hur kommer det kännas vid den här tiden imorgon?

Alla tankar far runt inom mig som en karusell. En karusell med vemod, rädslor och även nyfikenhet. Imorgon börjar jag jobba igen. Det känns i varje del av min kropp och varje del av min själ.

Utmattningssyndrom – Sömnmönster och sömnbehov. 

Madeleine Stenberg 8 januari, 2017 14 Kommentarer

Ni vet när man råkat somna fastän man trodde ögonen skulle hålla sig öppna? Just där befinner jag mig nu. Jag ligger på soffan under min mjuka filt och småmyser.

Så många människor ber om ursäkt eller känner någon form av pinsamhet för att sova middag. Det står så ofta i tidningar att det ska man inte göra. Men samtidigt går tröttna människor runt här i västvärlden och frågan är om det kanske just beror på sömnbehovet?

Man ska sova på natten och vara vaken på dagen. Man ska gå upp tidigt och lägga sig tidigt, då har man liksom det rätta sömnmönstret och det accepterade sömnmönstret. Vi blir stressade när vi inte kan somna nattetid och räknar inte den tiden som sovs på dagen som en del av sömnmönstret.

Ändå hävdar så många sig vara kvälls eller morgonmänniskor. Kan det då inte vara så att vi faktiskt precis som i allt annat är olika även i sömnmönstret? Att vissa av oss helt enkelt sover bäst på dagen eller länge på morgonen, medan andra av oss sover bäst tidiga kvällar och nätter?

Vad är det som säger att det ena är mer naturligt än det andra? Varför förfasas världen av människor som ”sitter uppe hela nätterna”? Nu när jag varit sjuk och lärde mig att sova igen har jag märkt att mitt sömnmönster är från runt 22-23:00 på kvällen tills runt 9:00-10:00 på morgonen. Vissa dagar sover jag dessutom middag.

Nu kanske sömnen blir extrem eftersom jag har utmattningssyndrom, men jag tänker mer att min kropp nog helst vill sova länge på morgonen och vara uppe längre på kvällen. För rent spontant är det då jag mår som bäst.

Nu är jag lärare och våra arbetstider är förlagda på dagtid fortfarande. Men vad vet man? Kanske man i framtiden tar bort klockan efter korna som ska mjölkas och förskjuter skoldagen? För vad jag läst så ska faktiskt barn och tonåringar sova längre på morgonen än vi låter dem göra.

Utmattningssyndrom – Känslorna som känns inför första arbetsdagen på över 6 månader.

Madeleine Stenberg 8 januari, 2017 14 Kommentarer

Först hade jag ju semester, det var då jag gick hem och kände mig så nere utan att förstå riktigt varför. Sedan kom hösten när jag skulle börja arbeta igen men hela kroppen och själen sa nej och det gick bara inte. Nu befinner jag mig här dagen innan första arbetsdagen, det är ungefär två timmar om dagen. Två ynka timmar för att arbeta och ändå känner jag oro i kropp och själ idag.

Den där oron, hur ska det gå? Jag mår bättre nu, jag mår absolut mycket bättre än jag gjorde där i somras och i höstas. Jag kan skratta igen, och sömnbehovet är mer stabilt nu. Men det finns andra känslor där som jag inte helt bearbetat ännu. Känslor som ilska och irritation, sedan vetskapen om att den människa som lämnade jobbet där i somras hon är inte längre kvar. Delar av henne finns kvar men mycket är så förändrat.

Hon som lämnade jobbet där i somras för att få semester var trött och utan ork. Hon gick därifrån som någon som gjorde allt på rutin. Hon hade slutat göra saker för det var roligt, hon gick fram och tillbaka mellan hem och arbete utan glädje. Hon som ska kliva innanför dörrarna på jobbet nu är inte samma människa längre.

Hon som kliver in där imorgon är mer cynisk och lite kall. Hon är inte lika öppen för att ta utmaningar längre och heller inte lika öppen för att hjälpa andra. För första gången i hennes liv kommer hon inte vilja hjälpa till, eller vara någon annan till lags. Hon kommer prioritera sig själv i första rum. Hon är inte samma människa, hon har en annan själ i en ny kropp.

När jag imorgon kommer till arbetsplatsen förväntas jag att presentera mig för folk. Fast helt ärligt talat känner jag bara att varför ska jag det? Varför ska jag berätta om mig själv? För egentligen bryr sig lika få människor om vem jag är som jag bryr mig om dem.
Människor är för upptagna med sig själva för att orka bry sig om, det har jag fått lära mig den hårda vägen under min sjukdom.

Det klivet in en ny människa på arbetet imorgon. En människa som ser världen med nya ögon. En människa som börjat säga ifrån. Jag känner hur jag skapar obehag runt mig på senare tid. Jag säger för mycket, jag gör för mycket man inte borde. Jag följer mitt hjärta och går min egen väg, jag har hittat mig själv.

Jag säger inte att jag är otrevlig, men jag är obekväm och mer vaksam. Jag är en ny människa, som en fågel Fenix har jag brunnit upp och återuppstått mer glänsande än någonsin. Kanske är det just utmattningssyndrom som är symbolen för Fågeln Fenix? Den där fågeln som dör för att sedan återuppstå i sin egen aska. Åtminstone känns det så, som jag upplevt samma resa som en fågel Fenix.