Utmattningssyndrom – Känslorna som känns inför första arbetsdagen på över 6 månader.

Först hade jag ju semester, det var då jag gick hem och kände mig så nere utan att förstå riktigt varför. Sedan kom hösten när jag skulle börja arbeta igen men hela kroppen och själen sa nej och det gick bara inte. Nu befinner jag mig här dagen innan första arbetsdagen, det är ungefär två timmar om dagen. Två ynka timmar för att arbeta och ändå känner jag oro i kropp och själ idag.

Den där oron, hur ska det gå? Jag mår bättre nu, jag mår absolut mycket bättre än jag gjorde där i somras och i höstas. Jag kan skratta igen, och sömnbehovet är mer stabilt nu. Men det finns andra känslor där som jag inte helt bearbetat ännu. Känslor som ilska och irritation, sedan vetskapen om att den människa som lämnade jobbet där i somras hon är inte längre kvar. Delar av henne finns kvar men mycket är så förändrat.

Hon som lämnade jobbet där i somras för att få semester var trött och utan ork. Hon gick därifrån som någon som gjorde allt på rutin. Hon hade slutat göra saker för det var roligt, hon gick fram och tillbaka mellan hem och arbete utan glädje. Hon som ska kliva innanför dörrarna på jobbet nu är inte samma människa längre.

Hon som kliver in där imorgon är mer cynisk och lite kall. Hon är inte lika öppen för att ta utmaningar längre och heller inte lika öppen för att hjälpa andra. För första gången i hennes liv kommer hon inte vilja hjälpa till, eller vara någon annan till lags. Hon kommer prioritera sig själv i första rum. Hon är inte samma människa, hon har en annan själ i en ny kropp.

När jag imorgon kommer till arbetsplatsen förväntas jag att presentera mig för folk. Fast helt ärligt talat känner jag bara att varför ska jag det? Varför ska jag berätta om mig själv? För egentligen bryr sig lika få människor om vem jag är som jag bryr mig om dem.
Människor är för upptagna med sig själva för att orka bry sig om, det har jag fått lära mig den hårda vägen under min sjukdom.

Det klivet in en ny människa på arbetet imorgon. En människa som ser världen med nya ögon. En människa som börjat säga ifrån. Jag känner hur jag skapar obehag runt mig på senare tid. Jag säger för mycket, jag gör för mycket man inte borde. Jag följer mitt hjärta och går min egen väg, jag har hittat mig själv.

Jag säger inte att jag är otrevlig, men jag är obekväm och mer vaksam. Jag är en ny människa, som en fågel Fenix har jag brunnit upp och återuppstått mer glänsande än någonsin. Kanske är det just utmattningssyndrom som är symbolen för Fågeln Fenix? Den där fågeln som dör för att sedan återuppstå i sin egen aska. Åtminstone känns det så, som jag upplevt samma resa som en fågel Fenix.