Utmattningssyndrom – Att komma tillbaka till livet, när man befunnit sig under djupaste avgrund.

Bild från i somras innan jag förstått hur dåligt jag mådde. 

Jag kan se det nu. På mina ögon på denna bild, på huden och på hela mig. Det är något tomt där i blicken. På varje bild från i somras ser jag det, den där tomheten. Ingen sommarlycka utan bara sån obotlig trötthet. Jag kan se det nu, jag kan ta in det nu hur jag mådde. Jag förstod det aldrig då, hur dåligt jag mådde och hur det kändes på riktigt där inom mig. Jag borde förstått eftersom jag grät och var så trött hela tiden, att jag bara ville fly från allt och att tanken på att möta människor gav mig svimningskänslor och panik.

Jag flydde inombords, jag föll och klarade ingenting. Jag klarade inte att möta människor. Jag klarade inte av att prata i telefon, jag glömde bort hur man skrattar och hur man är sig själv. Jag minns så väl den där dagen på jobbet när jag var dit för att fixa innan sjukskrivningen. Brandlarmet gick och jag fick panik, hela min värld rasade. Jag minns när jag kom ner på Borlänge centrum och helt enkelt inte klarade att kliva på bussen. Alla ljud, alla människor, allt ljus det fick mig att ramla ihop. Varje del av mig bröts ner till små partiklar och jag kände mig helt tröstlös. När jag kom hem grät jag igen, jag fick min medicin senare. Sen tog jag promenader, varje dag in på ICA Maxi för att våga träffa folk och alla dessa P3 dokumentär jag plöjde dag för dag.

Jag minns när jag efter en dag som varit med för mycket, föll ihop mitt på gatan och inte kunde gå igen. Hur jag fick ringa efter Björn som hämtade mig. Hur jag knappt klarade av att gå mellan den lilla trottoaren och bilen. Hur jag liksom bara ramlade ihop hemma hos Björn och hur mitt hjärta rusade, tankarna och ljuden.
Hur jag fick sådan ångest på parkeringen på ICA Maxi att jag flydde och inte visste vem jag var, vart jag befann mig och framförallt om allt var en dröm eller verklighet. Hur William tog min hand och fick med mig därifrån.

Det är svårt att förklara vilket helvete jag befann mig i. Att få lära sig att skapa rutiner, genom att ha ett block där jag skrev upp det mest vanliga sakerna för att komma ihåg vad och vart jag skulle för varje dag. Hur jag skrev upp att dusch, att städa, att laga mat. Hur jag skrev upp att ta min medicin och att ta min promenad. Hur jag stod långa stunder i hallen innan jag orkade och förmådde mig själv att gå ut. Ångesten jag upplevde av att träffa någon jag kände, att behöva säga hej och försöka vara trevlig när allt jag ville var att springa därifrån.

Sen började tiden komma när jag kunde vakna på morgonen och känna mig glad. När jag klev ur sängen och kände mig hoppfull och la mig och somnade utan att ligga vaken tills klockan var 3-4. När jag sov och sov, men ändå kunde skratta igen. När jag började hitta mig och mitt och gick från en evig tänka på andra människa, till en nu tänker jag på mig människa.

Så kom den då, tiden när jag faktiskt började må bra. Tiden när jag började länga efter att träffa människor och inte kände att jag mådde dåligt av att umgås med folk längre. Tiden när jag vågade ta mig tillbaka mot arbetslivet igen. Tiden när jag sakta men säkert sökte mitt mående och att fortsätta behålla mig i alltihopa. Tiden när jag skrattar och ler utan problem längre.

Och nu är jag alltså här. Eller snarare där jag var igår. Igår var jag för första gången med på ett möte. Första gången när jag befann mig i ett sammanhang med så många människor på samma plats. Jag kanske inte fixade att hämta dryck och smörgåstårta själv. Men jag fixade att vara där, att lyssna och säga hej till människor. Jag klarade att befinna mig i ett rum och det kändes bra och det gick bra. Visst fick jag ångest men jag vet numera hur jag ska andas ut ångesten. Ett djupt andetag och ett lugn att det löser sig, att försöka att inte låta rädslan besegra mig. Jag ska inte ljuga, igår kväll hade jag stresspåslag när jag skulle somna hjärtat slog i panik, och jag visste även att jag idag skulle hålla lektioner vilket även det bidrog till oron, men jag tog mina fem bra tankar om mig själv, och somnade. Idag hade jag lektioner hela dagen. Lektioner på 3,5 timmar, lektioner med tema Etik och Moral samt Sex och samlevnad och det blev galet lyckat. Galet lyckat då eleverna var nöjda efteråt, för i slutändan är ju det viktigast inom alla lektioner att eleverna går därifrån NÖJDA, STÄRKTA och GLADA. Precis som mitt liv är just nu, jag ska vara nöjd, stärkt och glad i livet.

Madeleine Stenberg

Bloggare sedan 2004. Bor i Falun med min son William född 2004. Är utbildad lärare, förskollärare, doula och hjälpmamma samt kursledare i Amningshjälpen. Studerar till specialpedagog.

26 thoughts on “Utmattningssyndrom – Att komma tillbaka till livet, när man befunnit sig under djupaste avgrund.

  • 9 mars, 2017 at 20:32
    Permalink

    Så härligt att du är påväg upp igen!!! Tänk vilken erfarenhet man fick med sig om att man själv är viktig för en själv. Det får vi aldrig glömma, det är lätt att göra det när allt börjar snurra igen. Ta hand om dig!

    Och det här med huden. Jag har bytt hud på händerna, fick liksom fila huden nu när vi var iväg-det var som att hudcellerna helt plötsligt kom igång igen…
    Josefine- med småbarnsfamiljen i thailand sju veckor recently posted..Sista dagen

    Reply
    • 9 mars, 2017 at 20:43
      Permalink

      Ja det känns så skönt, att komma framåt och tillbaka till livet :D. Åh ja det har du helt rätt i <3. Tusen tack 🙂

      Reply
  • 9 mars, 2017 at 21:46
    Permalink

    du ser verkligen glad och lycklig ut på sista bilden 😀

    Reply
  • 9 mars, 2017 at 22:34
    Permalink

    Ja, det där med psykisk ohälsa. Det är läskigt hur den kommer smygande på en. Läskigt.. Men tur att du lyckades ta dig ur det <3

    Sv; jo, men absolut kan man det! Men det är svårt att bara ta sig ifrån avdelningen, även fast det går och sedan är det inte allt för hemskt 😉

    Reply
  • 10 mars, 2017 at 07:30
    Permalink

    Vilken resa du gjort! Jobbigt att behöva gå igenom det men vad stark du är och skönt att kunna se att man är på väg tillbaks! Kram
    Carro recently posted..God morgon fredag!

    Reply
    • 11 mars, 2017 at 17:29
      Permalink

      Åh tack :). Jag försöker se det som en resa :). Kramar 😀

      Reply
    • 11 mars, 2017 at 17:28
      Permalink

      Åh fina du så fina ord. Inte alls bra :(. Hoppas du kan få hjälp <3, tänker på dig!

      Reply
    • 11 mars, 2017 at 17:48
      Permalink

      Tack, fast vet inte om det riktigt är en lämplig kommentar till inlägget :/.

      Reply
  • 10 mars, 2017 at 10:33
    Permalink

    du är väldigt stark som kämpar så hårt men även att du delar med dig av din resa genom livet 😀 kram
    annelie recently posted..En liten dagens lista

    Reply
  • 10 mars, 2017 at 11:22
    Permalink

    Inspirerande och positiv läsning, helt otroligt egentligen så – hur ska jag säga så Du inte missförstår mig…
    Jag tycker det är fantastiskt att vårt psyke (människans) är så starkt men ändå svagt, att det klarar av massor (tänker på flyktingarna från bl a Syrien) men plötsligt så blir det stopp.

    Du har gjort en resa, Du får antagligen fortsätta kämpa, men Du är på väg upp/framåt och det som hänt har gjort Dig starkare.

    Det som är skrämmande är att allt fler människor (kvinnor) insjuknar i stress, utmattning, kronisk värk och det känns som om samhället inte riktigt förstår att det måste göras något nu, något som förbygger och förbättrar livssituationen för många,
    att bli utförsäkrad eller nekas sjukpenning för att fkassan inte anser det är en sjukdom gör ingen frisk.
    åsa i åsele recently posted..Blogg100 dag nio

    Reply
    • 11 mars, 2017 at 17:53
      Permalink

      Åh tack för att detta inspirerade dig, det värmer. Visst är det fantastiskt vad kroppen klarar förstår dig precis <3. Sen precis som du skriver det är skrämmande vart vägen bär för så många kvinnor. Vart är livet på väg när vi en och en ramlar över detta stup? Något måste förändras <3

      Reply
  • 10 mars, 2017 at 22:13
    Permalink

    Åh vilken resa du gjort och gör<3
    Jag känner igen mig så mycket i det du skriver med min utmattning ..
    Så glad att Du är på väg upp igen, du har kommit så långt<3
    Annie recently posted..Gör det du mår bra av ..

    Reply

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: