Mitt besök hos sjukgymnasten – Min dagliga smärta.

I fredags var jag till sjukgymnasten. Jag vet att flera velat veta hur det skulle gå där, och jag har dragit ut på att berätta om saken för beskedet var inte av uppiggande sort.

Kommande stycke innehåller detaljer som kan vara jobbigt för högkänsliga att läsa, hoppa över detta stycke om du är känslig för detaljer.

För att göra en lång historia kort har jag haft ont i min nacke så länge jag kan minnas.  Jag hoppade från soffbordet med en sopkvast under tröjan när jag var fyra år. En lek där jag minns att jag låtsades att jag var en häxa. Kvasten tog i golvet och slog rakt upp i min gom. Jag minns hur det kändes, och hur huvudet slog bakåt. Att det lät “bodonk, bodonk” ut munnen och kom som stötar av blod, jag minns hur toaletten fylldes och hur rädd min mamma var. Vi vet att vi åkte för att ge mig sjukvård och att det blev en resa till Falun. För mig som bodde i Orsa var det ganska långt, jag lades in på barnkliniken där de ville sätta dropp, men det ville inte jag. Jag slet sönder flera infarter och vägrade tills jag fick valet att dricka juice. Det brann som eld i min mun, jag minns fortfarande smärtan som brände där när jag drack. Min mamma var gravid med min lillebror och vi sov över en natt i Falun. Dagen efter drack jag varm choklad på sjukhuset och åt en smörgås, det smärtade fortfarande och jag minns att jag kände hur tungbandet var löst under tungan. Jag fick en My little Pony av mamma och sedan åkte vi tillbaka hem till Orsa igen, med bussen om jag inte minns helt fel.

Nu kan ni känsliga läsa igen. Efter händelsen så har jag vad jag vet alltid haft ont i nacken, något som med åren blivit värre. För 11 år sedan gjorde jag en röntgen på nacken som inte visade något avvikande. Istället fick jag höra att smärtan bara fanns där, så jag har fortsatt att ha ont. Den resulterar i att jag har kroniskt ont i nacken och ofta går det rakt upp i huvudet på mig. Den sitter där och trycker på punkter ofta och gör mig trött och slut. Jag har sökt till sjukgymnastik men det har aldrig funnits tider, därmed nu när jag upplever att det blivit ohållbart så fick jag äntligen en tid.

Så då i fredags, jag kom dit och ganska direkt blev sjukgymnasten bekymrad. Han ansåg att jag gått alldeles för länge med smärtan, dessutom sa han att när man haft ont så länge som jag haft påverkar det till sist hela kroppen. Han sa att till sist tar resten av kroppen stryk, smärta leder till smärta och oftast mår man till sist även psykiskt dåligt eftersom det kroppen inte orkar med att ha det så här. Han frågade om sömnen, berättade att jag aldrig sover en hel natt. Jag vaknar alltid flera gånger per natt och har alltid gjort. Det här gillade han inte, så det ska bli någon läkartid. Dessutom tycker han att jag behöver prata med någon, eftersom ja kroppen och själen hänger ihop. För egen del är det helt okej, jag har inga problem med att prata. Större delen av min barndom gick jag till skolpsykologen och det är inget jag skäms över på något vis snarare vet jag att man ofta mår väldigt bra efter såna besök. Men får lite rätsida på saker och ting. Hur som helst, det var dags för undersökning. Han sa att så fort det gjorde ont skulle jag säga till, det gjorde ont ganska direkt och så säger han “MEN du jag rör dig knappt”. Han visade samma övning på min arm och där kändes det knappt. Skrämmande, han sa att nålar skulle sättas och han ska tala med teamet om mig. Jag ska få övningar och även hjälp med detta.

På något vis borde jag känna mig glad, äntligen kanske denna smärta kommer att försvinna. Efter år av olika övningar, massage och liknande. Men istället känner jag mig tung inombords. Tung för att det här funnits där så länge, jag tror absolut också att en del av det som finns i min kropp också är sorg. Att en del beror på olyckan och en del på sorgen jag bär efter en barndom som bar på många sorger för min del. Det finns så många fina stunder i min barndom, men också så många mörka stunder som inte gjort mig starkare utan svagare. Det där med att hårda saker gör dig starkare beror helt och hållet på vad det är, för vissa saker har gjort mig så mycket svagare. Min rädsla att dö, att jag har så lätt att känna mig orolig och osäker. Det är inga gåvor jag fått av motgångar, det är svarta paket som gett mig sorger som sitter hårt i min själ och det är fruktansvärt att bära på sådant. Jag önskar ingen mina sorger, de är nog hårda att bära själv.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

24 thoughts on “Mitt besök hos sjukgymnasten – Min dagliga smärta.

  • 5 november, 2017 at 18:27
    Permalink

    kramar om Vet ju hur det är… inget jag önskar någon annan, kronisk smärta kan lätt ta över hela ens liv. Skönt Du ska få hjälp, jag hoppas läkaren är kunnig på kronisk långvarig smärta.
    Ditt blogginlägg berör <3

    Reply
    • 5 november, 2017 at 19:44
      Permalink

      Kramar tillbaka <3. Jag vet hur tufft du har det <3, verkligen en kamp för dig och jag tänker verkligen på det varje gång jag läser din blogg. Så fint att det berör det gör din blogg med <3.

      Reply
  • 5 november, 2017 at 18:34
    Permalink

    Åh fy vilken olycka det blev.. du som bara ville leka häxa 🙂 Hoppas du nu kan få hjälp att bli av med den värsta smärtan.

    Reply
    • 5 november, 2017 at 19:43
      Permalink

      Ja det blev inte direkt roligt efteråt. Minns det så tydligt också trots att jag var så lite. Jag hoppas det att smärtan ska minska så jag får börja må bra 🙂

      Reply
    • 5 november, 2017 at 19:39
      Permalink

      Ja när jag var gravid :/. Men tyvärr hjälper det inte långsiktigt tyvärr 🙁

      Reply
  • 5 november, 2017 at 20:46
    Permalink

    hoppas ändå att den försvinner men förstår din känsla. Jag har också något fel i nacken, skakar jag bara lite så får jag såå ont, var med om en olycka för något år sedan och tror de är från de

    Reply
  • 5 november, 2017 at 21:39
    Permalink

    Hua för nackvärk, jag hade det en hel del förr, men ibland några ggr per år så får jag “nackskott” eller vad man ska kalla det i nacken, liknande ryggskott och det är heeemskt, Kramar till dig

    Reply
    • 5 november, 2017 at 21:54
      Permalink

      Usch då :(. Jag hoppas att det ska försvinna någon gång kanske funkar nu när jag får hjälp. Jag önskar det så!

      Reply
  • 5 november, 2017 at 22:15
    Permalink

    Men hjälp! Vilken olycka! Hoppas verkligen att dom får ordning på smärtan – det måste vara jättejobbigt att ha ont hela tiden? kram på dig!

    Reply
    • 7 november, 2017 at 21:57
      Permalink

      Ja fy :/. Ja det är verkligen tufft. Inget man önskar någon annan <3. Kramar!

      Reply
  • 6 november, 2017 at 07:22
    Permalink

    Usch vad jobbigt att du haft smärtan så länge men skönt ändå att du äntligen fått träffa en sjukgymnast som tar det på allvar. Håller tummarna för att detta är början på bättring!☺

    Reply
    • 7 november, 2017 at 22:17
      Permalink

      Ja det är hemskt :/. Ja jätteskönt det i alla fall :D. Hoppas det jag med 🙂

      Reply
  • 6 november, 2017 at 21:14
    Permalink

    Blev så berörd av ditt inlägg.det var känslosamt att läsa.hoopas så att du ska må bättre.kramar

    Reply
    • 7 november, 2017 at 22:05
      Permalink

      Åh <3, fint att du skriver detta. Att beröra är ju ändå något jag vill när jag skriver. Det är väl ett sätt att våga nå ut. Kramar <3

      Reply
  • 7 november, 2017 at 20:02
    Permalink

    Vet hur drygt det är att ha ständig värk. Men!
    Sååå skönt när nån lyssnar på en o faktiskt har en lösning.
    Din sjukgymnast verkar toppen. Lyssnade på dig o vill ta tag i det tillsammans med dig ❤️

    Olyckan .. hu då 🙁 Måste ha gjort skitont.

    Reply
    • 7 november, 2017 at 21:54
      Permalink

      Åh lider med dig :(. Verkar vara så många som lider av detta <3. Stor kram till dig verkligen.
      Ja det kändes bra vet att det inte är så vanligt att de lyssnar <3. Ja det var en upplevelse verkligen :-o.

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: