Mitt besök hos sjukgymnasten – Min dagliga smärta.

I fredags var jag till sjukgymnasten. Jag vet att flera velat veta hur det skulle gå där, och jag har dragit ut på att berätta om saken för beskedet var inte av uppiggande sort.

Kommande stycke innehåller detaljer som kan vara jobbigt för högkänsliga att läsa, hoppa över detta stycke om du är känslig för detaljer.

För att göra en lång historia kort har jag haft ont i min nacke så länge jag kan minnas.  Jag hoppade från soffbordet med en sopkvast under tröjan när jag var fyra år. En lek där jag minns att jag låtsades att jag var en häxa. Kvasten tog i golvet och slog rakt upp i min gom. Jag minns hur det kändes, och hur huvudet slog bakåt. Att det lät ”bodonk, bodonk” ut munnen och kom som stötar av blod, jag minns hur toaletten fylldes och hur rädd min mamma var. Vi vet att vi åkte för att ge mig sjukvård och att det blev en resa till Falun. För mig som bodde i Orsa var det ganska långt, jag lades in på barnkliniken där de ville sätta dropp, men det ville inte jag. Jag slet sönder flera infarter och vägrade tills jag fick valet att dricka juice. Det brann som eld i min mun, jag minns fortfarande smärtan som brände där när jag drack. Min mamma var gravid med min lillebror och vi sov över en natt i Falun. Dagen efter drack jag varm choklad på sjukhuset och åt en smörgås, det smärtade fortfarande och jag minns att jag kände hur tungbandet var löst under tungan. Jag fick en My little Pony av mamma och sedan åkte vi tillbaka hem till Orsa igen, med bussen om jag inte minns helt fel.

Nu kan ni känsliga läsa igen. Efter händelsen så har jag vad jag vet alltid haft ont i nacken, något som med åren blivit värre. För 11 år sedan gjorde jag en röntgen på nacken som inte visade något avvikande. Istället fick jag höra att smärtan bara fanns där, så jag har fortsatt att ha ont. Den resulterar i att jag har kroniskt ont i nacken och ofta går det rakt upp i huvudet på mig. Den sitter där och trycker på punkter ofta och gör mig trött och slut. Jag har sökt till sjukgymnastik men det har aldrig funnits tider, därmed nu när jag upplever att det blivit ohållbart så fick jag äntligen en tid.

Så då i fredags, jag kom dit och ganska direkt blev sjukgymnasten bekymrad. Han ansåg att jag gått alldeles för länge med smärtan, dessutom sa han att när man haft ont så länge som jag haft påverkar det till sist hela kroppen. Han sa att till sist tar resten av kroppen stryk, smärta leder till smärta och oftast mår man till sist även psykiskt dåligt eftersom det kroppen inte orkar med att ha det så här. Han frågade om sömnen, berättade att jag aldrig sover en hel natt. Jag vaknar alltid flera gånger per natt och har alltid gjort. Det här gillade han inte, så det ska bli någon läkartid. Dessutom tycker han att jag behöver prata med någon, eftersom ja kroppen och själen hänger ihop. För egen del är det helt okej, jag har inga problem med att prata. Större delen av min barndom gick jag till skolpsykologen och det är inget jag skäms över på något vis snarare vet jag att man ofta mår väldigt bra efter såna besök. Men får lite rätsida på saker och ting. Hur som helst, det var dags för undersökning. Han sa att så fort det gjorde ont skulle jag säga till, det gjorde ont ganska direkt och så säger han ”MEN du jag rör dig knappt”. Han visade samma övning på min arm och där kändes det knappt. Skrämmande, han sa att nålar skulle sättas och han ska tala med teamet om mig. Jag ska få övningar och även hjälp med detta.

På något vis borde jag känna mig glad, äntligen kanske denna smärta kommer att försvinna. Efter år av olika övningar, massage och liknande. Men istället känner jag mig tung inombords. Tung för att det här funnits där så länge, jag tror absolut också att en del av det som finns i min kropp också är sorg. Att en del beror på olyckan och en del på sorgen jag bär efter en barndom som bar på många sorger för min del. Det finns så många fina stunder i min barndom, men också så många mörka stunder som inte gjort mig starkare utan svagare. Det där med att hårda saker gör dig starkare beror helt och hållet på vad det är, för vissa saker har gjort mig så mycket svagare. Min rädsla att dö, att jag har så lätt att känna mig orolig och osäker. Det är inga gåvor jag fått av motgångar, det är svarta paket som gett mig sorger som sitter hårt i min själ och det är fruktansvärt att bära på sådant. Jag önskar ingen mina sorger, de är nog hårda att bära själv.