Jag känner hur solen sakta går ner.

Det är så många känslor i min kropp just nu. Dagar som fylls med innehåll, situationer som måste placeras in i olika fack som i ett bibliotek för att jag ska finna någon form av ro. Jag vet inte om ro är något som finner sig hos mig någonsin, men kanske det ändå finns där.

Jag inser hur fint det är att få arbeta med yngre elever igen, jag passar bäst med de där små barnen. De som fortfarande tycker att livet är roligt. Jag trivs med situationen och det känns bra.

Det har också blivit tydligt för mig hur viktigt det är att sålla bort det som påverkar mig negativt. Saker som stressar försöker jag lägga åt sidan, jag tänker att stressen inte ska få ta mig nu när jag vet att jag vandra i ett lite skörare landskap igen. Jag var hos min psykolog i fredags och vi diskuterade vågen, att det inte är så lätt att återhämtas när man aldrig får chansen att nå upp med hela ansiktet utan att det alltid är nästippen som når upp innan man dras ner igen.

Jag tänker så mycket, ibland så jag blir alldeles snurrig i huvudet. Därmed inser jag i skrivande stund att det är dags för att ta en promenad. Det är i promenaderna jag rensar mina tankar och sköljer bort det som känns tungt. En liten rörelse för att må bättre.