Så var det då första advent, jag plockade fram de röda ljus William köpt åt mig och satte ner i ljusstaken. Tände det första ljuset, det kändes sorgesamt. Det här är första december som jag inte ringer min mormor, så gott som varje dag vill jag bara ringa henne. Det är så tyst och ensamt i livet utan henne här. Jag lever men hon är borta, det är en obeskrivlig saknad i min kropp och i min själ.
Jag köpte mig ett decemberljus idag för att brinna varje dag enda fram till julafton. Visserligen en dag försent men det gör mig inget, jag försöker att finna den där julkänslan men den finns inte där. Men det har gått för kort tid för att inte sakna och sörja, jag får sakna och sörja. Det har bara gått en månad och en vecka sedan hon lämnade jorden. Men det gör ont, och saknaden är så enorm. Fina mormor som jag saknar dig!