Calle 6 månader, med storasyster Alice.

Fick äran att fotografera Lisas Calle på sin 6 månaders dag. Han syskonmatchade sina kläder med storasyster Alice.

Vi försökte oss på att göra en 6:a med godis men Calle, storasyster Alice och deras hund Cubus var alldeles för road av att försöka ta sakerna så denna månad syns inte sexan så bra.

Men några syskonfoto fick vi i alla fall. Lisa med familj har flyttat så det var mitt första besök i deras nya hem. Kläderna på bilden kommer från Mini Rodini.

En glad Alice som upptäckt att det var choklad i det fina pappret.

Calle och Alice höll varandra i handen, tills lilla lillebrorsan kom på att han ville smaka på storasysters hand.

Varför ska jag skämmas över att jag mår dåligt?

Så börjar vi nu helt förstå att vi har kvar de sista dagarna i december. De sista dagarna av 2018. Det återstår nu bara 30 och 31 tills klockan slår om till det nya året. Den 1/1 skulle det varit min mormors 89:onde födelsedag om inte cancern beslutat sig för att ta henne ifrån oss. För ett år sedan var hon pigg, men en sommar kom och hon blev sjuk. Ännu har jag inte förstått att hon är borta, att hon den 24/10 gick bort där på Mora lasarett omgiven av sina barn. Jag saknar henne så det gör ont från insidan och ut.

Det är så typiskt svenskt eller skandinaviskt att behöva släppa sorgen och gå vidare. I andra delar av världen så får man sörja hur länge man vill. Varför är det så tabu att tala om sorg i Sverige? Jag skrev mitt examensarbete om barn i sorg, det har gett mig mycket. Jag låter mig själv sörja. Jag har haft förluster innan mormor, men inget har gjort så här ont. Efter alla år av att bearbeta pappas död som jag fick uppleva vid 9 år, så känns det så mycket mindre än min mormors död. Mormor betydde helt enkelt så mycket mera för mig. Hon var min andra mamma, min mormor och min vän i ett. Jag förlorade tre viktiga människor i mitt liv när hon dog, för hon var alla dessa tre för mig.

Jag kommer fortsätta att sörja, våga skriva om sorgen. Kanske jag någonstans får andra att våga sörja utan skam med. För varför ska vi skämmas för att vi saknar någon i våra liv? Vi lär oss från barndomsben att det är tabu att gråta. Vi förväntas svara att allt är bra, för ingen ska behöva höra att vi har det skitdåligt. Om vi är ledsna så ska vi aldrig belasta någon annan med det. I allt detta har vi ett land med många människor som dagligen kämpar med sin psykiska ohälsa. Hur ska vi bli fria en psykisk ohälsa om vi ska dölja att vi mår dåligt? Varför är det så hemskt att lyssna på någon som gråter, eller vill berätta något för oss?

Varje människa bär på en historia, om vi lyssnar till den historien kan vi lära oss så mycket. Om personen men kanske ännu mera om oss själva. Idag skriver jag på djupet, vissa dagar behöver jag få lätta mitt hjärta och min själ.