Befinner mig i Västerås på Mälardalens högskola, bredvid mig står det en kopp kaffe. Jag sitter och väntar på föreläsning och seminarium. Får hoppas att det går bra, känner mig mest osäker på vad vi ska göra, anser att det är dåligt med information.

Ikväll ska jag sedan åka hotellet, tänkte sätta mig och titta på 36 dagar på gatan, har sett tre avsnitt så tänkte se klart resten. Ett väldigt viktigt program som det flesta av oss borde se. Som specialpedagogstudent blir jag gripen eftersom jag någonstans vet att detta är vägen som elever med diverse handikapp kan hamna i om inte samhället hjälper till.

Det är sorgligt hur samhället istället för att ta hand om barnen skyller på varandra. Föräldrar skyller på skolan, skolan skyller på socialförvaltningen, socialförvaltningen i sin tur skyller på vården, vården i sin tur skyller på diverse olika instanser hos sig, och så går karusellen runt. Att barnen hamnar i mitten, och aldrig får hjälpen är det som att ingen ens tänker på. Det hade varit bättre om alla från föräldranivå till diverse olika hjälpnät kunde hjälpa och stötta  varandra mot det verkligen problemet.

Vilket är att ingen regering bryr sig eller brytt sig om de utsatta i samhället! Att det aldrig finns tillräckligt med pengar, och att politikerna fullkomligt skiter i människorna oavsett politisk ideologi. Det är vi som röstar men sedan händer det ändå inget, och att skylla detta på regeringskaoset som är nu går inte, denna nermontering av skola, vård och omsorg har pågått i små steg under hela min livstid vilket är 34 år, och säkert innan det också.

Nej det är inte föräldrar, socialförvaltningen, skolan och vården som bär ansvaret för att barn inte får den hjälp de har rätt till. Det är politikerna som styr men inte lägger in tillräckligt med pengar, och istället för att lyssna på personer som kan sina yrken kör sitt eget race på vad de tror att vi behöver. Det är inte diverse kompetensutbildningar som behövs, det är pengar, resurser och tillräckligt med människor för att kunna arbeta med uppgifter utan att någon ska bränna ut sig på kuppen.

Brukar inte skriva sådant här, men det är någonstans det här som är vad jag brinner för, men systematiskt har valt att inte skriva om. Jag vet nämligen att människor är lärda att ta politikerna i försvar, och i samma ställe lärda att skälla på arbetarna och föräldrarna. Politikerna är som samhällets kungar, och de som ska arbeta efter politikernas lagar är istället de svagaste som ska lyda kungen utan värde.