Så var det måndag, och en vecka före jul.
Madeleine Stenberg 
Jag är helt slut, alltså så där som man är när man kört på för länge och kroppen liksom skriker efter att få paus. Det är nära nu, det är bara 2,5 arbetsdagar kvar denna vecka och detta år för mig. Det ska bli bra, där på torsdag att bara få komma hem en stund. Jag ska visserligen fixa naglarna först och sedan har jag inlämningsuppgift att göra fast den ska vara klar den 7/1 så det är tid kvar.
Jag behöver bara det där med lugn och ro, finna friden inombords och inte ha någon stress ett tag. Dessa månader har kört slut på mig, hösten blev inte alls som jag tänkt mig. Mormors cancerbesked, hennes död två månader senare och så mycket annat som heller inte blev som jag tänkt mig utöver det. Ni vet sådana där skitgrejer som inte alls kan toppa mormors dödsfall men som liksom blev för tungt till slut att bära.
När jag igår fick meddelande från Ladok, trodde jag mina ögon när jag var godkänd på fältstudien. Jag var helt enkelt så säker på att den inte nådde godkänd nivå, jag orkar liksom inte ens prestera hälften så mycket som jag gjorde för ett år sedan och lyckades ändå bli godkänd. Idag vann jag 100 kronor på Sverigelotten och även där förstår jag inte hur det gick till, min hjärna går liksom på nollstatus just nu. Jag är glad att lyckas ta mig ur sängen, iväg till jobbet och även någonstans klara mina studier.
Ibland undrar man hur hjärnan, hjärtat och kroppen kan hålla ihop när omvärlden rasar? Det är märkligt på något vis.
