Jag har har suttit med teoritentan sedan i september, känt en klump i magen över den då jag oroat mig för om jag förstår den rätt. Så jag har skrivit och finputsat på den, ändra och ordnat så den ska kännas bra. I fredags kände jag äntligen att nu är jag nog klar. Igår så gjorde jag några få ändringar och likaså idag. Jag känner mig nöjd, får jag komplettera så är det så men jag försöker tänka att det som är gjort, är verkligen gjort på bästa möjliga sätt. Det känns som att jag faktiskt lagt ner mycket tid, och en klump i magen försvann när jag klickade på sänd och skickade in den. Nu finns den där på Mälardalens högskola för att bli bedömd och mer än så här hade jag inte kunnat göra i dagsläget.
Inom mig försöker jag begripa att det snart är klart med utbildningen. Att den resa jag började för snart tre år sedan snart är över. Att slutdestinationen är så pass nära att jag nästan kan ta på den. Hur åren har format mig. Allt jag lärt mig, hur jag utvecklats. Jag har mött sorgen under dessa år när mormor blev sjuk och sedan dog i cancer. Ändå stod jag kvar på utbildningen trots att min värld rasade, inom mig har jag kämpat mig kvar i sorg och även en hel del oro för annat. Jag är ingen supermänniska, jag har inga stålkrafter. Som jag sagt tidigare är den människa du läser om här en svag och bräcklig person. Men jag har aldrig gett upp trots att vågorna sliter mig neråt gång på gång. Att vara skör betyder inte att man på något vis är dålig, det betyder bara att man får kämpa extra mycket för att nå dit man vill. Jag har tagit mig hit på egna ben, här där jag är på min livsväg. Jag är ingen superhjälte, bara en människa med viljan att att leva.
Madeleine Stenberg 
