Ätstörningar

Att må dåligt på insidan & ha ätstörningar som vuxen.

Madeleine Stenberg 23 augusti, 2019 38 Kommentarer

Det finns regler på hur mycket du som människa får och bör dela med dig av i samhället. Det är någonstans helt okej att dela med sig av det lyckliga men sällan det olyckliga. Du får berätta om allt det där bra som hänt i ditt liv, men till en viss gräns förstås det får inte handla om regelrätt skryt men möts människor förväntas du framhäva hur glad du är och att allting är bra. De få människor som istället är ärliga skapar en viss form av obehag och sådant gillas inte för vi ska någonstans berätta det bra för att göra andra nöjda.

För mig medför detta att jag ständigt känner mig som en lögnare när jag automatiskt utan att tänka mig för svarar: ”Det är bra” när någon frågar om allt är bra. Det är vad människan i form av mottagare vill höra, att allting bara är bra. Men det är sällan så att livet alltid är bra, jag kan må skit och ändå svara att allting är för förbaskat bra.

När jag var tonåring öppnade internet nya vägar i kommunikationen. Jag och de som var tonåringar när internet verkligen öppnades upp med Lunarstorm, Skunk, Playahead och liknade tjänster var de första ut att prata om vårat mående. Vi skrev i Dagböckerna på dessa sidor som skulle vara första steget mot bloggar om vårat mående. Vissa av oss, sådana som mig mådde skit och vågade för första gången tala om det istället för att som tidigare generationer lida i tystnad. Medan de vuxna då förfasades över att människor med ätstörningar, psykisk ohälsa eller andra likasinnade möttes helt öppet på nätet runt om i Sverige så fann vi en gemenskap vi finnas där för varandra, vi var inte längre ensamma.

Så har min blogg någonstans fortsatt, precis som den där fjortisen som satt på Skunk och Lunarstorm, har jag fortsatt skriva om att livet inte alltid är så ljust och perfekt som det gärna ska visas i det verkliga livet. Jag har lärt mig att mitt psykiska mående är något jag kommer få leva med, i en karusell som far upp och ner. Mina ätstörningar kan jag bli fri ifrån, bara jag fortsätter kämpa men de och mitt mående hänger samman.

Jag vet att många som läser här nog förfasas över min ärlighet i att våga skriva så öppet om mitt inre man får inte göra det, och speciellt inte som vuxen människa. Samtidigt är det så att det är i bloggen jag kan få ur mig min insida och släppa ut det jag inte kan berätta i den talande formen. Jag kan må skitdåligt här och det känns okej, jag slipper se människors obekväma blickar om jag tar upp mitt mående. Här får jag berätta med mina ord, och lämna allt för att känna mig gladare och lugnare efteråt. Jag skriver min historia här, mina tankar och mitt liv. Jag är en känslofylld människa. Högkänslig, ätstörd person som lider av posttraumatiskt stressyndrom, den människan behöver få ur sig orden för att fungera som en gladare människa i vardagen. Så jag får ut mig dem via det skrivna språket och mår bättre som person och individ under kuppen. På så vis blir jag en bra och glad person i vardagen, när jag får överlämna sorgen till internet för en stund.

Söndagstankar och ätstörningsproblematiken.

Madeleine Stenberg 21 juli, 2019 42 Kommentarer

Det är söndag, jag har inte varit ut på någon promenad idag och igår var det heller ingen längre promenad. Ska ut och gå tipspromenad i Kniva senare och tänker att det då kommer ge mig promenad i alla fall. William ska laga köttbullar åt oss till kvällen så enligt mina beräkningar blir det nog i samband med att vi tar promenaden.

Jag pratade med dietisten i veckan. Hon tyckte att jag var stressad och måste tänka till kring kosten och motionen. Det är klart att det blir mer åt tvångsmotions för mig än enbart en skön stund för kroppen. Jag önskar någonstans att intag av mat kunde komma till ett lugn hos mig, men denna sommar har verkligen inte varit bra för mig. Jag har helt tappat rutinerna med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål med normal motion däremellan. Istället har jag frukost, kanske mellanmål och lunch, glömmer oftast mellanmålet och äter middag och kvällsmålet? Ja du, det är som bortblåst. Det handlar inte om att jag inte vill, utan mer att jag glömmer. Rutinerna är liksom sprängda, jag vet att när jag börjar jobba igen kommer det falla naturligt. Då kan jag lägga in mat efter rasterna och det blir lättare men nu, det går inte.

Det är ett evigt jobb, hur gör andra? Sitter rutiner för mat inne hos alla utom mig? Det känns så, det känns som att nästan alla har rutin och naturligt matbeteende. Jag känner ju inte ens mig hungrig på mellanmål om det nu inte är så att jag startat dagen med två timmars snabb promenad efter frukost men annars. Jag kan lätt vara utan middag, lika så känns det som att jag inte äter så sakta som jag borde. Jag är visserligen sist kvar med maten numera det var jag aldrig förut, men ändå det är svårt.

Antar att det här bidrar till att jag dimper i mitt humör också, känner mig inte helt på topp, jag hoppas det vänder snart.

Ätstörningar, när vet man att motionen är ett tvång?

Madeleine Stenberg 15 juli, 2019 38 Kommentarer

Nu när jag börjat motionera, så kommer också mina osunda känslor som ett brev på posten. Det blir så svårt att verkligen veta när motionen är normal och onormal. Jag går över 10 kilometer varje morgon, och frukosten den bränner jag upp på den motionen. Problemet är dock att dagar som idag, när regnet öser ner får jag panik. För nu kan jag inte gå ut, det bidrar till ett dåligt samvete och där jag genast känner hur min ätstörning hugger tag i mig. Någonstans är det lika med motionen eftersom det triggar att promenera mera, jag älskar att se hur stegen ökar på stegräknaren och någonstans kunna tänka att det där har jag gått.

Jag är en allt eller inget person, det betyder att jag ger allt på något när jag vill. Men när det är något jag inte vill, finns det inget utrymme för saken. Är det svårt att förstå? Egentligen inte, jag tror det helt har med mina ätstörningar att göra. Antingen går jag helt in för att motionera, banta eller vad det nu må vara eller så hetsäter jag. En fördel med min behandling är att jag numera känner när det är stopp, det gjorde jag aldrig förut. Idag åt jag lite godis och så är det bra sen. Jag behöver inget mer och då är det också så, förut smällde jag med lätthet i mig godis men så är inte längre fallet.

Däremot har jag problem med frukosten och att veta hur jag ska hålla mig mätt på den. Det är nämligen så att nu med motionen så är jag så himla mycket hungrigare vid mellanmålen. Imorgon ska dietisten ringa mig och det blir bra, nu kan jag få hjälp med hur jag ska äta för att behålla energin. Det är just det här som är så svårt, att äta och få energi samtidigt som jag motionerar för välmående och hälsa.

Men när blir träningen osund? Är det när man känner som jag idag? När det är en besvikelse att regnet faller på morgonen. Jag vet inte, det är så himla svårt att till fullo veta.

Sista besöket på Dala-ABC.

Madeleine Stenberg 1 juli, 2019 20 Kommentarer

Så har jag gått på mitt sista besök hos Dala-ABC, eller ja det kommer bli ett samtal om 1-2 månader därifrån men inga fler grupper. Idag så pratade vi om framtiden och sedan gick vi ut och åt sushi tillsammans. Det har varit fina kontakter med personerna i gruppen och jag hoppas verkligen vi möts igen.

Annars har jag läst klart en bok. Inte jättekonstigt för idag började nämligen regnvädret som enligt prognosen på YR tycks hålla i sig av och till i flera dagar. Det stod att vi kommer ha 12 grader en av dagarna och det tycker jag inte ska bli kul, jag som vill ha sommar och värme. Men väder och vind styr vi inte över så är det bara.

Vad gör du idag? Något speciellt?

Det är måndag i Falun.

Madeleine Stenberg 10 juni, 2019 43 Kommentarer

Så var det måndag igen, jag har nu arbetat 1/6 arbetsdagar innan semestern. Helt sjukt alltså, snart går jag på semester. På torsdag kommer William sluta åttan och på fredag slutar mina elever ettan. Åren, ibland blir man helt förvirrad av åren.

Jag har fått stor allergiska utslag på fötterna, dryga mygg! Så här smörjs det med hydrokortison i en önskan om att bettens klåda ska avta. Jag är förövrigt jättetrött och ska strax gå och sova. Imorgon är det sista tillfället på mina veckor av dagvård på DALA ABC. Eller vi har en individuell träff och en gruppträff kvar men dessa ligger framåt i tiden.

Hoppas du haft en fin måndag?

Dala ABC, tankar om tillfrisknade i min ätstörning.

Madeleine Stenberg 4 juni, 2019 11 Kommentarer

Idag är det tisdag, jag har haft en dag på Dala ABC. Det var bra och givande, näst sista tillfället i endagarsvården och nästa gång är sista efter dessa sju veckor som egentligen skulle varit åtta. Vi ska dock träffas ett tillfälle till i gruppen och sedan ha en ensamträff, samt uppföljning till hösten så vi släpps inte helt för vinden. Skriver vi eftersom det är en grupp. Jag funderar en hel del på friskheten, jag känner att rutinerna börjar komma. Men fortfarande är vissa saker så jobbiga, som att äta vissa mat eller att få i mig mellanmålen varje dag. Det är fortfarande läskigt att äta mellanmål inför andra, det är fortfarande svårt för mig att se normala portioner då jag tycker normalt ser gigantiskt ut.

Men samtidigt ser jag förändringar hos mig själv, positiva sådana. Jag ser hur jag börjar ifrågasätta varför mat är så viktigt samtalsämne. Jag märker hur jag stör mig på att folk ska granska andras matintag och jag blir galet trött på att lyssna på hur ”duktig” någon är för att hen håller igen för att kunna kompensera inför helgens storätande. Jag märker hur sötsug är nästintill obefintligt och att jag hellre dricker mjölk eller juice för en Coca-Cola light. Jag upptäcker att godisskålen som förr slukades i ett nafs kan stå i flera dagar för suget inte finns, och jag märker hur jag någonstans ändå ser bakslag som något jag lär mig av.

Jag tillfrisknar och börjar se saker med andra ögon. Det är en skön känsla, jag börjar se friskheten närma sig med små steg och det är befriande kanske rent av livet som knackar på dörren. Det är inte helt utan ångest, inte helt utan att jag saknar vågen men det ger mig en inre frid jag inte upplevt förut jag går mot att må bra och bli frisk, det känns bra inombords det känns som vägen jag valt är rätt. Jag gjorde rätt!

Ätstörningen: När vågen lämnat mig.

Madeleine Stenberg 17 maj, 2019 45 Kommentarer

Jag skrev förra veckan att ett av de sakerna jag skulle göra i veckan var att ta med min våg till Dala ABC. Det gick inte, på morgonen fick jag panik så den fick stanna kvar hemma. Så på Dala ABC så fick jag istället SMS:a William som var hemma med sjukdom att han skulle gömma den för mig. Han beslutade sig dock för att lämna den dagen efter till Dala ABC istället så nu är den där på deras våghotell.

Nu skulle man kunna tänka sig att det är en befrielse. Jag är nu av med något som påverkat så gott som varje dag i mitt liv. Den där vågen som gjort att jag efter fyra dagar på semester börjat känna irritation för vågen inte är med på resan eller som varit den första jag slängt mig på efter en resa. Men jag känner ganska mycket ångest, och otroligt mycket känslor för att kompensera. Jag vill ut och motionera för att kompensera det jag ätit, något som jag inte får. Det är träningsförbud i den bemärkelsen att utfärda något som kompenserar matintaget. Så här sitter jag i en blandad känsla av skräck, för jag kan inte väga mig och jag måste äta större portioner än jag någonsin gjort.

Dock så här tre veckor med matschema och behandling så ser jag en förändring hos mig själv. Jag äter saktare, jag äter regelbundet och är inte sugen på socker alls. I onsdags önskade William lite mys med mig så köpte två Marabou chokladkakor som vi skulle äta tillsammans. Jag tog en rad av vardera alltså 8 bitar och var sedan nöjd. Efter det har jag inte rört den där chokladen.

Det är alltså något som hänt, hetsätningen jag hållit på med tidigare tycks inte finnas där. Kroppen säger stopp, allt för att jag äter frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Kroppen önskar sig inget mera, och vet du det är så skönt. Jag känner mig aldrig hungrig längre, aldrig så där övermätt eller sugen på socker. Jag är helt nöjd och glad, pigg och helt enkelt på väg mot något jag tidigare aldrig upplevt i min kropp. En befrielse mitt i en otrolig känsla av oro eftersom detta är fyllt med ångest. Men snart är jag fri, snart är jag inte längre den som går runt med ett oordning i ätandet.

Nu flyttar vågen, och magvecka.

Madeleine Stenberg 10 maj, 2019 32 Kommentarer

Min mage har slagit lite bakut sedan jag började min behandling på Dala ABC. Den liksom tömmer sig efter varje måltid, inte jättekul direkt. Jag har IBS och kosten i form av att börja ett nytt liv påverkar så klart. Så denna vecka var jag tvungen att stanna hemma från jobbet så magen skulle få lugn, inte hela veckan men var borta en sjukdag. Pratade med VCT som hänvisade mig till dietisten som idag pratade med mig. Det är tydligen stressen som fått magen så här, eftersom jag nu måste tänka på maten.

Min sjuka hjärna slår ju dock till, eftersom jag får springa på toaletten efter varje måltid så bidrar detta till att min hjärna ser det som en belöning. Magsjuka för mig brukar betyda viktnedgång, något min idiotiska hjärna ser som WOW du kommer bli smal. Så på tisdag kommer min våg flytta till våghotellet på Dala ABC. Det är ett stor steg jag kommer ta, jag har vägt mig flera gånger varje dag, dagligen i flera år. Men nu ska vågen bort, och jag kommer må skit men förmodligen må bra sen.

I ett riktigt skitinlägg bokstavligt talat, kan man undra varför jag lägger in sweets eller hur? Jag får förklara det med att jag åt en fika med Lisa och barnen igår. På kvällen kom Björn hem till Falun efter tre dagar i USA. Han hade med sig godis hem som vi provade en godis av tre av sorterna. För mig är det imponerade eftersom jag normalt med godis smäller i mig allt. Men nu sedan jag startade min behandling och äter regelbundet funkar det att ta någon godisbit och så är jag inte intresserad mer. Helt galet, på lite mer än en vecka har jag gått från sådan som smäller i mig en hel godispåse till att inte känna mer sug efter någon bit!

William fick mer en godis av Björn också. Han fick även lite kläder som hans pappa köpt i USA. Björn befann sig i Charlotte på en affärsresa, han reser en del i sitt jobb.

Jag tror absolut det hänger ihop med normala portioner mat, utspridda på flera tillfällen under dagen och att jag äter så sakta som jag sa. Det finns inget sug efter något, man äter bara det man behöver.

Dala ABC dagvård, första tillfället.

Madeleine Stenberg 4 maj, 2019 45 Kommentarer

Har funderat och tänkt, vilja och ovilja. Rädsla och tankarna, allt på en och samma gång. Att blotta sin för människor i ett forum där man träffas ansikte mot ansikte. Det gick bra men tankarna flög genom mitt huvud hela tiden. Jag har tagit steget till att erkänna, men att äta tillsammans för förbannat hårt och svårt. Jag som ätit min mat på några minuter skall äta den under en halvtimme, inte längre än så men helt precis en halvtimme.

Ett led i att bli frisk är att föra matdagbok och äta på fasta tider, med frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och kvällsmål. Jag som ätit två gånger per dag tidigare. Tre om jag verkligen varit i behov av det, den omställningen är svår. Ännu svårare är det att se att man ska ta mer mat än jag någonsin gjort tidigare. Mina portioner är för små så mer ska på! Två dl yoghurt och 1 dl müsli till frukost och utöver det en macka! Jag som ätit en halv dl yoghurt och typ en sked med müsli.

Redan efter tillfälle ett förstår jag mycket av varför det är så svårt med mat för mig. Jag äter snabbt, äter för små portioner och självklart blir man då mer sugen på saker i följd. Men jag ska bli frisk, det är sex tillfällen kvar en gång i veckan. En resa mot att att bryta mitt oordning i matsystemet, min väg att bli frisk och fri. Jag kommer skriva om detta en gång i veckan, självklart kommer jag inte berätta om någon som är där eller vad vi pratar om, men det tror jag nog du redan förstår. Det här är min resa och den inkluderar mig.

Söndagsmorgon en januaridag.

Madeleine Stenberg 20 januari, 2019 64 Kommentarer

Så var det söndag, helgens sista dag. Jag har någon konstig tanke att helgen är så lång varje gång jag går på helg. Sedan inser jag alltid där på söndagen att helgen gick alldeles för fort, men vad ska man göra? Det är bara att bita ihop och köra på inför en ny vecka. Jag har startat dagen med kardemummaknäckebröd, vaniljyoghurt med müsli, en kopp kaffe med mjölk, samt en glas med apelsinjuice. Allt enligt vad jag ska äta för att starta dagen bra med mina ätstörningar.

Det sista dagarna känns detta kämpigt, jag är inte van vid att äta så här ofta och heller inte den här mängden. Jag är visserligen inte det minsta sugen på sötsaker, men är desto mera nojig över vikten. Nu går den lite upp och ner och det gör mig väldigt oroad inombords. Det är en sak att skriva om mina ätstörningar, men en helt annan sak att prata om dem med människor runt mig.

Nu ska jag bege mig mot duschen, får se vad den här dagen kommer ha för innehåll. Planera veckans jobb, och studier så klart men annars vet jag inte alls.