Kör en soffhängar kväll och tittar på Gilmore girls, jag provade för några år sedan men kunde inte riktigt fastna i serien. Men försöker igen nu då, har ju hört att den är bra.
Kategori: Mitt liv
Idag är det freeedag!
Jahapp så var det fredag då, klockan är tjugo över tolv och jag har duschat, diskat och sitter nu här vid datorn. Har planer på att knyta skorna och ta mig en liten höstig promenad strax. Vad gör ni idag?
Meningen var att William skulle vara med mig i helgen, men då Björn jobbar nästa helg så bytte vi fredag-lördag. Det blir bra för både William och Björn eftersom tanken är ett fortsatt bygge på vindskydd/garage? För dessa två i helgen.
Bilden ovan är några veckor gammal, jag funderar faktiskt på om inte håret vuxit en hel del på sista tiden. Det känns så, en till grej var att jag går ner i vikt! Det gillas snart är jag nere på vikten jag hade när jag började må dåligt förra hösten, innan jag fattade att jag faktiskt var sjuk. Jag borde förstått när jag började gå upp i vikt förra året och i våras att något var knas men det gjorde jag inte. Nu ska jag inte foka på vikten egentligen, men grejen är den att eftersom jag haft ätstörningar och fortfarande till viss del har det så är vikten något som förföljer mig även om jag försöker att se mig själv i spegeln varje dag och tänka på några saker jag tycker om med mig själv.
Jag tror vi måste bli bättre med sånt, vi kvinnor kanske framförallt. Att våga ställa sig i spegeln och för varje sak vi ogillar med oss själva ge belöning på något vi gillar. För faktiskt det finns något bra med oss alla, eller ja nästan alla.
Nu ska jag bege mig ut på promenad!
Puss på er så länge, och trevlig helg!
Lite nytt.
Var till Maxi (fruktansvärt) och lyckades ändå handla en burk att lägga klädnypor i och två par strumpor av modell fluffrosa!
Tog ett foto tidigare idag på mig själv också. Så slängde in det med. Vi har varit hos Björn och käkat jättegott. Nu ska jag ta bort sminket, vika lite tvätt och bädda upp sängen. Sen blir det kväller här och förmodligen ganska tidig sådan idag.
Utmattningssyndrom – Att känna sig ensam och lämnad.
Jag har ett invant beteende att försöka hjälpa andra. Det kanske beror på att jag är storasyster, äldsta barnet till tre yngre syskon. Pappa dog när jag var nio år och jag tror det lite gjorde att jag tog mer ansvar även för den saken. Inte så att mamman sa till mig att ta mer ansvar, men jag tror att man automatiskt får ta mer ansvar som äldsta barnet och när det bara finns en förälder så får man nog ansvarsbiten på köpet. Förutom det tyckte jag om att ta ansvar för saker, när min yngsta syster föddes gick jag ofta och bar henne på armen eller i bärsele och sjöng för henne.
Sen skulle jag välja gymnasium och kom in på barn och fritid. Egentligen ville jag gå media fotograf, men där var poängen så höga att jag helt enkelt inte kom in med mina skoltrött/deprimerad betyg. Istället gick jag Barn och fritid och hoppade sedan av, jag tyckte helt enkelt inte att det var något för mig just då. Jag testade att arbeta inom vården som jag tyckte var rätt roligt, människor och ta hand om. Sedan fortsatte det så där, blev gravid med William och fick ta hand om honom. Gick undersköterskeprogrammet men insåg att vården inte var något för mig så hoppade på lärarprogrammet. Ännu en gång man fick ta hand om, och det har jag gjort. Tagit hand om, jag har råddat och tagit hand om människor. Inte bara i mitt jobb utan även på fritiden, det har blivit en del av mig att bry mig lite extra och ta hand om människor. Jag har erbjudit mitt stöd och min hjälp, funderat kring människors mående och frågat hur det är? Jag har verkligen brytt mig om, när jag nu själv kraschat och är i behov av stöd känner jag dock vart sjutton befinner sig alla jag erbjudit min hjälp? Man får inte säga sådant, man ska inte förvänta sig samma sak tillbaka av andra. Jag vet, men vet ni det känns ändå.
Jag antar att man bara undrar varför man inte får något SMS eller e-post? Man undrar varför ingen frågar hur man mår, förutom om man skulle råkas till att ses helt oplanerat. Man undrar över varför ingen tycks märka att man försvunnit ut deras liv. Man känner sig osynlig, och helt plötsligt blir man lite ledsen på sig själv för man brytt sig om människor som skiter i hur man själv mår. Jag börjar inse att alla är så upptagna i den här världen av sitt eget och vi som bryr oss om andra, vi är förmodligen för få i antalet.
Jag trodde jag skulle få uppmuntrande ord, kanske en blomma. Kanske några peppande ord, men istället inser jag till min sorg och även i ett uppvaknade att det nog är bäst att helt enkelt sluta bry sig i andra i framtiden. För när man själv behöver uppmuntring finns det aldrig någon där ändå.
Astma och Allergiförbundet.
Förra veckan fick jag upp en fråga om jag inte ville bli medlem i astma och allergiförbundet på Facebook. Självklart ville jag det, jag måste ju erkänna att som astmatiker känns det väldigt självklart att bidra kring forskningen kring denna skit. Jag har svår astma, idag ska jag på astmakoll och det betyder att jag ska göra spirometri och kolla mina lungor. Eftersom mina lungor inte orkar så mycket som jag vill brukar det bli skit av alltihop men ja det är test idag i alla fall.
Ja det är nu då lite mer än en timme kvar tills jag ska besöka vårdcentralen och jag får väl försöka andas tills dess, alltså jag vet nämligen att panikångest kommer att komma smygande när jag ska dit. Det gör den nämligen alltid vare sig jag vill eller ej.
Ominstallerad dator, och deppig måndag på grund av sjukdom.
Nu är min dator ominstallerad och har en SSD i sig, det märks för datorn är både tystare och går betydligt snabbare. Gissa vem som känner sig glad för den saken! Jo jag! Förutom det så sitter jag här och installerar in lite program som fanns på datorn tidigare och som jag vill ha kvar. Som Photoshop och Pinnacle studio 19, har även fått nytt e-postprogram något jag gillar rejält! Grymt skönt faktiskt, nu borde mailen bli bättre tänker jag än förut och sedan har jag en fundering på att bara installera sådant jag behöver i framtiden. Får erkänna att det låg en hel del skit på datorn, har inte installerat om den sedan 2009, och vissa program låg var som jag inte kunde bli av med.
Den här dagen har jag lagat middag, jag har varit till ICA Maxi och handlat och lyssnat på P3 dokumentär. Jag har städat och fixat här hemma och sedan ringde företagshälsovården som berättar att det är LÅNG kötid på läkarbesök där, blev så arg och upprörd att jag började gråta. Hur länge ska man behöva vänta?! Jag har nu varit sjukskriven i snart två månader, det går sakta framåt. Ingen samtalskontakt ännu, ska få en på måndag och läkare lyser med sin frånvaro. Känner mig grymt besviken på det här systemet, jag vill ju bli frisk någon gång. Ingen vill sitta hemma och bara må dåligt! Man vill jobba och göra något med sitt liv, inte ha det så här hela tiden.
Nu ska jag gå in och prata med William innan han somnar.
Gårdagens kalasfirande och söndag.
William fyllde ju 12 år i måndags. Igår hade vi kalasfirande här för hans släkt, det gick bra även om jag fick ångestanfall och var tvungen att gå in på mitt rum en stund.
Jag har ett rådjur på min säng med doft av lavendel. Detta rådjur fick jag av Björn och William i julklapp och den kan värmas i mikron så blir det en värmekudde. Jag har insett att om jag lägger mig ner en stund med den på bröstet och klappar den så blir jag lugn, det hjälper mot ångesten så att bara ligga så, klappa på denna värmekudde och andas gör att jag får tillbaka lugnet inombords. Jag har helt enkelt ingen energi för stress och då måste jag hitta saker som avstressar mig, det här är en av sakerna.
Jag fotograferade en del, men jag är lite i valet och kvalet om jag ska lägga in dem på bloggen ännu. Jag ska nämligen uppgradera min datorn, köpte min dator 2008 och förra året pajade moderkortet. Jag köpte ett nytt och nu är tanken att jag ska uppgradera datorn tills den är ny tänkte jag. Alltså köpa nya delar och byta ut dem gamla, idag ska jag till SIBA och köpa en SSD som Björn sagt är bra. Sedan har jag köpt en hårddisk av William också. Bara dessa två saker kommer ju förändra datorn så det känns bra faktiskt! Men i och med att jag ska uppgradera datorn så är det frågan om det är någon ide att lägga in bilderna på datorn. Det känns nämligen halvt som halvt onödigt att lägga in bilder för att ominstallera hela datorn sen. Jag har alltså en externhårddisk jag lägger in bilder på annars så den saken är lugn, men ja jag är lite lat också…
Vi får se om ni får bilder i eftermiddag eller ej, allt beror på om jag orkar. Efter kalaset igår somnade jag på soffan, helt slut. Det tog ju all energi jag hade och sedan smsade jag med Lisa och följde med henne till Maxi då båda behövde handla. När jag kom hem somnade jag direkt, och sov tills runt sju på morgonen. Jag sover oftast till klockan sju, har insett det, ungefär prick sju vaknar jag och då är jag pigg. Trots det har jag somnat om i veckan, den har nämligen varit fylld med krav och måsten. Den här veckan är lugnare, och det behöver jag. Få ta det lugnt utan stress och press, jag ska nämligen inte stressas runt utan måste få andrum. Sen är det som stressar mig läkarbesök och sådant man måste göra, så det där blir ju svårt att inte ta sig tiden till.
Nej nu ska jag ta mig min dagliga promenad. Jag behöver motionen och vet att jag genast blir gladare av lite luft. Sen att det är mulet och kallt får jag väl bara bita ihop och lida igenom.
Utmattningssyndrom – När jag blev så himla besviken och dagen blev förstörd.
Det är svårt att beskriva känslor när man mår som jag gör numera. Minsta lilla grej blir så galet stor sedan jag fått utmattningssyndrom. Jag sov jättedåligt inatt så när jag begav mig upp ur sängen nu på morgonen efter en natt med dåligt med sömn blev jag jättebesviken när företagshälsovården ringde och sa att han jag skulle möta där idag är sjuk. Jag förstår absolut att man kan bli sjuk, och man ska absolut inte sura över någons sjukdom. Så känns den ”normala” delen av hjärnan. Men så är det den sjuka, som stressat hela veckan och haft ont i magen, som oroat sig och mått dåligt. Som peppat inför bussresan och varit rädd för resan. Den delen bryter ihop, jag begav mig således tillbaka till sängen och la mig där och mådde dåligt.
Jag låg till strax innan tio när jag hörde en rejäl smäll, hela fönstret skallrade och jag tänkte direkt ”VAD var det där?”, gick någon minut så kom en mindre smäll. Eftersom jag har ångest började genast tankarna skena iväg tänk om det är krig? William är i skolan? Tänk om det är en terrorattack eller någon idiot som går på stan och skjuter. Bara någon halvtimme senare åker ett stridsflygplan över här och jag hade panik! Läste senare något om militärövning på regementet. Men varför kan dem inte varna oss som bor i närheten?! Sånt här kändes inte helt okej, jag mådde dåligt och var livrädd för krig…
Nu ska jag strax gå och lägga mig, blir skönt att få sova och förhoppningsvis kanske slappna av något. Det skulle jag behöva, imorgon ska jag ta mig en promenad har jag bestämt mig för det behöver jag.
Utmattningssyndrom – Idag var det inte en bra dag.
Idag mår jag inte så bra. Jag kände av ångest redan igår kväll, men idag har det varit helt neråt. Jag har vaknat flera gånger under natten, fick mens 6 dagar tidigare och trodde först jag hade någon mellanblödning tills det igår kom jordens störtflod. Jag brukar inte vara någon storblödare men misstänker att min viktnedgång och kombinationen av det psykiska helt enkelt var orsaken. Har haft hemsk mensvärk hela natten och hela dagen, men det har ju alltid vid mens. Alltid haft och kommer alltid ha, så är det bara. Hur som helst så lidandet med mensen och sedan dålig sömn då jag kände ångest inombords. Jag har mått skit idag och legat och fått paranoida tankar på helt onödiga saker, oroat mig för diverse skit och känner mig helt deppad och neråt i humöret. Jag vet hur det är, två steg framåt och ett steg tillbaka. Det är så här utmattningssyndrom funkar man är upp och neråt tills man är tillbaka, man kan tänka det som vågor där man åker upp och ner mot vågor som för mig mot stranden. Man får kämpa och ibland får vågorna sådan kraft att man helt enkelt dras ut mot havet istället.
Björn bjöd på middag och idag så vi åkte mot honom. Först stannade vi vid Willys, jag skulle ta ut lite pengar till morgondagens bussresa mot företagshälsovården men passade även på att köpa Alvedon, frukt och lite sminkborttagning. Kände panikångest flera gånger, så fick andas och var toknervös. Kom till kassan där personen ber om mitt leg, förstod inte varför först men började snabbt gräva i plånboken. Hen i kassan säger; Ja man måste vara 18 för att handla Alvedon. Jag; Åh det får jag ta som en komplimang då sa jag och räckte över legget. Hen i kassan utbrister: MEN GUD, du ser jätteung ut! Jag sa tack och hen gjorde faktiskt min jobbiga dag något bättre.
Idag är jag hur som helst trött, jag ska snart sova. Jag hoppas på att få sova i alla fall, för jag är jättenervös inför morgondagen. Bussresa och nya människor, befinna mig i stan i Borlänge där det är folk. Allt som gör mig nervös och oroad, jag kommer vara helt slut imorgon kväll.
Tolv år som mamma, det lyckligaste åren i mitt liv.
Klockan 12:55 den 3 oktober 2004 föddes du ut till denna värld.
Du vägde 4340 gram och var 53 centimeter lång.
Idag fyller du tolv år! Jag glömmer aldrig den dagen du föddes, som mamma gör man nog aldrig det. Den där känslan när man möter ögonen på sitt barn för första gången. När man får känna huden mot huden för första gången. När man får lukta, pussa och förälska sig och falla handlöst in i en annan människas liv. När man viskar kärleksfulla ord och en bubbla av bara du och jag bildas. Man ser in i sitt barns ögon, känner på små fingrar och inspekterar tår som är så pyttesmå. Man älskar gränslöst för resten av sitt liv och allt man en gång trodde sig veta, har man sedan länge glömt. Älskade William jag är så glad och stolt över att vara din mamma. Den människa du blivit och utvecklas att bli, är en människa som jag känner stolthet över. Innan du levde fanns jag, men när du föddes gav du mig liv. 