Utmattningssyndrom – Att känna sig ensam och lämnad.

010

Jag har ett invant beteende att försöka hjälpa andra. Det kanske beror på att jag är storasyster, äldsta barnet till tre yngre syskon. Pappa dog när jag var nio år och jag tror det lite gjorde att jag tog mer ansvar även för den saken. Inte så att mamman sa till mig att ta mer ansvar, men jag tror att man automatiskt får ta mer ansvar som äldsta barnet och när det bara finns en förälder så får man nog ansvarsbiten på köpet. Förutom det tyckte jag om att ta ansvar för saker, när min yngsta syster föddes gick jag ofta och bar henne på armen eller i bärsele och sjöng för henne.

Sen skulle jag välja gymnasium och kom in på barn och fritid. Egentligen ville jag gå media fotograf, men där var poängen så höga att jag helt enkelt inte kom in med mina skoltrött/deprimerad betyg. Istället gick jag Barn och fritid och hoppade sedan av, jag tyckte helt enkelt inte att det var något för mig just då. Jag testade att arbeta inom vården som jag tyckte var rätt roligt, människor och ta hand om. Sedan fortsatte det så där, blev gravid med William och fick ta hand om honom. Gick undersköterskeprogrammet men insåg att vården inte var något för mig så hoppade på lärarprogrammet. Ännu en gång man fick ta hand om, och det har jag gjort. Tagit hand om, jag har råddat och tagit hand om människor. Inte bara i mitt jobb utan även på fritiden, det har blivit en del av mig att bry mig lite extra och ta hand om människor. Jag har erbjudit mitt stöd och min hjälp, funderat kring människors mående och frågat hur det är? Jag har verkligen brytt mig om, när jag nu själv kraschat och är i behov av stöd känner jag dock vart sjutton befinner sig alla jag erbjudit min hjälp? Man får inte säga sådant, man ska inte förvänta sig samma sak tillbaka av andra. Jag vet, men vet ni det känns ändå.

Jag antar att man bara undrar varför man inte får något SMS eller e-post? Man undrar varför ingen frågar hur man mår, förutom om man skulle råkas till att ses helt oplanerat. Man undrar över varför ingen tycks märka att man försvunnit ut deras liv. Man känner sig osynlig, och helt plötsligt blir man lite ledsen på sig själv för man brytt sig om människor som skiter i hur man själv mår. Jag börjar inse att alla är så upptagna i den här världen av sitt eget och vi som bryr oss om andra, vi är förmodligen för få i antalet.

Jag trodde jag skulle få uppmuntrande ord, kanske en blomma. Kanske några peppande ord, men istället inser jag till min sorg och även i ett uppvaknade att det nog är bäst att helt enkelt sluta bry sig i andra i framtiden. För när man själv behöver uppmuntring finns det aldrig någon där ändå.

Madeleine Stenberg

Orsakulla född (840211) boende i Falun. Mamma till William född (041003), i hemmet bor också mellanpudeltiken Skilla (190919). Jag älskar folkdräkt, finporslin och dalainspiration. Är glad, men reserverad och lugn men även harmonisk. Bloggen startade 2004 som en graviditets- och bebisdagbok. Idag är det så mycket mer! Jobbar som examinerad specialpedagog, med lärarexamen & förskollärarexamen i grunden. Är utbildad FUR-doula, hjälpmamma och kursledare hos Amningshjälpen.

28 thoughts on “Utmattningssyndrom – Att känna sig ensam och lämnad.

  • 13 oktober, 2016 at 13:59
    Permalink

    Hej

    Såg att du besökte min sida, alltid roligt med besäkare.
    Visst är det härligt att kunna plocka sina egna äpplen i trädgården, men oj vi har så mycket äpplen så det är inte klokt. Men vi brukar ju dela med oss och ställa ut på trottoaren så förbipasserande kan ta sig ett äpple eller hela påsen om de vill det, bara bra att det kommer till användning.
    Såg att du lider av IBS hur påverkar den dig? själv har jag en kronisk tarmsjukdom som stund vis är riktigt jobbig att leva med, men när jag var gravid så har sjukdomen aldrig varit bättre än den var då, men man kan ju inte gå och vara gravid hela tiden.
    Jag önskar dig en fin dag
    Kram Linda

    Reply
    • 14 oktober, 2016 at 13:10
      Permalink

      Ja vad ska man börja :). Jag har nog haft problem med magen så länge jag kan minnas men det blev värre när jag blev gravid med sonen. Jag lider av gaser, diarré eller förstoppning. Det är alltså inget som kommer då och då utan är kroniskt. Jag kan inte äta viss mat, utan då vet jag att jag blir dålig. Lök och mjölk samt kaffe går helt bort, kål och liknade mår inte magen bra av heller. Jag har svullen mage och ser ofta gravid ut utan att vara det :(.
      Jättejobbigt för dig med kronisk tarmsjukdom, hur är dina symptom?

      Reply
      • 14 oktober, 2016 at 13:31
        Permalink

        Mina r liknande dina, när det är som sämst så behöver jag alltid ha en toa i närheten för det kommer liksom akut att man måste på toa nu man kan inte vänta. Så det har blivit lite psykiskt på mig att alltid när jag ska iväg på något så måste jag veta att det finns en toa i närheten annars blir jag as stressad. Jag har haft min sjukdom sen 2007 så det är ju ett tag, jag äter mediciner för detta och den har haft ganska så bra effekt, men i början blev jag så uttorkad och dålig så jag blev inlagd på sjukhuset för detta vid 2 tillfällen, sen har det faktiskt inte behövts. Men det kan ju komma en period igen då jag blir så dålig då sjukdomen går i skov.
        kram Linda

        Reply
        • 14 oktober, 2016 at 22:47
          Permalink

          Fy så jobbigt! Låter hemskt, jag själv väljer också bort sociala saker av rädsla. Jag sover till exempel aldrig över hos någon, eller ja hos sonens pappa men ingen annan. Jag måste veta att jag kan gå på toaletten när det behövs, jag har ju också gasproblem och sånt vill man ju inte heller dela med andra. Inte så jättekul att lägga av värdens brak:are inför folk :/. Usch låter hemskt att du blivit så uttorkad, får man fråga vad det är för sjukdom du har? Kram

          Reply
  • 13 oktober, 2016 at 14:15
    Permalink

    Jag tror att man i detta samhälle måste vara väldigt klar och tydlig om man vill/behöver hjälp eller uppmuntring, man måste i princip stanna folk och säga “Hallå, nu lyssnar du, jag mår inte bra!” Annars märker folk oftast inte hur andra mår, tyvärr. Som du skriver så är folk så upptagna med sina egna liv och sina egna problem så man märker inte när någon i ens närhet mår dåligt, om den personen verkligen inte är super tydlig med det. Men förstår att det är jobbigt, hoppas du mår bättre snart!

    Reply
    • 14 oktober, 2016 at 13:08
      Permalink

      Jag mår ju dåligt och är öppen med det :/. Så då känns det ju faktiskt ännu värre att folk inte bryr sig.

      Reply
  • 13 oktober, 2016 at 14:21
    Permalink

    Vad ledsen jag blir när jag läser att du känner dig bortglömd och det förstår jag. Många styrkekramar från mig <3

    Reply
  • 13 oktober, 2016 at 14:26
    Permalink

    Innan jag hade läst klart inlägget så tänkte jag “men du själv då?”. Det är fint att bry sig om andra, det är viktigt att bry sig om och ta hand om sig själv med, men man är inte stark alla gånger och även du, eller andra som lever för att och brinner för att hjälpaaandra, behöver också någon som bryr sig, någon som finns där, någon att luta sig mot, precis som andra har gjort mot dig/andra i samma situation. Det är viktigt och hade jag kunnat göra något så hade jag ggjort det, men jag är lite långt bort…

    SV: Ja den var lite kul att fylla i faktiskt, den listan 🙂
    Jag trivs i både ljust och mörkt, är nog lite årstidsstyrd där, precis som många andra, ljust på sommaren och lite mörkare på vintern 🙂

    Reply
    • 14 oktober, 2016 at 13:06
      Permalink

      Jag har nog alltid glömt mig själv, men nu är jag högre prioriterad 🙂

      Reply
  • 13 oktober, 2016 at 18:17
    Permalink

    Exakt sådär hade jag det för nåt år sen. Jag har fått lära mig att förlita mig på ingen annan än mig själv. Och mår sedan dess mycket bättre. Fortsätter dock att göra gott och vara där för andra utan att förvänta mig något. Men för dom jag vet är riktigt själviska människor är min hjälp begränsad, jag liksom inte anstränger mig för deras skull. Håller med att alldeles för många är så inne i deras bubbla att dom inte ens kan ägna sig en stund åt sina vänner. Tragisk är det.

    Reply
  • 13 oktober, 2016 at 18:37
    Permalink

    Ja jag håller med .. tyvärr är det ju så :/

    För många tidigare “vänner” känns det mest som man betyder nåt när man är frisk, men sen när man blir sjuk ekar det tomt. Ja ja men då kan dem hålla sig borta sen också ..!

    Kan känna igen mig Mycket i det du skriver.

    Har träffat en riktig vän idag<3 glad att jag har några fina vänner IRL iaf 🙂
    Uppskattar dem verkligen!

    Kram

    Reply
    • 14 oktober, 2016 at 12:55
      Permalink

      Det är skittråkigt verkligen :(. Vänner borde alltid finnas där och inte bara när det passar dem.

      Reply
    • 14 oktober, 2016 at 12:54
      Permalink

      Usch inte kul att höra :(. Man önskar faktiskt fler kunde bry sig om ibland <3

      Reply
  • 13 oktober, 2016 at 19:40
    Permalink

    Usch men vet du… så där kändes det för mig med när man gav mer än vad man får tbx. Förrut brydde jag men i nu läget skiter jag i det utan ger inte mer än vad jag faktiskt klarar av att ge utan att riktigt bry mig om jag någon gång får tbx… Jag tänkte också i samma banor, jag har och haft mina bekymmer i livet som har gjort att jag inte alltid orkar och precis som du har tänkt: vad är dem när man behöver dem som mest nu!?? När JAG har gett och ställt upp osv osv…

    Man kan tyvärr inte ändra på hur andra gör +tänker utan det enda man faktiskt på riktigt kan göra för att det ska bli “bättre” samhälle är att gör det man sj kan bidra med. Ska även du också gå in i den banan”…det nog är bäst att helt enkelt sluta bry sig i andra i framtiden….” då har också du blivit en i mängden så småningom. Det är verkligen inte lätt det där men människor är ganska så egoistiska varelser!! Ta hand om dig tjejen =)…må din lycka vara med dig, kramar!

    Reply
    • 14 oktober, 2016 at 12:54
      Permalink

      Ja det är inte så himla roligt faktiskt. Ja men grejen är den att varför ska man bry sig om när andra inte gör detsamma? Vad är då meningen? :/

      Reply
  • 14 oktober, 2016 at 21:28
    Permalink

    Känner igen mig så väl i det du skriver. Så när man hoppas att folk ska ge lite tillbaka så är det helt tyst. “Jag finns här”, säger var och varannan människa (på facebook….), men när det väl gäller så är det som sagt var tyst. Har inte heller mått nå bra sista halvåret, så jag vet precis. Kram till dig

    Reply
    • 14 oktober, 2016 at 22:41
      Permalink

      Ja det där känns så tråkigt och egentligen så synd med osanna ord med “jag finns här”, när det egentligen är tomma ord för att “jag har läst, men vill inte mer än så”. Jättetråkigt att du inte heller mår bra :(. Stor kram på dig med <3.

      Reply
  • 19 oktober, 2016 at 20:39
    Permalink

    Vet du att exakt så kände jag mig när min pappa dog. Bortglömd och nonchalerad. Det var få som frågade hur jag mådde. Det var EN enda vän som ringde mig samma dag som han dog. EN.

    Många människor är rädda för människor som mår dåligt. Om man inte ser, eller hör eller låtsas om så finns det inte. Existentiell ångest.

    Många kramar till dig!

    Reply
    • 19 oktober, 2016 at 21:08
      Permalink

      Stor kram! Det gör verkligen ont att människor inte känner mer när någon är med om något jobbigt i livet. Det är ju då man behöver sina vänner som mest <3

      Reply

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

CommentLuv badge

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: