Kategori: Utmattningssyndrom

Jag har sovit dåligt inatt. Vaknat ofta och känt mig oroad, fått för mig att jag hört konstiga saker. Det lät som någon skrek så jag vaknade med ett ryck, låg och lyssnade efter fler skrik men det kom inga. Kanske var det en väldigt verkligen dröm? Jag har som sagt sovit oroligt, jag har varit jagad av mördare. I nästa stulen spred sig något virus. Jag har alltså inte haft en rolig natt. Hade dessutom svårt att somna till så somnade inte förrän strax efter halv ett när jag tittade mot klockan sista gången. Sen vakna vid 5:30 på det, ska försöka sova en stund när William går till skolan. För jag behöver sömnen och för att då kanske jag får släppa lite på ångesten.

Idag har jag inte gjort så jättemycket, hade svårt att ta mig ur sängen så låg tills strax efter tio, jag bara låg och lyssnade på tystheten och försökte ta mig ur sängen. När jag väl lyckades tog jag mig en dusch, velade om det var en dag för att fixa mig eller inte och valde till slut att fixa mig. Åt en liten frukost och tog sedan en promenad, ingen längre utan en lagom lång för att få luft och intryck från naturen.

Väl hemma somnade jag på soffan, jag sov till runt 16:00 när Björn sms:ade och Björn på middag hemma hos honom. Jag och William började bege oss ditåt, William cyklade före mig och jag gick. Vi åt mat hos Björn och slappade tills vi började gå hemåt igen, William cyklade före. När jag kom hem hade William släckt ner alla lampor i lägenheten och tänkt ljus. Vi satte oss i vardagsrummet och där stod två Mon amie koppar med te. Vi drack te tillsammans och jag tänkte på hur fint det är att ha en ett år till tonåring hemma. Hur värdefullt det är att ha ett barn som är mellan barn och tonåring. Det är så fint att få vara mamma, alla dessa små saker man fått uppleva och kommer att få uppleva. Är det något i livet jag är tacksam över så är det att jag fick bli mamma, jag är så oändligt tacksam för att jag fick bli just Williams mamma. Mitt älskade barn på väg mot tonåring.

Idag var det föräldramöte på Williams skola. Jag har varit nervös hela dagen och uppstressad, men jag bestämde mig för att försöka gå dit och det gick bra. Jag hade skickat ett e-post där jag förklarade mig. Jag kände som så att jag lägger hellre korten på bordet så människor vet, varför ska man dölja sanningen? Jag har utmattningssyndrom och jag är trött och sover, jag är ledsen och stressad. Men jag tog mig dit och det kändes bra, blev lite tårögd när lärarna frågade hur jag mår. Tårögd för omtanken och för att det är känslosamt ännu, det känns ju i själen att må så här. Jag tycker verkligen om Williams skola och personalen som arbetar där, det är fint när människor bryr sig det värms i hjärtat.

Jag klarade av att sitta i klassrummet, men sen när vi skulle samlas i aulan gick det inte längre jag försökte men kände paniken växa. Jag satt där och till sist fick jag sådan ångest att jag fick ge upp och lämna rummet. Björn var ju ändå där så han kunde berätta vad som kom upp. På vägen ut mötte jag flertalet ifrån 4-6 som pratade med mig och sa att jag varit så stark som orkat så länge. Det värmdes i hjärtat, det känns skönt när man lyckats med något och man får stöd ifrån andra för det är just stödet man behöver. Att man vet att man lyckats och det man gjort varit bra nog. Jag pushar mig inte mer än jag ska, jag måste låta kroppen tala sitt språk för mig och jag orkade ändå vara med en stund det var ett stort steg, för en månad sedan hade jag inte kunnat vara med ens i klassrummet.

Något annat var i dag att Mälardalens högskola ringde mig och vi pratade om mina studier där. Jag kom ju in på specialpedagogprogrammet och som det är nu finns det ingen möjlighet för mig att studera, jag förklarade att jag inte vill ge upp min dröm för att jag olyckligt blivit sjuk och fick då höra att jag från och med i januari kan sätta mig på studieuppehåll. Det betyder att dem gör ett undantag för mig, det känns fint. Jag får alltså läsa om denna termin nästa år men har kvar min plats, det känns i hjärtat och att veta att man inte behöver oroa sig för att inte komma in nästa år. Jag kommer alltså få fortsätta mina drömmar i framtiden, varje sån där liten sak ger mig glädje och hopp framåt.

Nu är jag jättetrött och ska alldeles strax gå och lägga mig igen. Glömde berätta om hur det gick med vårdcentralen igår. Jag lämnade en urinodling, fick högkostnadskort och idag fick jag svaret att jag inte har urinvägsinfektion, jag vet inte vad jag lider av. Kanske är det någon muskel som är öm som trycker på? Jag har ju gjort både skiktröntgen och ultraljud och man hittar inget, så jag får väl bara bita ihop helt enkelt.

Imorgon är det en annan dag, det är onsdag. Jag får se vad den onsdagen tänker erbjuda. Någon promenad kanske, kanske orkar jag städa imorgon? Den som lever får se.

Dagarna ser ungefär lika ut varje dag. 7:30 vaknar, ligger i sängen medan William gör sig klar för skolan. Kanske somnar jag om, kanske orkar jag gå upp. 10:00 är ur sängen och duschar. Kanske orkar jag äta frukost kanske orkar jag sminka mig. 11:00 klär på mig och tar en promenad, kanske orkar jag gå länge kanske orkar jag bara gå i 20-30 minuter. 12-16 oftast somnar jag någon gång här och sover länge. Vaknar och känner mig hungrig, äter lite mat tills jag känner mig äcklad. Kanske tar jag en längre svettig promenad. Kanske orkar jag kolla FB en stund och blogga? 21:00 är jättetrött och somnar samtidigt som William. Mina dagar är ett omlopp av kanske:n, orkar jag idag diska. Kommer jag idag klara av att inte tänka på uppstressade saker? Om kanske, om jag orkar.

Sitter och väntar på att vårdcentralen ska ringa upp, jag har nämligen haft ont i några dagar en bit under naveln och åt höger sida. Är kissnödig typ hela tiden, och får springa på toaletten men har inte ont när jag kissar. Kände dock i natt att det gör ont som på baksidan av ryggen och började oroa mig för njurarna. Skulle väl inte förvåna mig direkt om jag blivit sjuk i något skit till nu, alltså är det inte så att när man mår dåligt så får man allt? Eller är det bara jag som fått för mig att det är så?! Verkligen inte roligt måste jag säga, funderar om det är urinvägsinfektion jag fått, eftersom jag typ aldrig får ont av urinvägsinfektioner så är det säkert det som är felet.

Hur som, väntar på att vårdcentralen ska ringa upp och hoppas på att man inte är sjuk på något vis. Jag är nämligen reda nervös då jag har utmattningssyndrom, det räcker och blir över med oro tycker jag!

Igår åkte vi på cruisingen stannar rutten Falun – Borlänge – Falun. Det var trevligt och jag fotograferade en hel del, ni ska få se bilderna i veckan tänkte jag. När vi kom hem såg jag och William på film på Netflix och sedan la vi oss båda för att sova. Jag hamnade mitt i en dokumentär om Utøya och blev fast. Såg den på Youtube, så himla vidrigt hela händelsen och minns när jag hörde om den också. Jag befann mig hemma den dagen och kände den där obehagskänslan i hela kroppen. Att döda barn och ungdomar, det vidrigaste brottet man kan göra är att utsätta barn och ungdomar för saker enligt mig. Man gör det bara inte! Han verkar verkligen obehaglig den där mannen, såg ju en del om honom efteråt och nog för att jag tyckte han var hemsk innan men han var även hemsk efteråt! Usch och fy måste jag säga!

Nej nu ska jag ta på mig kläderna och gå ut en sväng i kvällsluften, mina promenader. Dem läker mig bit för bit, att få röra på mig och bara känna naturen runt mig. Så viktigt och bra för mitt välbefinnande, det jag letar efter och just nu sakta men säkert börjar få ta del av.

Egentligen är bilden ovan så sjuk. Jag tog den på morgonen när jag var så nervös att jag trodde att jag skulle bryta ihop. Att jag sedan fortsatte i samma spår hela dagen känns så där bra faktiskt. Alltså det var hemskt att ta bussen till Borlänge, jag trodde flertalet av stunderna i bussen att jag snart skulle behöva hoppa av i farten. Jag som brukar lugnas av musik stressas av musik numera, och det är jättejobbigt! Jag som brukar älska att ploppa i öronen och lyssna på Spotify är hemskt oroad av musiken, det är jobbigt. För stänger jag av musiken blir jag ännu mer stressad av människorna runt om mig.

Hur som helst jag var på mötet och det gick bra, men att befinna mig ensam i cirkus 10 minuter i stadshuset var fruktansvärt. Jag får för mig att folk stirrar på mig och även om jag vet att folk inte alls stirrar så lurar mig hjärnan att tro att det är så. Mötet var ganska snabbt avklarat och när jag kom ut i luften och tog mig promenaden neråt mot stan var jag uppstressad i kroppen. Väl på bussen igen satte jag igång P3 dokumentär. Jag som aldrig tidigare lyssnar på sånt har nu fastnat i saken, på något vis funkar det bättre än musiken att bara lyssna är avkopplande för mig just nu. Det kanske är dags att börja lyssna på ljudböcker med, för på något vis tycks det vara vad min hjärna orkar.

När jag kom hem somnade jag på soffan, där sov jag i hela 4 timmar. Helt slut det blir som att all energi bara tas ur min kropp när jag gjort något. Jag bara sov och sov, vaknade och skulle gå hem till Björn var tanken. William tog cykeln och cyklade före och jag började gå, när jag kom till villaområdet vid Övre Norslund gav kroppen upp. Jag kände det, hjärtat började slå extra fort, andningen förändrades, det blev svart framför ögonen på mig och jag kände hur benen gav vika. Pulsen slog hårt och jag fick tag på Björn som fick komma och hämta mig med bilen. Jag satt där mitt på trottoaren och hörde vinden, kände solen. Svetten rann efter min rygg och jag var helt tömd på energi, som att jag sprungit ett långt pass fastän jag bara gått en kort bit. Min kropp la av, den sa stopp. Jag är 32 år och kroppen ville inte bära mig framåt, jag vet att jag börjar acceptera den långa vägen tillbaka. Att liksom huvudet börjar förstå det kroppen sedan länge berättat för mig. Huvudet börjar förklara för min kropp att jag gjort nog nu, det räcker. Min hjärna har tagit kontroll över kroppen, min kropp bara lyder hjärnan nu. Den accepterar vad min hjärna säger och det är skrämmande, min kropp är den som håller mig ihop men den är också den som vågar säga stopp nu. Det känns och det är skrämmande på samma gång, att acceptera att jag är sjuk och att vägen tillbaka är lång. Fan alltså det gör ont! Det gör ont att inse att man inte är den man en gång varit!

Usch idag mår jag verkligen inte bra. Jag är hemskt nervös och oroad, klockan 11:00 ska jag befinna mig i Stadshuset i Borlänge. Mötet handlar om min sjukskrivning och mående och jag har mått dåligt över detta i över en vecka. Såna där saker som måste göras som raserar en hel del av min värld. Det skapar oro på ett plan som är svårt att beskriva, medan det normalt bara skulle vara att åka dit och göra det man ska. Skapar detta en inre oro och en vetskap om att jag måste göra saker, det är som att städa. Att orka städa är en stor sak för mig, att orka umgås med en vän tar energi. Att diska eller bara tvätta, alla såna där små saker det kräver så mycket och ibland känns det som det kväver mig. Som att jag inte kan andas för att jag måste göra saker. För mig är det en kamp att ens orka ta mig ur sängen på morgonen, oftast ligger jag kvar i sängen till 10-11 på dagen och bara låter timmarna gå. Stundvis är det som att jag fastnat i sängen, jag tar mig inte ur den. Inatt när jag vaknade, som jag gjort varje natt sen senaste veckan eftersom jag vetat om detta möte, låg jag och hade sådan ångest att jag började planera varit vi skulle ta vägen om det blev någon världskatastrof. Sen ökade så klart stressupplevelsen och jag kunde inte somna, sov oroligt och drömde om diverse obehagligheter. Drömde igår natt att jag var med i en bilolycka och att bilen låg på taket, jag hade sådan ångest och förstod i drömmen att det är en dröm! Jag skrek för att försöka vakna men det gick inte och jag var panikslagen, tänkte att bilen skulle börja brinna och att jag snart skulle dö. Just det där är som värst, känslan av att man tror att man ska dö. För så är det med ångest, och att må så här. Det är den största anledningen till att jag vet att jag inte är redo att börja arbeta ännu.

Jag har alltid tidigare sett mig själv som en sådan som borde kunna prestera mera, jag var aldrig eleven i eliten i skolan och jämförde mig alltid med alla smarta människor. Jag såg mig aldrig som ambitiös eller speciellt driven, men nu när jag är sjuk och går runt och tänker och analyserar mycket. Kommer tillbaka till jorden mera och mera inser jag att jag alltid varit ambitiös. Jag har alltid lagt ner mer än 100% på saker jag gjort, jag har aldrig velat lämna något halvklart utan det ska vara färdigt och kännas äkta. Jag har alltid velat något mera, alltid drömt om något mer. Alltid tyckt att jag nog kunde gjort det där lite bättre, alltid tagit med mig arbetet hem för att göra resten och mera. Oroat mig för att det jag gjort inte räcker, jämfört mig med alla andra. Just för att jag är driven, jag vill så gärna skapa en perfektion för mig själv. Jag avskyr att misslyckas och känslan av att ha gjort fel så mycket att jag drivit mig själv till bristningsgränsen.

Igår när jag promenerade som vanligt, lyssnade på träden och fågelsång. Fick solens strålar mot mitt ansikten och kände hur vinden fångade mitt hår slog det mig ”När gjorde jag sånt här senast? När tog jag hand om mig själv? När brydde jag mig bara om mig?” Jag minns inte när det var, jag minns inte när jag bara tänka på mig och ingen annan. När jag bara tog hand om mig själv och inga andra. Jag kände vinden dra igenom mitt hår och solen mot min kind och insåg att jag allt för länge bara tänkt på alla andra och inte mig själv. En insikt så stark och så psykisk på samma gång.

Jag saknar mina elever, faktiskt så tänker jag på dem och funderar hur livet är för dessa små individer nu när jag inte är där. Det är klart att eleverna klarar sig utan mig, men den där känslan när man tycker om någon så mycket. Jag tycker om dessa människor som jag fått följa i flera år, nu är jag sjuk och orkar inte jobba. Men det betyder inte att jag inte tycker om eleverna. Idag saknar jag mina elever lite extra, jag ska tillbaka till jobbet igen men först ska jag bli frisk.

Igår började dagen helt okej, men jag fick stresspåslag på stresspåslag och snart var jag trött och irriterad. Det blir så när jag inte får vila, igår var det största egentligen Williams utvecklingssamtal. Men sen blev det ny lön vilket borde ses om glädjande men tog energi, inte så att jag inte är nöjd för det är jag men bara det att allt som kräver något tar energi. Sedan fick jag besked om sjukpenning som blev en upp och ner även det, jag är beviljad men det var väldigt lite pengar. Detta då sjukpenning går från tjugonde till den tjugonde. Sedan blev det ett inbokat möte nästa vecka och min läkare ringde för att kolla hur jag mår. Sedan utöver detta började Björn och William planera födelsedagen som William snart har och det blev för mycket. Jag fick en nedgång och vid 21:00 igår somnade jag. Idag har jag också haft en tuff dag, jag fick för mig att Kopparstaden skulle hit idag men var tydligen fel dag så kände lite att jag gick upp och fixade mig i onödan.

Det är så små saker som verkligen drar ner mig, det märks så tydligt att så fort jag får krav blir jag ledsen. Kroppen orkar inte med kraven, det bara är så. Imorgon ska William på lägerskola/klassresa till Kloten, det betyder att jag idag haft det kravet på mig. Att fixa och dona inför resan, det är ingen stor sak men för mig och min utmattning är det för mycket. Det är som att kroppen bara inte vill, inte hjärnan heller.

Jag försöker vila utöver detta, jag sover mycket försöker äta nyttigt och promenerar ofta. Men så har jag det här att livet ibland kräver saker av mig. Saker jag inte klarar av eller ens orkar. För jag är sjuk, sjuk och trött och det känns förbannat jobbigt.