Jag gick och la mig strax innan 20:00 igår, så att jag vaknade vid halv fyra var inte så konstigt egentligen. Jag ligger i sängen och lyssnar på tystnaden.
Någon granne har jag hört, tassades över golvet ovan. Det är mörkt och tyst annars, förutom min mage som protesterar rejält inuti. Något har jag ätit som min mage inte alls tyckte om. Jag börjar bli van vid detta nu.
Hur som helst låg jag här i mörkret och funderade. William är hos Björn, och igår kom han hem en stund under dagen. Björns farfar blev sjuk igen och dog igår vid 14:00 tiden. William var helt förkrossad här hemma innan det hände eftersom han förstod vad som var på gång. Det grep tag i hjärtat om mig, och jag tänker på dem allihopa.
Jag började med vitaminer här i veckan och upplever att den där ledsamheten jag känt sakta börjar lämna kroppen, nu är jag ledsen för det med Björns farfar såklart men det är inte samma känsla som maktlösheten jag känt under långtid. Kanske var det bara vitaminbrist som var problemet?
Hur som helst, jag fick en fråga av en elev i veckan; Hur gammal skulle du vilja vara? Jag svarade ganska fort, jag vill nog vara i den åldern jag är. Det låter nog konstigt för de flesta, vi blir liksom redan som barn så hetsade med att åldern vi är i inte duger. Är du liten så intalar vi barnen att när dem blir äldre får de göra mer saker, och när de sedan nått vissa milstolpar som 6 år för förskoleklass, 7 år för skolan, 10 år för tvåsiffrigt och 13 år för tonåring. 15 år för moped och straffmyndig och sedan 18-år för myndig, körkort och krogen. Efter det väntas den heliga tjugoårsåldern när man påprackas att nu ska du stå på egna ben och vara flygfärdig. Efter tjugo ska det heller inte vara speciellt kul att fylla år längre, och du förväntas ljuga om din ålder.
På något vis känns det helt galet att vi är så fixerade vid något som bara är ett år till i livet, varför lägga så mycket tid på att ljuga om att vara yngre än man är? Klaga över ungdomens glada dagar? Jag vantrivs inte det minsta med att fylla år, jag bryr mig föga över mina 31. Det är mitt minsta bekymmer, min ålder är inte jag. Det är en del av mig, men inte jag. Kanske är det för att jag egentligen avskydde att vara barn och ungdom, jag började leva först när jag blev gravid med sonen vid 19 (han föddes när jag var 20). Jag var så nöjd med livet där och då, innan var livet pest och pina. Men varje år tillsammans med min son, varje år jag växer inombords får jag med mig massa saker jag uppskattar i livet. Alla små ting av glädje och upplevelser, där är inte åldern speciellt viktig. Jag fyller gärna år och blir gammal bara jag får leva länge med hälsan, varje år är dyrbart för mig min ålder är inte jag bara en liten del av mig.
Madeleine Stenberg 
