Gilla detta:
Laddar...
Familjedag i Silvergruvan.
Björn hade fått höra av de han varit ut med igår att det försökt hitta en Silvergruva som låg utanför Säter, då Björn var nyfiken på detta bestämde vi oss för att åka dit. Jag körde först hem till Björns mormor och morfar där Björn sprang in en snabbis, sedan begav vi oss till Björns farmor och farfar där vi fick lite lunch (paj som var jättegod), vi begav oss sedan av till Säter, det var så himla vackert där men lite läskigt när man inser hur djupt det är, vattnet hade ju sån där färg som det får av mineraler från gruvor och sedan är det ju just en gruva så det blir ju nästan bottenlöst jag gick runt och oroade mig hela tiden att William skulle ramla i, får alltid såna där känslor för även om saker är vackert så skämmer det mig också. Vi kikade även på ruinerna av en gammal kyrka vilket var spännande, det fanns en grav där från 1700-talet!
Efteråt tog vi oss en tur förbi Skönvik för er som inte vet vad det är kan jag säga att det är där Säters Sjukhus ligger, där till exempel Thomas Quick (Sture Bergwall) finns. Vi kikade dock på det gamla huset där personer som var kriminella med psykisk ohälsa var inlåsta förr, huset var fallfärdigt men ändå var det ju intressant att kika på utsidan, dörrarna var igenmurade för folk har tydligen använt det som tillhåll, men hur som helst kändes det lite läskigt när man tänker på vad personerna förmodligen blivit utsatta för därinne. Lobotomi, lagt ner personer i kokande oljor, låtit dem bada i olja för att se hur huden reagerade och så vidare, även om psykvården är under all kritik idag med nedskärningar och sånt, ska vi vara glada för att vi inte utsätter människor för denna form av tortyr i Sverige.
Vi åkte (Eller jag körde hela tiden) hem till Björns farmor och farfar igen efteråt. Fikade lite, plockade äpplen och sedan åkte vi till Kniva. Efter vi varit i Kniva och hälsat på Williams katt Harry drog vi hem hit och åt tacos. Det har varit en jättebra dag och solen har verkligen varit uppe hela dagen, så vackert! Här får ni bilder från idag.
Östra silverbergs gruva.
Verkligen vackert 🙂
Ser ut som silver i botten av vattnet. Kan mycket väl vara det också.
Informationsskylt
Var häftigt att se denna ruin.
Kolla årtalet!
Intressant
Lite mer från Ruinen.
Skönvik. Detta är då det gamla mentalsjukhuset.
Usch att vara inspärrad så där.
Lite av insidan utifrån.
William mot muren. Bakom denna fick patienterna ”rastas” eller hur man ska uttrycka det.
Igenmurat
Lite mer insida, det syns att det är från en annan tid.
Kolla medicinskåpet.
William byggde ihop en lövhög utanför Björns farmor och farfar.
Nöjd
Lövlek
Myser i löven. Löven kommer från en Ornäsbjörk.
Slänger upp massa löv
Myser i löven
Härliga höst
På väg hem från Kniva såg vi ett Rådjur.
Funderingar kring mitt liv.
På senaste tiden har jag varit i djupet igen. Björn frågade igår om det var okej om han sov över här i natt då han skulle ut med några från jobbet och visst var det de. Hur som helst pratade jag lite när han kom hit i djupet av natten om hur jag känner att jag är i någon kris i livet. Tjugosju års kris kanske? Jag har hela mitt liv levt 10 år före min ålder, jag har liksom aldrig haft tid att vara där jag ska vara utan istället har jag alltid rusat på mitt liv. När jag var barn så var jag den typiska storasystern som tog hand om, var duktig och sedan dog pappa och då fick jag istället uppleva döden så nära att det rubbade mig, när jag vart tonåring så kunde jag inte bärga mig innan jag kunde festa, dricka alkohol och göra saker. Jag ansåg mig själv vara sen när jag drack mina första öl när jag var 14 (sommarlovet mellan 7an och 8an), och jag ansåg mig likt många tonåringar sen när jag förlorade oskulden vid 15 (sommarlovet mellan 8an och 9an) dock ville och har aldrig velat röka. Jag har aldrig drömt om att ta en cigg och därav aldrig gjort det, idag kan jag fortfarande få kommenterar av folk ”men du är tjugosju år ska du inte prova?” och jag svarar alltid, NEJ varför ska jag börja nu? När jag inte rökt på tjugosju år varför ska jag då börja nu?! Jag vill inte och har aldrig velat, dock har man genom åren ansett vara lite märklig för man inte gjort det men det spelar mig ingen roll. Jag har alltid gått min egen väg i slutändan och det är vad som drivit mig som person, att vägra göra saker jag inte vill göra. Hur som helst tillbaka till utgångsläget, med att leva snabbt. Hela sommarlovet mellan åttan och nian festade jag varje kväll, och när jag började nian drack jag alkohol varje helg. Jag ville liksom ha något att göra och festa var kul och gav mig upplopp för att göra saker, så här fortsatte det, jag träffade självklart killar och även det såg jag till att göra fort, flyttade till egen lägenhet vid sjutton, var deprimerad, och ätstörningar, fick blodpropp, drog till en nystad, träffade Björn blev gravid på 4 månader, födde barn, började plugga, timvikarie jobbat, skaffat körkort, gick in i väggen, och snart har jag läst klart på lärarprogrammet och nu känner jag rejäl ångest för jag är tjugosju år och det känns som jag har en fyrtioårskris eller något. För just nu egentligen sedan jag började lärarprogrammet vid tjugofyra har jag känt mig stressad över att; Jag inte har skaffat villa, att jag inte har sambo, att jag inte skaffat fler barn (detta då det känns som min biologiska klocka tickar fort som fasen). Stundvis så får jag ångest och tänker att, snart dör jag. Hur ska jag hinna med allt jag vill göra?! När jag tänker på andra som är tjugosju känner jag inte så här då tänker jag genast, klart det har tid på sig att göra saker. Men när det kommer till mig själv är det inte så, jag är kanske mentalt 40 i hjärnan eller något? jag har alltid känt mig äldre än personer, alltid fått sänka min nivå när jag umgåtts med folk och alltid känt att jag måste anpassa mig efter människor för människor i min omgivning kan inte anpassa sig efter mig. Därav har jag inga problem med att umgås med människor oavsett ålder för jag är van vid att lägga ner min nivå för deras skull, ingen är liksom där jag är förutom personer som är runt 10+ år äldre än mig och ibland känns det så tråkigt. För det betyder ofta att jag blir klassas som ”liten” på grund av min ålder, när jag i själva verket ligger på deras nivå mentalt. När jag umgås med mina jämnåriga eller yngre så sänker jag ner min nivå för att anpassas. Jag hatar detta vägskäl jag står i just nu, jag står sedan 3 år tillbaka i en grop och funderar på mitt liv, för jag vet att det inte är speciellt vanligt att vara tjugosju och ha villa, volvo, vovve då medelåldern för att skaffa sitt första barn i Sverige idag är 27,5 men ändå känner jag mig stressad för i mitt huvud är jag fyrtioplus och livet börjar sakta gå nya faser. Detta är anledningen till att jag isolerat mig från vänner det sista två åren, detta är anledningen till att jag inte vill gå ut och detta är anledningen till min ångest. Jag har levt mitt liv 10 år före min tid, och nu börjar mitt liv komma ikapp mig.
Miss femton.
Miss nitton (skulle fylla 20 samma år).
Jag tjugoett år och två veckor gammal, hemma hos Björn. William var 4 månader.
Sucker för tvserier.
Jag fastnar lätt i serier har jag upptäckt, just nu så är det; The lying game, The Vampire diaries och sedan the Secret circle som jag kikar på. Annars har jag ju Pretty little liars (som har ett halloween-specialavsnitt snart, längtar i massor! The secret life of the american teenager, Switched at birth som jag verkligen måste se. Sen gillar jag the walking dead som börjar snart igen. I alla fall har jag kikat på The Vampire Diaries idag och The secret circle, höll på att få hjärtsnörp så the secret circle idag. Innan har jag tyckt den varit lite trög men nu börjar det hända saker. Har dock lite svårt för den ena skådespelaren då hon spelat Stephanie i days of our lives och jag var så fruktansvärt less på henne i de sista avsnitten hon medverkade i (följer avsnitten från USA via webben), jag har nämligen en tendens att tycka illa eller bra om skådespelare beroende på vad det spelat innan. Jag är inte riktigt sån där människa som ger folk en andra chans. Jag är svår att bli vän med, och om du blir min vän har du en speciell plats för mig, sviker du min vänskap så har du mig inte kvar i ditt liv, jag förlåter liksom inte folk. Därför är jag en ganska svår människa att umgås med då jag kräver ganska lång ”introduktionstid” innan jag släpper någon in på livet. Det är ett skydd för att slippa bli sårad av människor, mitt skydd att helt enkelt inte låta vem som helst komma innanför mitt skal, det gör också att folk jag mycket väl många gånger skulle vilja bli vän med helt enkelt inte går för jag liksom inte känner den där ”förtroendekänslan” och då kan jag inte släppa in dem till mig. Invecklat kanske? Men sån är jag. Hur som helst, har du tid över kika på serierna jag tipsat om.
Mamma kikade förbi med lite saker jag haft som barn.
När jag var liten var jag galen i my little pony, fortfarande har jag kvar alla ponnyer och kommer aldrig göra mig av med dem. Jag bad mamma plocka ihop lite åt mig. Tänkte visa er hur mitt barnrum såg ut som liten då jag fick det hit idag.
Min lampa
Närbild
Sängkläder och Gardiner.
Mitt blocketfynd.
Förra veckan ringde jag på en annons om en skänk i Orsa, jag hade då innan frågat mamma om hon och hennes man kunde ta med den ner åt mig tills idag, vilket det gärna gjorde (tusen tack), nu är den här! Jag har velat ha en skänk ett bra tag för att få lite utrymmen. Är riktigt nöjd med min skänk, den känns perfekt och så här ser den då ut.
Min skänk.
Lite fixat.
Från sidan.
En vinst
I tisdags hämtade jag ut detta paket jag vunnit från apoteket. Jätte söt eller hur? Ett timglas för tandborstning. William tycker det är jätteskoj!
En groda
Fack för tandborstar.
Skeptikern jag.
Igår kändes det jättebra när jag kom hem med mina minipiller, tills jag läste på fass om biverkningarna och kom ihåg varför jag inte vill proppa i mig sånt här. Vanliga och kända var viktökning, akne, svårigheter att använda kontaktlinser, menssmärtor (öh? Är ju därför jag ska ha dom), cystor, håravfall, infektioner i underlivet, humörförändringar. Förutom det är det dessutom ökad risk för att få bröstcancer av minipiller samt p-piller stod det.
När jag var sjutton år och slutade använda p-piller var det av exakt följande orsaker. Jag mådde helt enkelt inte bra av dessa tillsatta hormoner, gick upp i vikt och mådde inte bra. Jag vill inte utsätta mig för skiten igen, nu har jag betalat 178 kr för skiten och ångrar mig rejält… Känner inte alls för att använda detta, för viktökning och akne är absolut inget jag vill ha, och bröstcancer går bort det med, då jag är livrädd för cancer!
Så här står jag nu och velar mellan pest eller kolera. Jag har inte använt hormoner på 10 år, jag vill inte proppa kroppen med massa skit som inte ska vara där. Ibland känns det som samhället enbart vill att vi kvinnor ska utsätta våra kroppar för massa skit och att allt är bättre än en graviditet, men hur kommer vi se ut i framtiden när vi slänger i oss massa ämnen som inte ska vara i kroppen? Jag har nog redan bestämt mig för att inte ta dessa, jag går hellre runt med rejäla smärtor och inte har ett socialt liv än att använda saker som i framtiden kan påverka min hälsa.
Restauranger.
Inlägget är ett samarbete
Hittade en tjänst på nätet som visar olika restauranger i Sverige, tyckte den var rätt rolig. Tänkte att det kan vara en bra sida om man till exempel åker till Stockholm och letar efter restauranger i Stockholm, då är denna sida perfekt när jag som kund får upp massa lämpliga restauranger och menyer. Jag gillar sidan, den är enkel. Eftersom jag läst just om hur en bra hemsida ska se ut när jag läste utveckling av e-tjänster vet jag att kunder som besöker sidan på internet vill ha en stilren design och ha lätt att hitta det som kunden efterfrågar. Denna sida uppfyller kraven för enkelhet, det framgår tydligt vilket syfte sidan har och när jag som kund besöker sidan blir jag genast sugen på att gå ut och äta. Jag tror att såna här tjänster är perfekta för personer som inte bor på orten/staden då kunden kan söka på exakt det den är sugen på och få upp lämpliga restauranger. För mig är detta en perfekt e-tjänst.
Kvinnokliniken.
Idag var jag där, på kvinnokliniken på Falulasarett, var väldigt svårt att hitta dit tyckte jag. Fick springa runt och leta ett bra tag, hade inte tolkat det som att det låg på samma plats om förlossningen och dessutom var det ju STORT som sjutton i alla gångar. Ser mycket större ut det där ”bunkrarna” inifrån än det är utifrån. Kom dit och fick ångest, satt där 10 minuter innan och var kallsvettig funderade flera gånger på att rusa därifrån. Fick rejäl ångest av att sitta bland alla människor som såg helt förkrossade ut, några glada men de flesta såg ut som det skulle bryta ihop och det var ju så jag kände mig också så jag blev knappast lugnad av att sitta i det där väntrummet. Jag rent av skakade och funderade på att springa och spy flera gånger innan läkaren kom. Hon bad om ursäkt hade varit något med att leta parkering men hon var så gullig och varm på något vis jag gillade henne på en gång.
Vi gick till undersökningsrummet och där stod gynstolen och jag ville ännu en gång spy! Jag har sån fruktansvärd fobi för detta, kan inte förklara hur mycket jag undviker att gå på gyn. Går när jag måste vid cellprov men annars går jag inte alls dit. Så gick vi igenom min menshistoria idag;
Förklarade att jag får så ont att jag kräks vid mens, att jag får hemsk huvudvärk, att jag mår rejält psykiskt dåligt och att det går ut över mitt sociala liv att jag inte vill jobba när jag har mens för det känns som jag ska gå under av smärtan, att huvudvärken är olidlig. Jag sa att jag tror det måste vara något med hormoner för jag mår verkligen så himla dåligt, hon sa att det helt klart var så, så kom vi in på min graviditet med William mina tidiga SD och värkarna jag hade så tidigt, att jag hade rejält ont jag frågade om det fanns något samband och fick svaret att de just nu forskas i det och man kommer mer och mer fram till att kvinnor med smärtsam mens ofta får tidiga SD och även föder förtidigt, det låter väl märkligt men det kändes så skönt att höra. För jag har liksom inte kunna förstå varför jag hade så fruktansvärt ont när jag väntade William när ingen annan i min släkt haft samma problem. Men där fick jag svaret, det finns ett samband.
Sedan kom vi in på preventivmedel och jag förklarade att jag inte använt något på sju år, så sa att jag många gånger tänkt att jag nog inte kan få fler barn.
Vi gjorde en gynundersökning och jag när vi gjorde den så frågade hon om jag fått vaginalt eller med KS, sa vaginalt och hon sa ”jag letade efter något ärr men såg inget”. Funderar lite på den saken, men efteråt så sa hon att min livmoder och äggstockar ser helt normala ut och det finns inga hinder för att jag ska kunna få fler barn. Det lät på henne som jag mer eller mindre kan bli gravid imorgon, så vill jag ha fler barn i framtiden så kommer inte ”problemet” ligga hos mig utan hos min eventuella partner om det skulle vara något. Kan ju säga att en sten föll från mina axlar för jag har intalat mig själv att jag är steril i flera år nu, jag har verkligen intalat mig själv att jag inte kan få fler barn, men med detta känns det verkligen skönt eller vad man ska säga.
Hon tyckte i alla fall att vi skulle slå ut min mens helt, för min kropp tror att min mens är en infektion och reagerar som att jag är sjuk när jag får mens. Min livmoder jobba för snabbt för att bli av med ”infektionen” och därav så får jag jätteont, mår illa och får huvudvärk och hela grejen. Vi diskuterade först hormonspiral men jag sa att jag hellre vill prova minipiller av de två alternativen som finns för mig, så nu har jag minipiller hemma får se hur det fungerar, funkar det så funkar det annars lär jag prova något annat. Dessutom fick jag citodon utskrivet, det är morfin i det så därför måste jag stanna hemma första gången jag tar dom. Får väl se hur det går, jag hoppas att det funkar i alla fall.