Dagens köp! 99:- på siba. Något besviken när jag insåg att den inte funkade till min duschslang men får bli en ny sån imorgon. William var lyrisk!
Klar, finito, over!
Äntligen är PGII klart, på måndag börjar PGIII och min sista termin på högskolan Dalarna. Jag känner hur huvudvärken lättar och hur jag för första gången sedan i augusti faktiskt kan pusta ut. PGII kändes inte kul att börja, jag hade mina tankar om att den kursen skulle vara en samling med återupprepningar och det var den. Nu är det dock bra och jag känner mig lyckligt klar. Skrev detta innan jag hade betygsamtal. Vill memorera det då jag vill minnas känslan av att att känna sig så undergiven och rädd. Detta var första gången jag upplevt känslan av att vänta på ett betyg som är avgörande för din framtid. Då man inte får börja PGIII förens PGII är klart! Men jag fixade det och för de är jag så glad!
Äntligen ser jag ljuset och nu snart är jag färdig! Det ungefär 5 månader kvar! Förstår ni! Jag har snart nått mitt mål!
Vad jag skrev minuterna innan betygsamtalet på vanligt papper.
Jag har aldrig mått så illa som jag gör i denna stund. Jag vill kräkas och fly. Det är nu cirka 20 minuter tills ”domen” ställs och jag har en aning om att den känslan jag nu upplever är densamma som brottslingar upplever när det ska få sin dom. Att en lärare kan ha hela din utbildning i sin hand. Jag hoppas att jag minns denna känsla för evigt och aldrig utsätter någon för detta. Vänlighet och mjukt sett ses som en brist i dagens skola. Trots att det är sådant barnen behöver mest.
Wordfeud, dagens beroende.
Jag är helt enkelt beroende av Wordfeud, man kan ju spekulera lite smått i varför. När jag var nyss fyllda sjutton, bara ett par månader innan jag flyttade hemifrån var jag tillsammans med en kille. Vi brukade spela alfapet hos mig på kvällarna, lånade då mammas och hade ganska roligt med spelet. Att jag nu börjat med Wordfeud var kanske inte så konstigt då jag åker igen för hålla på med att bilda ord, jag heter förövrigt saramadeleine där så har du tråkigt så adda mig gärna. Första gångerna jag spelade wordfeud hade jag inte kollat upp reglerna vilket att poängen blev rätt dåliga. Men när man spelat ett tag lär man sig vissa strategier som gör att du i och med detta kan få rejält höga poäng.
Konstigt nog tillhör jag inte kvoten som tycker det är kul att leda med 100 poäng för det blir då ingen tävling, jag vill tävla och tycker det är absolut roligaste när man ligger 2-3 poäng över sin motspelare. Just då så vet man ju inte vem som vinner och spänningen är det som får mig att tycka wordfeud är kul.
Jag spelar väldigt ofta mot Björn, han blir upprörd när jag lägger CD, PC och MC, CP eftersom det inte är riktiga ord. Men där tänker jag poängmässigt hade jag inte lagt PC på vissa punkter hade jag aldrig fått ut de där C som jag bokstavligt talat hatar att få.
Spelar du Wordfeud? Vad tycker du?
Ibland
Ibland funderar jag bara på att låsa bloggen, enbart skriva den som en dagbok där endast få utvalda människor har möjlighet att läsa. Jag skriver inte alltid för att få kommentarer, ibland men ofta skriver jag för min egen skull, för att tömma min hjärna på alla tankar som finns där. När jag skriver inlägg på djupet vill jag inte ha respons jag vill bara skriva av mig. Skriver jag med skämtsam ton är det kul med kommentarer, lika vid shopping, foton med mera. Men just nu när jag går runt med en kittel aggressioner i mig vill jag helst bara skriva för min skull. Får ni otrevliga svar, ta inte åt er. Jag är bara så jävla arg, ledsen, frustrerad just nu. Men jag vägrar be om ursäkt för vad jag känner. Just nu är jag sur och arg, jag skiter i samhällets regler och att debattera om saker som andra anser viktiga. Jag vill bara skriva min jävla dagbok för terapins skull. För även om ni inte märker det på utsidan av ”Madde som jämt är glad” är jag skitledsen just nu och inte upplagd för trevliga diskussioner. Jag kommer tillbaka men just nu vandrar jag i deppoland.
Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två.
Pratade med Björn igår, jag förklarade för honom varför jag har så svårt för kvinnor. Hur jag uppfattar tjejer som falska svin och att det aldrig går att lita på tjejer du inte känner VÄL till 100%. Jag har lärt mig den hårda vägen att kvinnor sticker varandra i ryggen, klättrar över döda kroppar för att nå sitt mål. Jag hatar kvinnor med makt, hela ens liv har man hört begreppet ”var det kvinnor som bestämde i världen skulle världen vara en bättre plats.” Kvinnor i maktpositioner är minst lika jävliga som män, jag minns i skolan hur tjejer med glädje kunde säga saker för att såra, eller bara för att visa att ”Ha, du får inte vara med”. Det finns ett begrepp som folk ser lite ”skämtsamt på”, att tjejer bara kan leka två- och två. Det där viktiga ordet ”bästis”, att vara ”bundisar”. Dessa två ”bästisar” är villiga att göra allt för varandra, och något jag tror många tjejer känner igen sig i, är rädslan över att bli sjuk från skolan för då kunde din bästis helt plötsligt blivit bästis med någon annan och DU hade helt ingen vän kvar.
Jag föredrar män, manliga kollegor, manliga studenter och manliga lärare. När jag väntade William hade jag ungdomspraktik på ”Ta till vara” här i stan, där var det en kvinna som sa till mig. FÖRDELEN med den här arbetsplatsen är att vi kvinnor är minoritet här, det betyder att det aldrig blir skitsnack och konkurrens här. Det behövs några män på varje arbetsplats för en grupp med endast kvinnor fungerar inte.
Jag har under årens lopp insett att detta är sant, ser jag tillbaka på saker har män alltid stöttat mig mer än kvinnor. På högstadiet när jag mådde som sämst och skolkade, var det inte kvinnorna som var förstående och försökte peppa mig att komma till skolan. Kvinnorna var dömande och såg mig som ett ”problem”, männen däremot var aldrig såna de försökte att ge mig lättare uppgifter och peppa mig. Jag insåg det inte då, men ser jag tillbaka inser jag att män alltid stöttat mig, alltid försökt hitta mig.
Det är lika på högskolan, alla kvinnliga lärare jag haft har jag känt att de vill få mitt självförtroende ner i skorna, de vill verkligen få mig att inte tro på mig egen förmåga och många gånger har de lyckats även om jag valt att kämpa emot och komma tillbaka till toppen igen. Tyvärr har de fått en ovän i- och med detta och jag går och hatar dom i smyg. Medan de manliga lärarna alltid peppat mig och talat om hur bra det är och fått mig att känna att WOW jag kan ju. Lika var det när jag läste in gymnasiet via NTI, där var det männen som peppade mig och la fram fina ord och fick mig att stärkas jag kan, jag lyckas!
Igår när Björn låg i badet och jag satt bredvid honom på toalettstolen och kämpade mot gråten och talade om hur mycket jag hatar kvinnor i maktposition, sa Björn ”Är det precis som i skolan? När tjejerna bara kunde leka två- och två?” Varpå jag svarade, JA det är precis så! Det spelar ingen roll hur gamla vi kvinnor blir, för det där faktum ”jag tycker om dig för du är min bästis, men jag ogillar dig för du är inte min vän.” stannar kvar oavsett ålder. Jag påstår inte alla kvinnor är så här MEN många! För många.
Hela mitt liv har jag känt att jag behöver ingen man i mitt liv, igår insåg jag att. Jag behöver en man i mitt liv, jag tror jag behöver en man för att kunna diskutera min frustration gentemot mitt eget kön. Jag förstår mig inte på kvinnor…
Känner för att vara totalt jävla galen.
Jag längtar sällan eller aldrig efter att festa. Men ikväll känner jag ett stort behov av att ta mig en rejäl jävla bläcka!
Räcker med att sitta hemma på hemma fest egentligen bara jag slipper tänka ett par timmar för jag är ilsken inombords och jag vet att en kul tjejkväll kan pigga upp mitt humör rejält. Vin, öl eller drinkar spelar ingen roll, bara jag får något som får mig att släppa lite tankar för en stund.
Den senaste veckan har någon lyckats dra fram en gammal sida av mig själv, en sida som legat död och begraven under lång tid.
Den där galna sidan hos mig som jag sällan visar, när jag är sarkastisk och ironisk poppar upp som ett popup fönster. Jag kände idag att jag skulle vilja låna en raggarbil, och åka förbi en viss byggnad och visa röven och ge fingret. Jag var lite halvelak mot en främling på seminariet, någon som kom in och som jag bara inte kunde vara trevlig emot.
Han sa något i stil med att ”jag ska bara testa om allt funkar”, varpå jag surt svarade att ”De kan du göra i rum 1 vi har faktiskt seminarium här”.
Jag vet inte om någon verkligen borde väckt denna sida hos mig, fast det kanske är bra. För jag kanske kliver ur min deppiga period nu och går över till min ”i en värld full av idioter är ingen normal” period istället. När jag är i den perioden törs jag i alla fall säga vad jag tycker.
Skyddad: Tankar för de privata.
En tuff dag.
Funderar om jag kanske ska skriva ett anonym inlägg efter detta, ni som vill ha lösen kan få det. Handlar mer om att jag inte vill berätta allt öppet men är inga hemligheter direkt.
Fick världens huvudvärk idag, William följde med Björn på chinathai och då passade jag på att åka ner på stan och med med Lisa på max, hade inte ätit något idag så hade huvudvärk från helvetet och kände mig deppad men Lisa fick mig på bättre humör! Tack för de vännen!
Efteråt så följde jag med Lisa hem, gosade med hennes söta lilla hund, babblade och så kom Björn och hämtade mig. Har borstat Williams tänder och nu sover han, snart blir det Pretty Little liars och the lying game.
Opponering.
Usch jag har verkligen stressmage just nu, sitter och håller på med opponering men just nu är det paus. Känner ändå att GAH jag hatar sånt här, jag mår fruktansvärt illa av att sitta med såna här saker, undra om man någonsin blir van med saken?
William är lämnad i skolan sen cirka en timme tillbaka, själv är jag mest trött och oroad och vill få detta arbete klart. På torsdag blir det betygsamtal och jag längtar mig GALEN! Vill verkligen börja pedagogiskt arbete III nu så jag sedan kan hoppa vidare i livet och börja mitt yrkesliv. Gnäll, och gnäll! Gillar inte att skriva gnälligt men det ändras snart LOVAR!
