Visar: 21 - 30 av 180 artiklar
Ätstörningar Författarens egna ord. Högkänslighet

Att leva som osynlig I en synlig värld.

I fredags var jag till psykologen på Dala ABC. Jag gjorde ett test där kring PTSD och läste i journalen efteråt att jag fick 65 i poäng och utifrån att psykologen skulle skriva en remiss, misstänker jag att det är PTSD jag har. Det stod även något om att jag har selektiv ätstöring. Tidigare ospecificerad, antar att det är för att jag använder ätstörningen som medicin mot ångesten. Jag är hellre hungrig än går runt och har ångest.

Berättade att jag inte aldrig ser mig själv ha att värde som människa. Jag kan alltid ersättas och är totalt osynlig. Det är ingen som märker av mig, eller det jag gör eller gjort. Kan ge ett exempel jag var med om för några år sedan. En äldre man ramlar på cykeln, Ingen och jag menar verkligen bokstavligen Ingen bryr sig. Medan jag skyndar mig dit, frågar hur det är och försöker hjälpa honom. Då kommer dem, folk från alla håll och kanter och ska hjälpa mannen. De puttar bort mig som backar. Mannen tackar alla men jag, som var där först? Mig ser han inte utan istället står folk där och tar på sig äran efteråt. Jag backar och går…

Samma sak är det att sitta på fester, alla pratar med varandra och jag sitter där osynlig. Jag tittar på min vidriga tallrik eller dricker mitt glas vin, jag finns men syns inte. Jag kan göra det där lilla extra, men ingen ser att jag gjort det. Jag begär inte att folk ska se mig, men ibland suger det så mycket ur mig att jag beslutar mig för att dra mig undan. Jag vill inte stå i centrum, men jag vill heller inte vara osynlig.

Det är kanske delvis är därför jag älskar att vara hemma och ifred. Att slippa finnas med i det där stora sammanhanget. Alla som klagar på det skadliga ensamarbetet vet de verkligen att sådant skadar alla? För mig är det snarare så att distansjobb de få gånger vi fått det, har gjort mig ännu mer effektiv och glad. Jag har sluppit känna och se allt hela tiden. Kunnat koncentrerat mig på jobbet och mått bra. För mig är det snarare skadligt med icke ensamarbete. Vi talar om att alla är olika, ändå ska vi vara lika och tycka och tänka på samma sätt. Någon säger att: så här ska det vara och alla andra lyssnar.

Det är därför jag känner mig så osynlig, för att jag avviker från det där normala jag sitter inte och syns och hörs hela tiden. Jag orkar inte vara social 24/7, jag tycker om att klara mig själv. Då blir du osynlig, och en obehaglig person som inte ställer sig i ledet och följer tåget på dess raka spår.

Ätstörningar Högkänslighet

Att minnas det du glömt.

Jag kommer ihåg dig! Jag kommer ihåg! – Ur filmen The last unicorn.

Jag har så länge förträngt och glömt, försökt att inte minnas smärta och bara leva med känslan av att gå vidare. Alla människor lärde mig ju det redan som barn. Men nu ekar orden i mitt huvud, minnen från tiden jag valt att glömma. Hur jag fick höra bara något år efter pappa dött av skolkamrater: ”Det var ju längesen” när jag var ledsen över pappas dödsdag runt 2-3 år efter han dött. Eller när jag blev sorgsen av ballader för jag tänkte på pappa eller kanske mest sorgen: ”De handlar ju inte om honom”. Eller när jag kände igen någon låt han spelat i bilen när jag var tonåring och sa: ”Den här brukade pappa spela” och folk slog av musiken med stelt utryck och sa något som, ”nu kan vi inte lyssna på den längre för du berättade det där.” Som att låten blev smittad av pesten för att ett minne fick mig att tänka på pappa.

Jag fick inte sörja, jag fick inte berätta. Lärde mig att hålla mina känslor inom mig, och att tiga är guld och något alla vill att jag ska göra. Därför berättade jag aldrig om andra trauman jag fått uppleva, därför har jag bra haft förmågan att gråta några dagar för att sedan stoppa sorgen långt bak. Det där andra kallar för styrka, men som egentligen är ett skyddande skal för att inte sprängas i tusen bitar.

Jag minns nu, minns allt vidrigt jag varit med om. Alla människor som utnyttjat mig, eller alla som talade om för mig hur jag ska stänga inne mina känslor. Bokhylla efter bokhylla rasar i mitt inre och böckerna faller till golvet. Vem ska städa upp alla dessa? Hur sorterar man ett kaos på lättaste sättet. Medan min älskade snuttefilt i form av ätstöring kunnat hålla alla bokhyllor på plats står svälten nu ensam kvar, ätstörningen håller på att förlora och istället kommer det en orkan av vindar för att fälla de sista bokhyllorna i mitt inre kaos. Nu ska alla ner, nu ska känslorna ta över!

Mitt inre skriker! Skriker på att komma ut, tavlan skriet är bara ett gruskorn mot mina inre berg. Jag står här och mitt inre faller, faller för att kunna byggas upp. Men hur är livet på en byggarbetsplats? Efter ett ras av ens inre? Kommer man någonsin vara den man var efter ett sådant fall?

Ätstörningar Författarens egna ord.

När orden inte räcker till.

Av alla känslor så de som poppar upp efter minnen mest smärtsamma. Jag kan ligga på kvällen och förnimmas minnen jag en gång paketerat någonstans där i mitt inre. Jag ska känna dem, förnedringen eller skräcken. Sorgen eller rädslan, glädjen eller förtvivlan. Allt som känns skall kännas, känslor som jag sedan länge paketerat i små enkla paket i det som kallas för min kropps lilla förråd. Allt för att glömma och gå vidare.

Till sist sprack bubblan när ätstörningen inte länge kunde hålla sin starka mur kvar kring allt. Nu känner jag, känner och det gör ont. Sörjer, ja sorg då minnen från de jag älskat kommer tillbaka. Inser hur jag skyddat mig själv från att helt slitas i stycken.

Denna vecka står besök på Dala ABC på listan, och det ska bli bra. Bra att släppa ut det jag känner för en stund. Jag längtar!

Ätstörningar

Ätstörningar, trauma och känslor.

Jag har fått i uppdrag att börja känna. Att inte bara tänka utan känna, en del i min ätstörningsbehandling. Psykologen frågade mig vad jag känner, och jag kunde inte svara henne på det. Jag kan absolut tänka saker och tänker för mycket. Men känna? Jag har en oförmåga att känna! Hon skrev upp alla känslor människor har, jag tror det var 9? Av dessa 9 känner jag två, glädje och förvåning. Allt annat känner jag inte, trycker undan och hon trodde därmed det kanske är vad som ger mig ångest men även i sin tur min ätstörning. Jag behandlar min ångest med ätstörningen och nu? Nu är nästan alla redskap för ångesten borta och det är skrämmande och svårt.

För mig innebär det mitt sista redskap, svälten. Jag svälter mig och vågar knappt äta. Det går med andra, men ensam? Då äter jag inte alls, istället mår jag bra av att känna hungern och den motar bort ångesten. Det är läskigt, men jag vet inget annat, jag vill inte falla ihop. Det är som att Pandoras ask öppnats och saker väller ur mig. Känslor, minnen och allmänna känslor av äckel. Minnen jag förträngt som skapar flashbacks och ledsamhet, sorg och skräck.

Jag ska alltså befinna mig i detta, men det i sin tur medför att jag inte äter. Jag rädslan för allt, något måste jag ju ta mig för i skräcken. Psykologen sa att:

Om man är med om lika många trauman som du varit, är det inte ovanligt att stänga av känslor.

Där sitter jag alltså nu, i en våg av trauman som jag ska genomlida och känna. Jag tänker inte klart, jag vet ingenting. Bara att inombords flyger känslor jag inte orkat känna på många år. Det gör ont och jag drunknar bit för bit!

Författarens egna ord. Högkänslighet

Med regnet på natten, och solen på dagen.

Det finns säkert de som anser att jag återupprepar mig, om denna fantastiska sommar. En drömstart, med sol och värme. Det har regnet på nätterna men på dagarna skiner solen, för bra för att vara sant! Regnet behövs ju för växtligheten, och läste om en bonde som var så nöjd i år för den perfekt skörden. Tänkte att jag förstår varför för vad kan man annat vara med detta ljuvliga väder?

Varje dag njuter jag av sommaren, är så oerhört tacksam över att ha semester och ges chansen att njuta av detta, upplever dessutom att människor blir lyckligare överlag med sommaren.

Förra veckan var jag till Säter en vända, då tog jag kort på fasta paviljongen som nu ska rivas. Det är alltså där många hölls inlåsta för sina psykiska sjukdomar och aldrig kom ut igen. Sorglig historia, men också intressant hur vi behandlat de människor som varit svagare på insidan.

Hur som helst här är tvättmaskinen är igång, jag ska hämta ett paket senare samt ta dagen lite som den kommer. Det känns ljuvligt med semester!

Författarens egna ord.

I morgontimmarna under en semester.

Skilla väckte mig för cirka en timme sedan. Hon ville ur, varit en hel del med sovmorgon sedan semestern började. Imorgon har jag varit ledig i veckorna två, tiden går för fort!

Idag ska jag städa, ta promenad och sedan som jag skrev igår får jag gäster i form av grannarna. Det ska bli mycket trevligt.

Det ser även ut som Falun kommer att bjuda på ett fantastiskt väder. Det känns helt rätt! Tänk ändå att vi fått en sådan fantastisk sommar i år?!

Författarens egna ord. Högkänslighet

Take a deep breath and relax och annat bullshit.

Just så här jag känt sedan igår eftermiddag. Allt tjat om att andas lugnt och hitta den inre känslan av frid. Vilket bullshit, om livet gång på gång uppenbart vill ge dig en käftsmäll spelar det ingen roll hur mycket man andas in och slappnar av! Till sist börjar man hyperventilera och känner att man sprängs från insidan och ut!

Det är som en bild på en tupp min syster hade som liten: ”Tänk positivt” som att en positiv tanke skulle påverka det faktum att allt går käpprätt åt helvete? Tankens kraft hjälper dig inte en bit på vägen alls när allt du rör vid blir en tragedi.

I natt vaknade jag av ett rejält åskväder, igår somnade jag som ett själv…

Högkänslighet

Om vägval och svåra orimliga beslut.

Ibland kommer du till en fas i livet där du måste välja en väg. Kanske står du där vid en skylt som visar två vägar. Den raka vägens skylt står det: trygghet på, den andra vägen står det: osäkerhet på. Vad ska man då välja, genom hela mitt liv har jag fått välja dessa skyltar. Vågat mig på vägar av osäkerhet och tagit mig på den trygga vägen. Alltid med tanken på att vad jag än väljer så blir det nog bra till slut.

Men nu är jag för första gången tveksam. Jag orkar inte längre ta trygghetensväg lika lite som jag orkar ta osäkerhetens. Det gör ont oavsett och kanske har jag slutat kämpa för första gången. Inte för att jag gett upp men för att jag fått kämpa mig igenom livet så länge att jag förtjänar att få en lugn tid.

Ibland undrar jag över varför vissa av oss få kämpa mer än andra? Hur livets lott fördelas. Är det för att vissa av oss tänker mera och därmed känner mera som gör livet tuffare? Eller vad beror det på?

Jag står där vid vägvalet i mitt liv och vet inte vad jag ska välja. Tänk om någon kunde välja åt mig. Jag är bra, jag duger som jag är. Jag är till och med förbannat mycket bättre än många andra på vissa saker. Men ändå står jag här och oroar mig för livet och framtiden. Vem är jag? Och vart är jag på väg?

Högkänslighet Specialpedagog

Specialpedagogens tankar kring själen som dött i klassrummet.

Under flera dagar har jag nu tänkt samma tanke. Jag avskyr möten…

Jag avskyr möten som inte har ett tydligt syfte, för mig ska ett möte kännas viktigt inte som två timmars bortkastad tid. Mina första år inom skolan trodde jag nog att det var en slump att möten var så ineffektiva. Att allt snack om samma sak vecka ut och vecka in, var på grund av att detta var en så kallad hjärtefråga på arbetsplatsen. Men med olika arbetsplatser i ryggsäcken har jag förstått att det är samma sak överallt.

Det kliar i kroppen på mig varje gång jag ska på möte. Då blir jag som ett barn i skolan som inget hellre vill än att resa mig från den där stolen som ger träsmak. Men jag sitter där plikttroget och kokar samtidigt som jag för varje stund stressas upp över att lyssna på ickefrågor som berör en liten del av alla som är inkallade.

En av det mest befriande, men också ovanliga sakerna inom skolan är när den som heller i mötet säger: ”Ni kan få gå nu, trots att vi är lite tidiga.” Just de där orden som medför att jag känner mig som ett skolbarn som fick lämna lektionen fem minuter tidigare… En känsla där jag vill skrika rakt ut: ”Jag är fri!”

Många gången så upplever jag det som att ett möte för oss inom skolan, går att likställas med en lektion för den som håller i mötet. Läraren kommer in för att ”lära” oss vuxna, som nu blir elever att fint sitta stilla vid våra ”bänkar” och lyssna på talaren (läs läraren) som äntligen får lära oss allt hen kan.

Att vi är personer som redan gått från elev till lärare/vuxna tycks stanna upp inom skolan. Där sitter vi istället och återgår till laglydiga små elever som ska läras inte vara jämlikar i kollegialet.

När jag talar med andra inom andra branscher har de definitivt onödiga möten, men de behöver inte straffas för att någon kommer fem minuter för sent med att alla ska sitta kvar fem minuter extra. De behöver inte känna att: ”Ni får går på rast 1 minut tidigare”, det är heller inte så att ett möte hålls inom en tidsram med utfyllnadstid för att det står på schemat att vi ska hålla på i två timmar och då ska mötet hålla på i två timmar, oavsett om vi gått igenom allt eller inte.

Jag avskyr möten, det kryper i mig. Stundtals inser jag varför skolan utöver år av mobbning från min lågstadielärare (du kan lyssna på mig från förra veckans Karlavagnen där jag medverkade här och talade om min skoltid. Lyssna från 45:39). Hur jag avskydde att sitta i dessa ljusa rum, och lyssna på läraren timme ut och timme in. Hur jag avskydde att lyssna på mina klasskamrater som berättade om saker som de kunde, och hur den saken tog tid från det som kallades mitt liv.

Ibland tror jag att det har och göra med att jag redan som liten var ett barn med så pass mycket livserfarenhet att jag aldrig hade orken till den där meningslösheten som vi förväntas hantera. Mitt liv sa mig att dessa saker var oviktiga i det stora hela.

Jag har alltid sprungit framför elden och räddat det som inte skall förstöras. Att sitta och vänta på regnet har inte varit mitt sätt att leva på, vilket medfört att möten tagit död på min kreativitet hela livet. Som det lilla skolbarnen som jag var, som bara ville känna mig fri men som fick sitta där och plågas för att minuten på klockan är viktigare än innehållet på det vi gör.

Ätstörningar Högkänslighet

Ätstörning och ångest, förbannade ångest.

Förra gången jag lämnade bort vågen till förmån för min behandling var prick två år sedan. Jag trodde då att ångesten som var det året berodde på stress, men nu inser jag att det är vågen och det faktum att jag helt tappat kontrollen som ger mig ångesten.

Rädslan i att gå upp i vikt, rädslan i att helt vara rädd för att inte kunna se och kontrollera vad jag äter dagen. Allt känns som att jag tappat full kontroll och varje matbit jag äter känns som den fyller på min kropp men minst 5 kg per dag. Det är vidrigt och värst är att förväntas klara detta själv. Eftersom jag inte har någon mer kontakt än ungefär var fjärde vecka byggs ångesten på. Samtidigt som jag vill fixa detta, så vill ju ätstörningen stanna kvar. Jag vet ju inget annat! Det här är mitt liv hur konstigt det än kan låta för någon annan.

Därför gör det kanske ont med kommentarer som: ”Du åt väl normalt innan ätstörningen” min ätstöring har jag haft sedan sommarlovet mellan femman och sexan, det är större delen av mitt liv. Jag är trettiosju idag, och har tolv när jag fick min ätstöring det kan nog säga allt. Min ätstörningsdjävul flyttade in för 25 år sedan ganska exakt. Hur ska jag minnas hur livet var utan ätstörning?

Vidriga förbannade sjukdom, och vidriga förbannade ångest! Igår kände jag bara: Jag orkar inte leva så här. Inte för att jag vill dö, jag vill leva och är rädd för döden. Men för att det är en sådan vidrig känsla och det enda jag vill är att slippa den för att må bra! Är det för mycket begärt att få må bra?

We use cookies to personalise content and ads, to provide social media features and to analyse our traffic. We also share information about your use of our site with our social media, advertising and analytics partners. View more
Cookies settings
Accept
Privacy & Cookie policy
Privacy & Cookies policy
Cookie name Active

Vem är jag.

Min webbplatsadress är: https://www.saramadeleine.se.

Vilka personuppgifter samlar jag in och varför jag samlar in dem

Kommentarer

När besökare lämnar kommentarer på webbplatsen samlar jag in de uppgifter som visas i kommentarsformuläret samt besökarens ip-adress och user agent-sträng som hjälp för detektering av skräpmeddelanden. En anonymiserad sträng som skapats utifrån din e-postadress (även kallat hash-värde) kan komma att sändas till tjänsten Gravatar för att avgöra om du finns registrerad där. Integritetspolicyn för tjänsten Gravatar finns på https://automattic.com/privacy/. När din kommentar har godkänts kommer din profilbild att visas publikt tillsammans med din kommentar.

Media

Om du laddar upp bilder till webbplatsen bör du undvika att ladda upp bilder där EXIF-data inkluderar data från GPS-lokalisering. Besökare till webbplatsen kan ladda ned och ta fram alla positioneringsuppgifter från bilder på webbplatsen.

Kontaktformulär

Cookie-filer

Om du lämnar en kommentar på vår webbplats kan du välja att spara ditt namn, din e-postadress och webbplatsadress i cookie-filer. Detta är för din bekvämlighet för att du inte ska behöva fylla i dessa uppgifter igen nästa gång du skriver en kommentar. Dessa cookie-filer gäller i ett år. Om du har ett konto och loggar in på denna webbplats kommer vi att skapa en tillfällig cookie-fil för att kontrollera om din webbläsare accepterar cookie-filer. Denna cookie-fil innehåller ingen personligt identifierbar information och försvinner när du stänger din webbläsare. När du loggar in kommer vi dessutom att skapa flera cookie-filer för att spara information om din inloggning och dina val för utformning av skärmlayouten. Cookie-filer för inloggning gäller i två dagar och cookie-filer för layoutval gäller i ett år. Om du kryssar i ”Kom ihåg mig” kommer din cookie att finnas kvar i två veckor. Om du loggar ut från ditt konto kommer cookie-filerna för inloggning att tas bort. Om du redigerar eller publicerar en artikel kommer en extra cookie-fil att sparas i din webbläsare. Denna cookie-fil innehåller inga personuppgifter utan anger endast inläggs-ID för den artikel du just redigerade. Den gäller under 1 dygn.

Inbäddad innehåll från andra webbplatser

Artiklar på denna webbplats kan innehålla inbäddat innehåll (exempelvis videoklipp, bilder, artiklar o.s.v.). Inbäddat innehåll från andra webbplatser beter sig precis på samma sätt som om besökaren har besökt den andra webbplatsen. Dessa webbplatser kan samla in uppgifter om dig, använda cookie-filer, bädda in ytterligare spårning från tredje part och övervaka din interaktion med sagda inbäddade innehåll, inklusive spårning av din interaktion med detta inbäddade innehåll om du har ett konto och är inloggad på webbplatsen i fråga.

Analys

Vilka jag delar dina data med

Hur länge jag behåller dina uppgifter

Om du skriver en kommentar kommer kommentaren och dess metadata att sparas utan tidsgräns. Anledningen till detta är att jag behöver kunna hitta och godkänna uppföljningskommentarer automatiskt och inte lägga dem i kö för granskning. För användare som registrerar sig på er webbplats (om sådana finns) sparar jag även de personuppgifter de anger i sin användarprofil. Alla användare kan se, redigera eller radera sina personuppgifter när som helst (med undantaget att de inte kan ändra sitt användarnamn). Även webbplatsens administratörer kan se och redigera denna information.

Vilka rättigheter du har över dina data

Om du har ett konto eller har skrivit några kommentarer på denna webbplats kan du begära en exportfil med de personuppgifter vi har om dig, inklusive alla uppgifter du har gett oss. Du kan också begära att vi tar bort alla personuppgifter vi har om dig. Detta omfattar inte eventuella uppgifter som vi är tvungna att spara av administrativa, legala eller säkerhetsändamål.

Vart skickar jag dina uppgifter

Kommentarer från besökare kanske kontrolleras via en automatiserad tjänst för detektering av skräppost.

Din kontaktinformation

Ytterligare information

Hur vi skyddar din information

Vilka procedurer vi har för dataläckor

Från vilka utomstående parter vi tar emot data

Vilket automatiserat beslutsfattande och/eller profilskapande vi gör med våra användaruppgifter

Branschkrav om delgivning av information

Save settings
Cookies settings